Reflektioner

Faran med att läsa för mycket barnböcker

Att jobba som barnbibliotekarie innebär att man läser mycket barnböcker, även utanför arbetstid. Särskilt utanför arbetstid faktiskt, eftersom folkbibliotekarier i allmänhet får ynkligt lite lästid. Dels så behöver vi läsa in oss till bokprat och liknande, dels så blir det mycket roligare att jobba om man har lite koll på vad kidsen gillar och de nya böcker som kommer.

Jag läser främst kapitelböcker, eftersom det är vad som lånas allra mest på det bibliotek där jag jobbar. Bilderböcker brukar jag bläddra igenom när jag köper in nya, så att jag får lite koll, men det är sällan jag lånar hem någon. Kapitelböcker däremot, släpar jag hem högvis av. Det har särskilt blivit många rysare för mellanåldern på sista tiden.

Något jag har märkt när jag läser mycket barnböcker är att mitt tålamod när det gäller långsamma inledningar har minskat drastiskt. Jag blir uttråkad. Jag blir frustrerad. Jag somnar. Och jag som tidigare var nästan patologiskt noga med att läsa ut varje bok jag påbörjade upptäcker att jag oftare och oftare ger upp böcker som inte fångar mig från första sidan.

Ibland känns det som att jag har blivit som de barn jag jobbar med som alltid svarar ”Spännande!” när jag frågar vilka sorts böcker de gillar. Som att jag inte längre klarar av att läsa böcker med lite långsammare tempo nu när jag mest plöjer ungdomsböcker, serier och barnböcker så fort jag får chansen.
Inte för att det känns som att enormt problem, det är ju inte direkt så att jag har något krav på mig att läsa ett visst antal nobelpristagare i litteratur per år, men min förkortade attention span gör mig en aning orolig. Vad blir nästa steg, att jag vägrar läsa böcker som inte är illustrerade? Eller att jag övergår till att bara läsa Kalle Anka-tidningar?

Annonser

Superhjältesöndag: Oberörbar

Det här inlägget är en del av Fiktiviteters Superhjältesöndag. Håll utkik efter fler inlägg under dagen!

rogue
(bild lånad från giantbomb.com)

Jag har alltid varit fascinerad av superhjälteskapets och superkrafternas baksidor. Priset som måste betalas för de fantastiska krafterna och förmågorna. Uppoffringarna som måste göras. Drömmarna som måste överges.

Det här är ett av skälen till att jag alltid har gillat X-men. Detta gäng av Marvel-mutanter tvingas brottas både med sina egna krafter och med omvärldens fördomar mot mutanter. Trots allt de gör för att skydda mänskligheten som betraktas de fortfarande som monster av omgivningen – och i många fall även av sig själva.

Rogues förmåga är att hon genom hudkontakt kan absorbera andra personers livskraft, minnen och (om de också är mutanter) superkrafter. Det är en enormt mäktig och ofta väldigt användbar, som gör Rogue till en formidabel fighter. Men det gör henne också väldigt ensam.
Tänk dig själv att aldrig kunna vara nära en annan människa utan att riskera hens liv. Att något så simpelt som ett handslag eller en kram blir en omöjlighet. Att tvingas gå igenom livet i en bubbla av fysisk ensamhet, där den enda hudkontakt en har riskerar att döda.

Ni som har sett filmerna men aldrig läst serierna har fått en väldigt förvriden bild av Rogue. Jag tycker att filmerna i allmänhet hållit ganska hög klass, men jag kommer aldrig förlåta vad de gjorde med Rogues karaktär. Det var som att de förminskade hela hennes person och hennes kamp med att finna sin plats.

Precis som i filmen så upptäcker Rogue sina krafter som tonåring under en kyss med en pojke hon är förtjust i. Ofrivilligt absorberar hon pojkens livskraft, vilket gör att han hamnar i koma. Rogue blir efter den traumatiserande upplevelsen övertygad om att hon drabbats av förbannelse och rymmer hemifrån. Hon blir funnen av den mäktiga mutanten Mystique och går först med i Brotherhood of Evil Mutants. Det är inte förrän hon har permanent absorberat X-menmedlemmen Ms Marvels minnen och krafter som hon vänder sig till X-men.

Jag har alltid sympatiserat med Rogues kamp att försöka bevisa att hon passar in i X-men och att de kan lita på henne. Skuldbördan hennes krafter medfört är enorm, inte minst när det gäller hennes tonårsförälskelse som hamnar i permanent koma på grund av henne. Då och då hänfaller Rogue till ett ganska självuppoffrande beteende när det gäller liv eller död för de andra medlemmarna i X-men. Förmodligen är det hennes sätt att göra bot, att försöka använda sina krafter för att absorbera sådant som hotar att döda någon av hennes vänner.

Den stora styrkan med X-men tycker jag alltid har varit den komplexa moraliteten och superhjälteskapets baksidor. Även superhjältar kan ha personliga problem. Även superskurkar kan kämpa för det goda. Allianser skiftar ständigt i den här serien, och Rogue är långt ifrån den enda som byter sida eller som kämpar med sina inre demoner. Men hennes kamp är en av de jag varit mest fascinerad av.
För trots hur många gånger hon räddar världen (eller universum), så kommer hon alltid att tvingas att vara vaksam i närheten av andra för att inte riskera att använda sina krafter av misstag. Hon kommer alltid att vara ensam på det sättet. Men det behöver inte betyda att hon är ett monster.

 

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:
Bak bok matBeroende av böckerBokhusetBokstävlarnaCarolina läserCinnamonbooksFiktiviteter , KulturkolloOaryaSmutstitelnVildvittra

 

En novemberlördag

En lägesrapport:
Det är november och precis som många andra så är jag väldigt trött väldigt ofta. Jag hinner inte läsa lika mycket som jag skulle vilja, men jag har läst klart ”The Goldfinch” nu i alla fall. Jag jobbar ganska mycket samtidigt som jag försöker hinna styra upp både grupparbete och enskilt skolprojekt. I veckan var jag magsjuk för första gången sen jag var barn och orkade inte mycket mer än att läsa serier, dricka proviva och knarka tv-serier i två dagar.
Den här helgen är jag ledig. Ikväll ska jag och maken se ”Thor: The Dark World” på bio och morgondagen ska jag ägna åt plugg, kattgos samt förhoppningsvis lite ikappbloggande.

Hur mår ni i novembermörkret? Är ni friska och pigga eller vill ni helst av allt gå i ide under en filt i soffan?

Release me

Igår var det Release me med tema tradition på Kulturhuset i Stockholm. Jag var givetvis där för att stötta två väldigt bra personer som kommit ut med två väldigt bra debutromaner i höst, Boel Bermann och jessica Johansson (a.k.a Ord och inga visor). En mycket trevlig kväll!

IMG_20130917_205010
Coola Johanna Koljonen läste ur sin helt nya Novellix ”Vellumbarnet”. Jag känner att jag måste läsa hela novellen snarast, för det hon läste var väldigt bra.

IMG_20130917_205813

Boel fick svara på frågan om Den nya människan har något med kommunism att göra (!).

IMG_20130917_211245
Jessica pratar om Anna Viktorialias namn och dess eventuella koppling till Pippi Långstrump.

Tack alla inblandade för en trevlig kväll! Jag ska definitivt försöka komma iväg på nästa Release me den 23 oktober, som då har tema Framgång.

Releasefest för Den nya människan

I onsdags var det äntligen dags för releasefest för Boel Bermanns ”Den nya människan”. Grymt roligt, inte minst för att det kändes som att ungefär alla jag känner var där och firade med Boel.

IMG_20130828_193150

Författaren läser ur sin bok.

IMG_20130830_125501

Andäktig publik.

IMG_20130830_131759

Den fantastiska looten!

Kalla Kulor förlag har många fler bilder från festen i sitt fotogalleri. Gå dit och kika om ni fick förhinder att själva gå på festen eller om ni vill se en bild på mig och debutanten själv när vi ser tokglada ut.

Tågläsning, eller bristen därpå

IMG_20130527_140341

Hemkommen efter några dagar i Borås kan jag bara konstatera att det inte blev så mycket läst som jag hade hoppats den här gången heller.
Innan jag åker så fantiserar jag alltid ihop eoner av lästid som jag inbillar mig börjar redan när tåget lämnar Stockholm central. Jag tänker mig hela kvällar av sträckläsning på vandrarhemmet, i stadsparken eller på något lagom lugnt kafé i väntan på tåget hem.
I själva verket brukar det se ut ungefär såhär: tågresa dit då jag lägger den mesta tiden på att äta frukost/lunch, twittra och förbereda inför den tenta eller redovisning som är skälet till hela resan. Heldagar i skolan som gör att jag inte ens orkar tänka på att läsa när jag väl har en ledig stund. De där timmarna i väntan på tåget hem brukar oftare fyllas av rastlösa promenader än lyxig läsning.
Den här gången blev det inte ens någon läsning på tåget hem, eftersom jag hade två byten och fick åka hela X2000-sträckan baklänges. Åksjuka är inte den bästa läsförutsättningen, om man säger så.

Det är bara att konstatera att jag tror att det där med tågläsning egentligen fungerar bättre i teorin. Det finns så mycket som kan störa (inte minst medpassagerarna). Men när allt väl klaffar, som på bilden ovan från resan till Borås i måndags, så är tågläsning något av det bästa som finns. Jag antar att det är den drömmen som får oss att alltid köpa en hoppfullt tjock ny bok varje gång vi ska iväg på en längre tågresa?

Bah humbug

Är det bara jag eller är inte årets bokrea synnerligen tråkig? Jag har inte lyckats hitta en enda bok bland nätbokhandlarna som kändes värd att förhandsboka. Inte för att jag någonsin har varit någon stor bokreaälskare, men det känns onekligen lite tråkigt att inte ens bli sugen på att köpa böcker över huvud taget när man går igenom utbudet.
Oh well. Tur att jag har tiotusentals sidor episk fantasy att sysselsätta mig med istället.

Kontrast-rapporten

Jag har en dödslinje för ett grupparbete snart, så jag har egentligen inte alls tid att skriva kongressrapport från Kontrast 2012. Men om jag inte gör det snart kommer det aldrig bli av, så here it goes:

Jag var osäker in i det sista på om jag verkligen skulle orka gå på kongressen. Den här hösten har varit oerhört tung och jag har varit tvungen att ställa in ungefär alla planer jag har haft den senaste tiden. Men jag beslöt mig för gå så mycket jag orkade, trots allt, och det är jag glad för.

Jag hann med en hel del spännande programpunkter trots att jag bara var där på fredagen och halva lördagen:

Fantastikbloggar – Mycket underhållning och igenkänning. Halva lokalen (kändes det som) bestod av bloggare.

Fantasy with a twist: New writing in old clothes – Joe Abercrombie och Anders Björkelid hade mycket intressant att säga om ämnet. Det handlade mycket om fördomar och förväntningar på fantasy som genre och hur svårt det kan vara som författare att tvingas in mallar.

Peter Watts hedersgästintervju – Intervjun med Watts var ofta rolig och mycket intressant. Särskilt delarna om Watts forskarkarriär och hans utgivningshistoria. Vi fick dessutom höra vad som egentligen hände när Watts blev portad från USA, en mycket obehaglig historia.

Fantastiska ungdomsböcker – Om ungdomsböcker med fantastikinslag. Fick en hel del nya tips och fick dessutom vara med på ett hörn och intyga att Alden Bells ”I dödsskuggans land” är en mycket bra bok.

Metal och fantastik – Metal. Fantastik. Anders Bellis och Anna Bark Persson. Håll utkik efter blogginlägg på temat hos Anna!

Berättelser från Engelsfors – Engelsfors goes serie! Det här projektet gör mig så himla peppad att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Tre av Sveriges bästa serietecknare tar sig an våra favorithäxor från ”Cirkeln” och ”Eld”. Kan inte bli annat än suveränt!

Varför gillar vi när världen går under? – Ett föredrag av litteraturvetaren Jerry Määttä om postapokalyps och apokalyps inom film och litteratur. Många intressanta resonemang utan förenklingar eller övertolkningar. Jag var inte den enda som hoppades på att Määttä kommer att ge ut en bok om ämnet någon dag.

What do steampunk have to say about us as readers? – Roligt, nördigt och initierat. Jag fick mängder av bra tips om steampunkböcker jag nu känner att jag måste läsa. Om jag bara tänkt på att anteckna titlarna …

Det roligaste på Kontrast var att få träffa, lyssna på och prata med alla smarta, roliga, nördiga, briljanta och trevliga människor. Att få sina böcker signerade var givetvis roligt, men att få träffa författarna var det bästa. Oavsett om det handlade om svenska författare eller internationella författarstjärnor på fantastikhimlen.
Så ett stort tack till alla jag umgicks med på Kontrast (ingen nämnd, ingen glömd)! Ni gjorde min kongress och jag hoppas verkligen att vi ses på nästa års Swecon.

Kontrast-looten

Jag borde väl egentligen skriva ihop något slags kongressrapport från helgens Kontrast, men jag är fortfarande förlamad av Den Stora Tröttheten som drabbade mig igår. Så, istället lägger jag upp en bild på helgens loot:

Kim W. Anderssons ”Alena” – Jag fick en sjukt snygg bild ritad i albumet, med blodstänk i form av rött bläck och allt. Och albumet var ett ypperligt sällskap på Uppsalapendeln hem till Stockholm på lördagskvällen.
Steven Eriksons ”Gardens of the Moon” – Vem kan motstå ett helt oläst secondhand-ex av första delen i en fantasyserie jag har hört mycket gott om?
Elisabeth Östnäs ”Feberflickan” – Jag fick boken av den mycket trevliga författaren innan jag ens hunnit in på själva kongressen i fredags. Ser fram emot att läsa snarast!
Charles de Lints ”Wolf Moon” – För att den var så billig. Och för att jag vill läsa mer av de Lint.
Joe Abercrombies ”Red Country” – Den andra boken jag fick signerad av Abercrombie- Och han kände igen mig från signeringen dagen innan! *fangirlsquee*
Bertil Mårtenssons ”Jungfrulig planet” – Efter tips från Feuerzeug letade jag raskt upp den här boken. SF med katter? Låter fantastiskt!

Jag måste säga att jag varit mycket återhållsam, med tanke på hur många lockande böcker som fanns på plats. Särskilt eftersom tre av böckerna var antikvariatsfynd och därmed ruskigt billiga. Men jag lider ju inte direkt brist på böcker att läsa och jag tror att mina axlar är rätt nöjda med att de endast slapp släpa runt på en bokpåse …

Coming of age

Vi är många som gillar coming of age-romaner. Som tycker om att läsa om unga människor som finner sig själva, som utvecklas och växer upp och som tar steget från en osäker ungdomstid till en lika osäker vuxentid.
Men finns det egentligen något bra ord på svenska som motsvarar begreppet? Utvecklingsromaner kanske, men det känns lite snävt i jämförelse (och också en aning daterat, med tanke på begreppets rötter i 1800-talets bildningsromaner). Dessutom brukar ofta utvecklingsromaner handla om unga män medan coming of age känns mer könsneutralt.
Har ni något bra förslag på en svensk motsvarighet?