Tegelstenar

Halva böcker

Räck upp en hand alla som har läst en fantasybok översatt till svenska som plötsligt slutat mitt i, för att förlaget bestämt sig för att dela upp boken i två delar.
Det är nämligen ett vanligt tilltag bland svenska förlag som ger ut fantasy att dela upp böckerna i två delar och alltså ge ut halva böcker som antingen slutar eller börjar helt abrupt. Inte nog med att du får betala dubbelt så mycket så mycket (köp 1, betala för 2!), böckerna tar också upp mycket mer plats i bokhyllan om du tvingas köpa dubbelt så många. För att inte tala om att du kan få vänta i åratal – eller om du har otur få vänta förgäves om bokserien slutar översättas – på att få läsa fortsättningen på boken.

Jag har gått runt i villfarelsen att detta otyg hör till historien och att svenska förlag hade slutat kapa böcker på detta vis. Men flera kommentarer på mitt inlägg om Joe Abercrombies ”Before They Are Hanged” skvallrade om att bokmisshandeln fortfarande pågår.

Jag förstår verkligen inte varför det här är så vanligt.
Är det så att svenska förlag tror att läsarna ska bli bortskrämda om de ger ut alltför tjocka böcker? Det är ju ändå fantasy vi pratar om här, jag tror knappast att en läsare som kan tänka sig att läsa en bokserie i femton delar blir bortskrämd av ett tegelstensformat. Joe Abercrombies böcker är inte ens särskilt tjocka i originalutgåva, mina storpockets har bara varit runt 500 sidor (vilket är riktiga tunnisar i fantasysammanhang).
Handlar det bara om att tjäna pengar? Är det helt enkelt så att förlagen vill pressa några extra kronor ur alla de läsare som inte vill eller kan läsa böckerna på engelska? För även om du köper pocketutgåvorna så kostar det mindre att köpa den engelska utgåvan i storpocketformat än att köpa två svenska pockets.

Kanske hänger det hela ihop med att svenska förlag fortfarande ser fantasy som något som är enbart för barn och ungdomar. Att fantasylitteratur inte är ”riktig” litteratur och därför kan delas upp lite hipp som happ. Jag har svårt att tänka mig att något förlag skulle ta en deckare ( exempelvis Elizabeth Georges senaste som tydligen ska vara väldigt tjock), dela den på mitten och bara ge ut första halvan. ”Vem mördaren är? Äsch, det får ni veta om ett år!”

Vad tycker ni om det här med halva böcker? Yay or nay?
Ni som är tegelstensfobiker, blir ni mindre avskräckta av att läsa en riktigt tjock bok om den är uppdelad i två? Eller blir det bara ännu jobbigare att läsa boken då?

Annonser

Sommarläsningen revisited

Det är fortfarande augusti och officiellt sommar men för mig har höstterminen precis sparkat igång då jag registrerat mig på höstens kurser. Hög tid att göra ett bokslut över sommarens läsplaner, tycker ni inte?

Här skrev jag om mina läsplaner inför sommaren, eller snarare om bristen därpå. För det var inte särskilt många böcker som jag hade planerat att läsa, även om det blev väldigt många sidor sammanlagt:

1. Att läsa om George R. R. Martins ”A Song och Ice and Fire” innan den femte boken kom ut. Check!
Det är nog ingen som har missat att jag tillbringade halva sommaren med att läsa om denna fantastiska bokserie. och att jag sedan fick halva bokbloggosfären att göra samma sak själva.
2. Att läsa Stephen Kings ”Under the Dome”. Check!
Jag är glad att jag tog mig tid att äntligen läsa den här King-tegelstenen, även om det inte riktigt var balkongväder längre när jag väl kom till skott.
3. Att läsa om Maria Gripes ”Skuggan över stenbänken”. Fail!
Det är ganska typiskt mig att den enda punkten i läsplanen som jag INTE genomförde var den som jag hade kunnat klara av på en enda dag. Fast det är ju två veckor kvar av augusti, så det är inte helt kört ännu…

Hur har det gått för er med sommarläsningen? Läste ni allt det ni hade planerat eller improviserade ni?

Smärtgränsen

Igår läste jag – äntligen! – klart ”A Storm of Swords”, den tredje delen i mitt mastodontiska sommarläsningsprojekt. Den tredje och den allra längsta boken. En bok som faktiskt fick mig, tegelstenskramare av stora mått som jag är, att baxna en smula.

”A Storm of Swords” passerade med sina dryga 1200 sidor (1177 paginerade, och så ett extra kapitel från boken efter) min smärtgräns när det gäller tegelstenar. En smärtgräns som ändå ligger ganska många hundra sidor över de flesta läsares, av vad jag har förstått.
Efter att ha funderat på saken så har jag kommit fram till att gränsen för mig går vid 1000 sidor. Så tjock kan en bok vara utan att jag ser några större problem med dess format. I alla fall inte så länge jag läser i pocketformat, för när det gäller inbundna böcker är risken för förslitningar i handlederna stor redan vid sjuhundranågonting sidor.

En pocket på 1000 sidor kan fortfarande tas med i väskan och läsas på tunnelbanan. Men när det sidantalet passeras börjar även en pocket med de mest bibeltunna blad kännas tung som en sten. De första och sista hundra sidorna blir svåra att läsa då bokens tyngd hotar att tippa boken åt sidan precis hela tiden. Med andra ord är det vid 1000 sidor som sängläge börjar bli nödvändigt för att alls kunna läsa boken, och där drar jag definitivt min smärtgräns!

Vilken tur att ”A Song of Ice and Fire” är såpass bra att det är värt att kämpa med en tegelsten av det här formatet. Och än mer tur att de andra delarna i bokserien hamnar på rätt sida av den för mig så magiska tusensidorsgränsen…

Var drar ni er gräns? Hur många sidor är för många sidor för er?

Tredje tegelstenen: The Historian


Ni har väl inte glömt bort tegelstensutmaningen? Den har hållit på fram till nu, mitten av december, och Ord och inga visor-Jessica som drog igång utmaningen undrar hur det har gått för oss deltagare.

Själv hann jag med nöd och näppe med alla mina inplanerade tegelstenar, även om det var ytterst nära att jag gav upp flera gånger när jag höll på med den tredje och sista tegelstenen; ”The Historian” av Elizabeth Kostova.
Jag har skrivit flera inlägg om de vedermödor jag haft med just denna bok, en bok som nästan lyckades ta kål på min läslust under november månad. Men med en närmst ohälsosam dos envishet och genom att ta lite pauser då och då så kom jag igenom boken till slut.

”The Historian” är en mysterieroman med historiska förtecken. Den leker med tanken att Dracula aldrig dött, utan fortsatt sin odöda existens i största hemlighet. Bakom kulisserna har han verkat genom århundraden, utan att bli upptäckt.
Detta mysterium råkar den kvinnliga protagonistens far bli indragen i då han i sitt arbetsrum på universitetet finner en uråldrig mystisk bok som enbart innehåller en stor bild av en drake. Den drake som gett Vlad Tepes smeknamnet Dracula…

Det är väldigt svårt att beskriva handlingen i ”The Historian”. Inte för att grundhistorien i sig är väldigt komplicerad, men för att romanens struktur är minst sagt krånglig. Boken är skriven i första person, men oerhört ofta är det så att protagonisten återberättar något som hennes far berättat eller skrivit i ett brev, i extrema fall återberättar hon en historia som han i sin tur återberättar.
Jag har vanligtvis inget emot invecklade romanstrukturer, men det här fallet är alltför extremt för mig. Det blir lite lätt förvirrande att försöka hålla reda på berättarröster och kronologi. Dessutom så faller romanens trovärdighet* en smula på detaljer, som att det brev från fadern som berättaren läser på resande fot inte bara visar sig vara mer än 300 sidor långt utan dessutom innehålla exakta dialoger och brev nedskrivna tjugo år efter vissa händelser inträffat.

För att vara en roman som både innehåller den mest kända vampyren någonsin, samt stoltserar med stiliserade blodsdroppar på pocketomslaget, så lider ”The Historian” en förvånande brist på skräckinslag. Kanske är tanken att berättarens jakt på sanningen om Dracula tänkt att vara både spännande och skrämmande, men för mig blir den tyvärr mer långtråkig.
Jag, som ni alla nog har märkt vid det här laget, gillar ju verkligen skräckgenren och vampyrromaner i synnerhet. Originella tolkningar av klassiska skräckteman hör vanligtvis till mina absoluta favoriter, men den här tolkningen fungerar inte alls för mig. Den har skalat bort alldeles för mycket av vampyrmytens attraktion – blodet, våldet, mystiken – och ersatt den med turistbroschyrliknande miljöskildringar av alla de platser som berättaren och hennes far besöker under berättelsens forcerade narrativ.

Jag misstänker att jag kanske skulle ha uppskattat ”The Historian” mer om jag inte läst Dan Simmons ”Children of the Night”, en roman som också vill nytolka Dracula-myten och som enligt mig är en intressantare tolkning (trots det urspårade slutet). Flera av inslagen i ”The Historian” känns bekanta, för att inte säga förutsägbara.

”The Historian” var ett sisyfosarbete att läsa och inget jag skulle rekommendera för den som liksom jag gillar sina vampyrromaner blodiga, obehagliga och smutsiga. En vackert skriven bok, men så omständligt skriven att den kräver en läsare med oceaner av tid och tålamod till sitt förfogande.

Elizabeth Kostova – The Historian (Time Warner Books, 2006)

* Ja, jag är medveten att det kan tyckas märkligt att klaga på trovärdighet i en roman som innehåller vampyrer. Men för mig blir de realistiska detaljerna nästan ännu viktigare i en roman med fantastiska inslag, det måste finnas något att ”förankra” fantastiken i, och om trovärdigheten brister där så brister hela romankonstruktionen.

Litterär fomo

Efter en välbehövlig liten ”Corpus delicti”-paus har jag nu återvänt till min sista trilskande tegelsten. Nej, jag kan tydligen inte sluta läsa en bok halvvägs ens när jag verkligen försöker. De senaste åren kan jag räkna de böcker jag inte avslutat på ena handens fingrar, så jag är verkligen notoriskt dålig på att lämna en bok halvläst.

Förmodligen lider jag av en rätt allvarlig litterär fomo (där fomo står för Fear Of Missing Out, och vanligtvis används om personer som får ångest av att missa en fest eller utekväll). För varför skulle jag annars fortsätta läsa en bok som gör mig uttråkad och lite irriterad, om inte för att jag tror att jag skulle kunna missa något spektakulärt?
Det skulle även kunna vara skälet till att jag ger usla vampyrungdomsbokserier alldeles för många chanser, för jag tänker inför varje del att det kanske kommer dyka upp något fantastiskt, något som gör läsningen värd det. För jag har inte bara problem med att lämna en enstaka bok halvläst, jag har också svårt för att lämna en bokserie mitt i. Vilket är skälet till att jag exempelvis tragglade mig igenom flera totalt meningslösa delar i Robert Jordans ”Wheel of Time”-epos, trots att jag egentligen sedan länge tappat intresset för hans ganska klichéfyllda fantasy.

Kanske är det här något jag borde träna på, att kunna släppa en bok halvläst. Eller så får jag se det som en fördel, att jag åtminstone inte har bokhyllorna fyllda av halvlästa böcker.

Hur har ni det när det kommer till litterär fomo? Kan ni lägga ifrån er en halvläst bok med gott samvete eller är ni som jag, som tvångsmässigt läser klart precis allting jag påbörjar?

Edit: Jag är inte ensam om det här! I hyllan verkar ha precis samma problem, kanske borde vi starta en stödgrupp tillsammans?

Kattliga rekommendationer

Nu börjar jag bli hjärtligt trött på min tredje och sista tegelsten. Jag är på sidan 400-någonting och historien har ännu inte kommit igång riktigt, utan återberättas fortfarande genom att en person återberättar ett brev där det återberättas ännu ett brev. Denna berättargrepp dödar effektivt all spänning, och en vampyrroman utan några som helst skräckinslag är inte riktigt min kopp med te…

Mitt bokorakel till katt rekommenderar att jag istället läser ett nyinkommet recex:

Hur tycker ni jag ska göra? Kämpa vidare med tegelstenen, eller ta en paus i den läsningen och istället lyda kattens råd?

Fjärde person

Jag har kommit en bit på vägen i Elizabeth Kostovas ”The Historian” aka min sista tegelsten i tegelstensutmaningen aka den mest omständiga vampyrromanen ever.

Visst, det är stämningsfullt och intressant och fullproppad med tjusiga miljöbeskrivningar. Men det tar så otroligt lång tid att jag börjar bli orolig för att tegelstensutmaningen ska hinna till slut innan det kommer någon action alls (även om det faktiskt dök upp lite action i realtid någonstans runt sida 150).

Ett av de största problemen handlar om berättarperspektivet. Att den kvinnliga huvudkaraktärens far berättar för henne något som i sin tur berättats för honom av hans mentor, vilket hon alltså berättar för oss, gör det inte direkt enkelt för oss läsare. Som att det berättas i fjärde person. Det blir minst ett led för många för att kunna fungera rent berättartekniskt. Att läsa om något som återberättas för tredje gången får en inte direkt att hoppa av spänning i läsfåtöljen.
Mitt andra problem är att den här diplomaten till far tydligen endast kan berätta om sina vampyrerfaranheter när han och dottern är på resa i någon hänförande vacker europeisk stad. Det blir följaktligen väldigt många hisnande utsikter, tjusiga ruiner och pittoreska picknickar – såpass att jag efter ett tag börjar önska att den där pappan bara kunde berätta resten av sin historia på den sopluktande parkeringsplatsen till något nergånget drive in-McDonalds.

Jag har absolut inte gett upp om boken. Den har sina kvaliteter, även om de än så länge tyvärr är begravda under ett lager av berättartekniska problem och turistbroschyrfluff.

Hur går det för er andra som är med i tegelstensutmaningen?

Tegelstensutmaningen goes vampiric

Jag hade visst lovat mig själv och hela bokbloggosfären att jag skulle hinna klämma tre tegelstenar under tegelstensutmaningen. Nu är det bara dryga månaden kvar och jag har inte ens börjat på den tredje tilltänkta tegelstenen i ordningen; Elizabeth Kostovas ”The Historian”.
Eftersom jag har läst en del undermåliga ungdomsvampyrböcker de senaste veckorna så kan den här boken förhoppningsvis fungera som ett utmärkt motgift för att få bort den dåliga smak de böckerna lämnat i munnen. Vampyrer i all ära, men det kan verkligen bli för mycket av det goda ibland.
”The Historian” verkar ju onekligen lovande med tanke på följande blurb från observer: ”A spirited update of Bram Stoker’s classic, with a vastly ingenious plot in which Dracula has developed a mysterious penchant for librarians…” I wish!

På tal om vampyrer så har jag för tillfället återigen fastnat i Sims-träsket, mycket på grund av att den senaste Sims3-expansionen innehåller ett helt gäng av våra huggtandade vänner. Min sim Carmilla är självklart en vampyr, som är Top News Anchor om dagarna, superkändis om nätterna och däremellan skriver hon fasligt framgångsrika deckare och vampyrromansböcker. Med tanke på hur True Blood-inspirerade vampyrerna är i den här expansionen så tänker jag mig Carmilla lite som en gothversion av Charlaine Harris…

Andra tegelstenen: Sugar

Jag och tegelstensutmaningen är still going strong. För några veckor sen läste jag ut min andra tegelsten, och ska börja med den tredje och sista så snart jag läst lite mer ur den den ständigt växande läshögen.

Min andra tegelsten var Michel Fabers ”Sugar: Kvinnan som steg ut ur mörkret”.
Min första tanke – eller snarare grämelse – är att jag verkligen borde ha läst boken på engelska. Visserligen bytte jag till mig denna svenska pocket gratis, men såhär i efterhand känner jag att jag nog skulle ha fått väldigt mycket mer ut av läsningen om jag hade satsat på originalspråk. Bara det faktum att den snygga och välklingande titeln ”The Crimson Petal and the White” bytts ut mot det klumpiga ”Sugar: Kvinnan som steg ur ur mörkret” borde ha varit en varningsklocka.

Den Sugar som den svenska titeln syftar på har i bokens början rykte om sig att vara en av Londons allra bästa prostituerade. Hon är en kvicktänkt nittonåring vars stora styrka ligger inte i sitt vackra utseende utan i en förmåga att förvandla sig till det varje män söker efter. Det, samt att hon aldrig säger nej.
När William Rackham, en bortskämd och dagdrivande arvtagare till Rackhams parfymerier, möter Sugar så förändras hela hans värld. Han har aldrig mött något han velat ha så mycket som han vill ha Sugar, något som får honom att dels axla ansvaret för parfymeriet och dels att göra planer för att få Sugar helt för sig själv…

Den som älskar viktoriana får verkligen sitt lystmäte i ”Sugar”. Det dräller av vackra kläder, smuts, ekande stora iskalla hus, dubbelmoral och stämningsfulla Londonmiljöer. Plus en hel drös prostituerade och deras inte särskilt sympatiska kunder.
Sugar är en intressant karaktär. Faber har lyckligtvis undgått den-lyckliga-horan-fällan och låter istället Sugar bli en mångfacetterad ung dam som har ett minst sagt komplicerat förhållande både till sin situation och sin olyckliga barndom. Dessutom är hon smartare och mer beläst än de flesta män som frekventerar henne.

Det märks att Faber har koll på sin 1800-talslitteratur. ”Sugar” doftar av såväl Dickens som Brontë, även om den lyckligtvis kommer i en mer modern tappning. För den som gillar metalitterära inslag (och vem gör väl inte det?) går det att finna en hel del godbitar här.

Miss Sugar i all ära, men två av de mest fascinerande karaktärerna i boken är ändå två andra kvinnliga kraktärer.
Den första är Rackhams sjukliga och labila hustru Agnes. Hon är ett slags spegelbild till ”The Madwoman in the Attic” som förekommer i ”Jane Eyre”, en vansinnig första fru som göms undan för omvärlden som en fånge i sitt eget hus. Men där Mrs Rochester beskrivs som en okultiverad och degenererad vilde som kontrast till Janes förfining, så är Agnes ytligt sett den perfekta viktorianska hustrun. Men skönheten och den fina bakgrunden räcker inte långt ner Agnes sjukdom och religiösa fanatism förvärras.
Den andra karaktären som fascinerar mig starkt är Mrs Emmeline Fox. En lungsjuk, kristen och asketisk änka, som tillbringar all sin tid med att försöka ”rädda” prostituerade och finna nya jobb till dem. Mellan henne och William Rackhams äldre bror växer en kärlek fram som ingen av dem riktigt kan erkänna inför sig själv – och än mindre göra något åt. Mrs Fox är en karaktär fylld av motsägelse, men som är befriande egensinnig och uppriktig.

Min största invändning mot ”Sugar” har med översättningen att göra. I alla fall misstänker jag att det är översättningen som gör att de många sexscenerna beskrivs på ett klumpigt och ofta mycket anakronistiskt språk (jag tror att jag utelämnar något exempel på dessa dels för att bespara er läsare plågan att läsa dem och dels för att bespara mig suspekta googlingar). Flera av skildringarna var nästan skämskuddeframkallande, och då har jag ändå ganska hög tolerans för tramsiga sexskildringar.

Som helhet är ”Sugar” en gripande, intressant och mustig roman.
Men ni presumtiva läsare som funderar på att skaffa boken, se till att skaffa den engelska utgåvan! Den här usla översättningen borde nämligen undvikas som om den vore Jack the Ripper och ni läsare vore en viktoriansk prostituerad i East End.

Michel Faber – Sugar: Kvinnan som steg ut ur mörkret (Månpocket, 2004)

Lite ironiskt

Lite ironiskt är det att jag, som igår skrev ett ganska svavelosande inlägg om ”lyckliga horor” inom litteraturen, som andra tegelsten har valt att läsa en bok med en prostituerad i huvudrollen.
Som tur är verkar Sugar ändå vara en hyfsat nyanserad karaktär, hittills, som snarare är intelligent och beläst än vacker. Förhoppningsvis kommer Michel Faber lyckas undvika de värsta fallgroparna även under resten av boken, annars lär läsningen av min andra tegelsten inte bli särskilt njutbar…