Seriesöndag

Seriesöndag: Fylgia

fylgiaFrån Lovecraft, Massachusetts (där Locke & Key utspelar sig) till ett lovecraftianskt Uppsala.
I ”Fylgia” möter vi Maria Lärka, som planerar en utställning med mobilfoton. Men när hon fotograferar en omärkt grav börjar märkliga saker hända. Hennes telefon vill ständigt checka in henne på Stora Torget och själv hamnar hon där trots att hon egentligen varit på väg någon annanstans. Snart börjar hon även se mardrömsvarelser, som inte borde finnas.
Håller hon på att bli galen eller är det världen som blivit galen? Och vad finns det egentligen för koppling mellan henne och Emanuel Swedenborg?

”Fylgia” är ett fristående album i den lovecraftianska serien 1000 ögon. Det är en bisarr mardrömsskildring med historiska kopplingar, som på ett skickligt sätt visar just hur tunn hinnan mellan vår trygga värld och den oändliga avgrunden kan vara.

Jag gillar särskilt kontrasterna mellan det vardagliga och det monstruösa. Hur öldrickande människor på en pub plötsligt framstår som monster, för att i nästa sekund se mänskliga ut igen. Eller hur pladdret i sociala medier får en mörkare och mörkare underton allt eftersom Maria dras längre in i mardrömmen.

”Fylgia” gör mig sugen på att läsa fler album i 1000 ögon-serien. För andra intresserade kan jag rekommendera den här bloggen, som handlar om hela 1000 ögon-projektet.

Anders Björkelid, Daniel Thollin & Jonas Anderson – 1000 ögon: Fylgia (Albumförlaget, 2013)

Seriesöndag: Alpha & Omega

alphaomegaSjätte och sista delen i Joe Hills och Gabriel Rodriguez fantastiska skräckserie ”Locke & Key” går under det passande namnet ”Alpha & Omega”. För det här är verkligen ett album som knyter ihop historien ordentligt, från början till slut. Utan att avslöja för mycket så tycker jag att det är en mycket värdig avslutning på en serie som tillhör de allra bästa jag har läst.

Jag vill inte avslöja för mycket om vad som händer i boken, men jag gillar att det både finns med förväntade och helt oförväntade händelser. Samt några hyfsat oväntade hjältar. Jag gillar också att det faktiskt krävs en hel del offer för att nå slutet.

Som vanligt är Rodriguez illustrationer fantastiska. Det känns som att han blir bättre ju mörkare och mer dramatisk historien är, så i den här avslutande boken får han verkligen komma till sin rätt.

För er serieintresserade som fortfarande inte börjat läsa ”Locke & Key”: nu när alla delarna finns ute har ni inga ursäkter att vänta längre. Tro mig, ni kommer inte att bli besvikna.

Joe Hill & Gabriel Rodriguez – Locke & Key vol 6: Alpha & Omega (IDW, 2014)

Seriesöndag: Constantine

constantineEfter att ha sett den officiella trailern inför NBCs kommande tv-serie ”Constantine” så måste jag tillstå att jag är försiktigt positiv. Inte minst för att tolkningen av huvudrollen verkar ligga hyfsat nära originalet den här gången, till skillnad från den katastrofala felcasting som var Keanu Reeves i filmversionen från 2005. Visst är Matt Ryan lite för hel och ren egentligen, och om man ska gå efter trailern så röker han alldeles för lite. Men jag tror och hoppas att det finns tid att låta honom gå ner sig ordentligt under seriens gång …

Vad gäller intrigen så finns det potential. Jag hoppas att serieskaparna inte kommer att köra rakt ut på bibliska helvetet, utan att de kommer lämna plats för andra typer av demoner,sekter och kulter. Jag misstänker tyvärr att de mer politiska inslagen inte kommer att följa med in i tv-rutan.

Vad tror ni om ”Constantine”? Kan det bli lika mörkt och smutsigt som i förlagan, eller kommer tv-formatet laka ur allt intressant ur serien?

Seriesöndag: Skönheten

skönhetenSillens liv är inte lätt. Hon hånas av de andra byborna för sin fulhet och hur mycket hon än försöker få hon aldrig bort fiskstanken som satt sig i hennes hud efter att hon rensat och saltat fisk hela dagarna. När en herreman kommer till byn för att välja sig en brud så är det ingen idé att hon ens försöker bli vald.
När Sillen befriar en fe i skogen så väljer hon skönhet som sin belöning. Men Sillens nyfunna skönhet är av det slaget som skapar besatthet, och hela byn blir vansinnig av begär och svartsjuka. Sillen tvingas fly från hembyn och ut i världen, där hon får sitt nya namn Skönheten. Men snart visar det sig att skönheten är ett minst lika tungt ok att bära som fulheten och att den på samma sätt verkar ta fram det allra sämsta hos andra människor.

De franska serieskaparna Kerascoët & Huberts ”Skönheten” är en mörk och ganska blodig saga för vuxna om makt, begär och lögner. Än så länge finns bara första boken översatt till svenska, men vi får hoppas att fler delar följer.

Kerascoët & Hubert – Skönheten vol 1: Svindlande begär (Kolik förlag, 2012)

Seriesöndag: Blodsband

blodsbandDennis Gustafsson fortsätter att imponera med det tredje albumet om Viktor Kasparsson, ”Blodsband”. Den här gången drabbas staden av både militanta nationalister och en gigantisk armé av råttor som inte bara attackerar folk utan också äter upp dem levande. Återigen är det upp till Kasparsson att ta reda på vad som ligger bakom attackerna och hur de kan stoppas.

Precis som i förra albumet, ”Spöket på Hotell Vega”, så levererar Gustafsson en både otäck och stämningsfull skräckberättelse. Miljöerna är som vanligt fantastiskt vältecknade och jag gillar den politiska bakgrund som målas upp, vilken ger själva skräckberättelsen ännu lite mer tyngd. Med tanke på att serien utspelar sig på 1930-talet känns det som att politiken egentligen borde vara oundviklig, men Gustafsson gör den till en del av historien på ett mycket bra sätt.

En varning: råttfobiker borde undvika den här boken som pesten. Den blodtörstiga råttarmé som härjar här är sällsynt obehaglig.

Dennis Gustafsson – Viktor Kasparsson: Blodsband (Albumförlaget, 2013)

Seriesöndag VIII

Det är hög tid för en ny seriesöndag i bloggen.
Idag tänkte jag skriva om två svenska svensk skräckalbum, en fransk vuxensaga samt den mycket efterlängtade sista delen i en av mina absoluta favoritserier. Dessutom tänkte jag skriva lite om den kommande tv-serien ”Constantine”, som är baserad på en annan gammal favoritserie, ”Hellblazer”.
Trevlig läsning!

Seriesöndag: The Wolf Among Us

TWAU

Förra julen spelade jag första säsongen av Telltale Games episodspel ”The Walking Dead”, ett spel som jag ansåg hörde till årets bästa. Utvecklarnas senaste episodsatsning heter ”The Wolf Among Us” och är baserad på Bill Willinghams serie ”Fables” som jag har skrivit om några gånger här i bloggen. Det känns som att det är väldigt tacksamt att göra spel baserade på serievärldar. För det första så finns det redan en hel värld, med genomtänkta karaktärer och intriger. I och med att seriemediet är så visuellt så känns det som att det lämpar sig väldigt väl att överföra till det lika visuella spelmediet.

I ”Fables”-världen får vi följa en mängd seriekaraktärer i exil i den vanliga världen. Många karaktärer lever dolda bland människorna, men de mest iögonfallande (som jättar och talande djur) tvingas bo isolerade på en gård utanför stan.
I ”The Wolf Among Us” får vi följa Stora Stygga Vargen, eller Bigby Wolf som han kallas, som är den som ser till att sagokaraktärerna håller låg profil och som håller ordning på de mer vilda elementen. Det är inte ett jobb som gör honom populär. Många av fablerna har svårt att glömma hans tidigare liv som förstörare av grishus och ätare av mormödrar (för att nämna några exempel). Och han blir inte direkt mer populär när han dras in i ett mycket komplicerat mordfall …

Första avsnittet av ”TWAU” var riktigt bra. Det känns som att man spelar en riktigt solkig noirdeckare med sagofigurer. Jag gillar att man tvingas att tänka och ställa rätt frågor, istället för att ledas fram genom storyn utan motstånd. Ibland känns det som att betänketiden är väl kort, men samtidigt känns det trovärdigt att man tvingas fatta beslut på en sekund. Det ska bli intressant att se om spelet håller hela vägen, men första avsnittet kändes mycket lovande. Inte minst för alla oss som älskar både serier och spel.

Seriesöndag: Spöket på Hotell Vega

hotellvegaDennis Gustafssons ”Spöket på Hotell Vega” är det andra albumet (eller tredje, beroende lite på hur man räknar) om Viktor Kasparsson och det första jag har läst av serieskaparen.
Det är en stämningsfull blandning av spökhistoria och klassiskt pusseldeckarmysterium, där Viktor Kasparsson blir anställd för att ta reda på vad det egentligen är som försiggår på Hotell Vega. Spökerierna hindrar nämligen den nuvarande ägaren från att kunna sälja till ett vettigt pris. Givetvis visar det sig att sanningen är komplicerad och att det krävs en hel del för att Herr Kasparsson ska kunna lösa gåtan.

”Spöket på Hotell Vega” är oerhört vältecknad. Miljöerna är fantastiska och omsorgen om detaljer stor, inte minst när de gäller de olika karaktärernas klädsel och ansiktsuttryck. Handlingen är bitvis en aning kryptisk, inte minst slutet, men jag tycker att den fungerar. Skräckberättelser tjänar faktiskt på att inte alltid vara helt övertydliga.

”Spöket på Hotell Vega är helt enkelt en mycket välgjord liten spökhistoria som gör mig mycket sugen på att läsa Gustafssons andra album. Inte minst ”Blodsband”, ett helt nyutkommet album som är en fristående fortsättning på denna berättelse.

Dennis Gustafsson – Viktor Kasparsson: Spöket på Hotell Vega (Albumförlaget, 2012)

Seriesöndag: The Fear Machine

thefearmachine”The Fear Machine” var den första Hellblazer-storyarcen jag läste, för så många år sedan att jag känner mig uråldrig bara av att tänka på det. Jag har länge tänkt att jag borde läsa om serien från början, för tillsammans med ”Sandman”, ”Judge Dredd” och ”Preacher” har den här serien kommit att påverka min seriesmak oerhört mycket.
Förra hösten läste jag om den första Hellblazer-storyarcen. För någon månad sedan var det äntligen dags för mig att fortsätta omläsningen.

I ”The Fear Machine” är John Constantine på rymmen, misstänkt för mord. han gömmer sig hos ett gäng hippies bosatta i tält och husbilar, som vid en första anblick verkar totalt harmlösa. Men snart dras Constantine återigen in i övernaturliga konspirationer. Det visar sig att någon använder den energi som flödar genom Storbritanniens uråldriga fornlämningar (som Stonehenge) för sina egna mörka syften. Och som vanligt är det upp till Constantine att än än gång rädda världen …

”The Fear Machine” innehåller hippiekulter, frimurarkonspirationer, sovjetiska spioner, mystiska ritualer, uråldriga gudar och givetvis en hel del blod. Samt en protagonist med en förmåga att alltid hamna mitt i problemen, även om han gör sitt bästa för att hålla sig borta.
Det är bara att konstatera att Hellblazer fortfarande håller. Och att jag gjorde helt rätt när jag beslutade mig för att läsa om serien från början.

Jamie Delano m.fl – Hellblazer: The Fear Machine (Vertigo, 2008)

Seriesöndag: Juni

juniJag borde ha lärt mig att sluta läsa baksidestexter till böcker för länge sen. Ofta är de missvisande, och baksidan till Julia Thorells ”Juni” är inget undantag: ”Med den humoristiska och rappa dialogen, tillsammans med de drivna bilderna, skapar Julia Thorell något nytt inom den tecknade serien.”
Jag måste erkänna att jag inte förstår vad som ska vara nyskapande med det här seriealbumet. Det är en ganska ordinär historia om en svensk tjej som växer upp i ett hippekollektiv, ligger med en massa idioter och inte känner att hon passar in på Konstfack. Inget man inte läst förut direkt.

Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår mig på det här albumet. Det är inte särskilt roligt, men det känns inte hellre som att det finns någon djupare mening. Jag får ingen känsla för Juni som karaktär och jag tycker att hennes beteende för det mesta är obegripligt. Att jag inte kommer särskilt bra överens med Julia Thorells tecknarstil hjälper inte direkt.

Nej, ”Juni” är ingenting för mig. Och nästa gång jag ser ett album som verkar intressant ska jag frsöka att hoppa över det där med att läsa baksidestexten helt.

Julia Thorell – Juni (Kartago, 2012)