Recensioner

Sagolik fantasy

uprootedJag tänkte väcka bloggen ur dess ide genom att skriva om en bok som var en av förra årets bästa läsupplevelser för mig. Jag behövde bara läsa inledningen för att inse att den här boken var som klippt och skuren för mig.

“Our Dragon doesn’t eat the girls he takes, no matter what stories they tell outside our valley. We hear them sometimes, from travelers passing through. They talk as though we were doing human sacrifice, and he were a real dragon. Of course that’s not true: he may be a wizard and immortal, but he’s still a man, and our fathers would band together and kill him if he wanted to eat one of us every ten years. He protects us against the Wood, and we’re grateful, but not that grateful.”

Naomi Noviks Uprooted är en magisk fantasyroman med rötterna (pun intended) i östeuropeisk sagotradition. Vi får följa sjuttonåriga Agnieszka, som vuxit upp i skuggan av den förtrollade skog som i boken endast går under namnet The Wood. Hon har också vuxit upp i vetskapen att den drake som det talas om i inledningen lagom till skördefesten kommer att välja ut en flicka bland Agnieszkas jämnåriga, som ska bo i hans torn i tio år som hans assistent. Han brukar välja de mest talangfulla och alla är övertygade om att det den här gången innebär att Agnieszkas bästa vän Kasia kommer att bli kallad. När det istället är Agnieszka som blir utvald blir hon mest förvånad av alla. Hon har ju inga talanger och är verkligen ingen skönhet. Dessutom har hon en förmåga att smutsa ner varje klädesplagg hon sätter på sig.
Agnieszka har svårt att finna sig tillrätta i Drakens torn. Hon har en förmåga att provocera hans pedantiska sinne med sin blotta uppenbarelse och trots hans ansträngningar verkar hon oförmögen att lära sig de enklaste magiska trick. Men så hittar Agnieszka en bok som är skriven av häxan Jaga, som levde för flera hundra år sen. Och plötsligt börjar magin tala till henne …

Jag har tidigare läst ett par av Noviks Temeraire-böcker, som jag tyckte var ganska trevliga men inte direkt fantastiska. Inte som den här boken. Det är som att Novik har lyckats göra den perfekta kombinationen av fantasy och saga i den här boken. Den innehåller några överraskande vändningar och några väntade sådana, men det känns som att Novik skickligt undviker de mest uttjatade genrekonventionerna.

Något annat jag gillar är hur vänskapen mellan Agnieszka och Kasia får vara bokens viktigaste relation. Den som bär historien. Den som får Agnieszka att våga nya sätt att använda sin magi och om får henne att för första gången i sitt liv lämna dalen där hon växt upp. Det är en relation som någon annan författare kanske skulle låta fördunklas av avund eller missförstånd, men som Novik låter vara Agnieszkas ledstjärna i livet.

Språkligt är boken en ren njutning att läsa. Jag har bara läst Novik i översättning förut, vilket jag nu misstänker har varit ett misstag med tanke på hur fantastisk hon är i originalspråk.

Uprooted är helt enkelt en riktigt fullträff. Ett måste för alla fantasyälskare!

Annonser

Välskriven vikingafantasyungdomsroman

kungadotternI somras fick jag äran att förhandsläsa Elisabeth Östnäs bok Sagan om Turid: Kungadottern. Tyvärr inföll denna förhandsläsning under den period då min blogg låg i koma, så det kom aldrig något blogginlägg om boken. Förrän nu.

Kungadottern är första delen i en vikingafantasy för ungdomar. Vi får följa Turid, enda dotter till en åldrande vikingakonung vars plundrade skatter håller på att sina, likaså hans inflytande och makt. Turids liv är fullt av plikter och ansvar. Fadern vill gifta bort henne och styvmodern vill att hon ska bli en völva, medan hennes barndomsbästis glider allt längre bort när deras liv blir mer och mer olika. Vad Turid själv vill hamnar ofta i sista hand. När svälten drabbar byn tvingas Turid använda allt hon har för att överleva, och väcker krafter hos sig själv hon inte ens visste om.

Turids värld är hård, karg och ofta orättvis. En kultur som bygger på att ta vad man vill ha med våld och att visa styrka till varje pris har inte mycket övers för svaghet. Som Turids sjuklige bror, som är den kanske viktigaste personen i hennes liv trots att han aldrig kommer att bli en stark krigare. Det handlar en hel del om fattigdom och utsatthet i den här boken, och om hur absurt det kan vara att sitta med en fin titel när man inte har något att äta.

Den som föredrar fantasy med en extra stor portion drakar och magiska bravader till behöver ha lite tålamod med den här boken. Till en början kan den te sig mer som en historisk ungdomsroman, men magin finns där i bakgrunden, väntande. Och jag misstänker att den kommer att ta ännu större plats i framtida böcker.

Kungadottern är en riktigt spännande bok att sätta i händerna på den läsare som redan plöjt och älskat Kristin Cashores och Leigh Bardugos fantasytrilogier. Jag ser mycket fram emot nästa del, som jag hoppas kommer att visa oss ännu mer av Turids intressanta och mycket välskildrade värld. En liten fågel har viskat i mitt öra att det inte borde dröja alltför länge.

Vi måste prata om Pax

nidstångenFör tillfället är Åsa Larssons och Ingela Korsells PAX-böcker mina favoriter att sätta i händerna på barn som vill ha boktips. Det är en bokserie för mellanåldern (alltså ungefär 9-12), som är ganska läskig, superspännande och fylld med oerhört snygga illustrationer. Det är väldigt tacksamt att skylta med böckerna i biblioteket också, för framsidorna drar till sig barnen som magneter.

grimmenBöckerna handlar om de två bröderna Viggo och Alrik Delling som blir placerade i fosterhem i Mariefred. Under småstadsidyllen visar sig mörka krafter lura och de bröderna blir snabbt indragna i farligheter. Som tur är lär de känna två åldrande syskon, Estrid och Magnar, som vet mer om vad som pågår och som fungerar som ett slags väktare mot det mörker som hotar staden. De tar hand om ett hemligt bibliotek fullt med böcker om magi och monster och de visar bröderna Delling hur de bäst kan använda sina förmågor för att kämpa mot ondskan som hotar.

En sak jag gillar med den här bokserien är den socialrealistiska grunden. Viggo och Alrik har haft ett tufft liv med sin alkoholiserade mamma och de har ganska svårt att anpassa sig till sin nya tillvaro. Trots att de trivs hos sin nya fosterfamilj så har de en förmåga att ständigt dras in i olika bråk och försätta sig själva i knepiga situationer. Storebror Alrik är en grubblare som har lätt för att bli arg och svårt att säga förlåt, medan lillebror Viggo ofta handlar först och tänker sen. Jag gillar verkligen hur relationen mellan bröderna skildras, hur de är så stenhårt lojala mot varandra trots att de inte alltid är helt överens.

mylingenMonstren i bokserien är baserad på svensk folktro och väsen. Det är grimmar, mylingar och bjäror som terroriserar staden. Trots att det i varje bok dyker upp ett nytt monster så känns det inte som en ”monster of the week”-bokserie, tvärtom hänger historien ihop väldigt bra.
Jag tycker att böckerna balanserar skräckinslagen och urban fantasy-feelingen väldigt bra. Vissa monster må vara läskigare än andra (mylingen!), men andra monster kompenserar med spännande bakgrunder. Ett av mina favoritmonster är de anarkistiska små imparna, som dyker upp lite då och då i jakt på katter att äta och saker att förstöra. Jonssons impteckningar är fantastiska, de är så diaboliskt gulliga med sina stora huggtandsleenden.

bjäranPAX-böckerna är ett ambitiöst bokprojekt. Det finns 10 böcker planerade, och böckerna har hittills släppts två åt gången ungefär en gång i halvåret. Vilket är en oerhört bra utgivningstakt när man ska försöka sälja in boken hos barn som tycker att en månad är ungefär en evighet lång.
Själv läste jag tredje och fjärde boken i ett litet nafs förra veckan när jag låg hemma sjuk och väntar nu otåligt på den femte boken, ”Gasten”, som kommer ut om någon månad. Tur att man som inköpande barnbibliotekarie kan läsa de nya böckerna först av alla …

Jag blir inte klok på Systerland

systerJag läste Curtis Sittenfelds ”Systerland” i somras och trots att det har gått ett antal veckor så blir jag fortfarande inte riktigt klok på boken.

Vi och Kate är enäggstvillingar och deras relation är komplicerad. De är båda synska och har varit det sedan barndomen. Men där Kate skäms för sin klärvoajans och försöker dölja den för de flesta i sitt liv, så har Vi gjort en karriär som medium. När en jordbävning drabbar staden de bor i så blir Vi något av en kändis då hon går ut i tv och varnar för att en ännu större jordbävning kommer att slå till några veckor senare. Kate vet att systerns mediala förmåga är äkta, och hon dras med i förberedelserna inför den annalkande katastrofen på ett sätt som börjar hota hennes stabila och trygga medelklassliv.

Det är Kate som är protagonisten i boken, något jag tycker är synd eftersom jag finner Kate helt outhärdligt 1) tråkig och 2) osympatisk. Kates främsta karaktärsdrag är ett slags förnumstig självgodhet, som gör att hon är totalt oförmögen till förståelse för andra människoras livsval (om de råkar skilja sig från Kates). Vilket gör att hon framstår som en trångsynt, homofob, lätt rasistisk hemmafru. Inte riktigt min typ av karaktär om man säger så.
Det jag inte riktigt får grepp om är om det är meningen att Kate ska vara skriven som en osympatisk protagonist eller ej. Hon är liksom inte tillräckligt svinig för att vara en Cass Neary eller en Libby Day, utan mer som vilken snorkig medelklassmorsa som helst som behandlar servicepersonal som skräp. Inte ens hennes osympatiska sidor känns intressanta, utan blir bara ännu en tråkig sida hos en redan tråkig person. Och jag har svårt att tänka mig att det är ett medvetet berättargrepp att göra sin protagonist så trist som möjligt.

Vi däremot! Vi är bokens behållning. Hon är dramatisk och besvärlig, en person som vägrar anpassa sig till normer och som därför blir en källa till ständig huvudvärk för sin korrekta tvilling. Hon blir ganska tidigt den enda i boken som jag faktiskt bryr mig om, vars historia intresserar mig.
Relationen mellan tvillingarna är bokens hjärta. Alla delar som handlar om systrarnas uppväxt och ungdomsår är superintressanta, men tyvärr så handlar majoriteten av boken istället om tråkiga Kates tråkiga äktenskap och tråkiga barn.

Jag tycker att det här är något som känns igen från Sittenfelds tidigare romaner. En potentiellt intressant historia blir en ganska småtrist roman med ett otillfredsställande slut. Vilket är ett tecken på att jag förmodligen borde lämna Sittenfelds böcker därhän i fortsättningen, för livet är faktiskt alldeles för kort för att läsa tråkiga böcker.

Inte lika bra som debuten

I sommar har jag läst två böcker av författare vars debutromaner som gillade, men där det känns som att uppföljarna inte alls når upp till samma höjder. 

arcadia-fallsI Carol Goodmans fall är det största problemet att ”Arcadia Falls” är alldeles för lik debuten ”The Lake of Dead Languages”. Fast sämre.

Jag gillade Goodmans första roman, trots att jag lyckades lista ut hur allt hängde ihop efter ungefär halva boken. Goodman är bra på akaporr, hon är bra på stämning och miljöer och mystik, men hon är uppenbarligen inte särskilt bra på att komma på nya historier. ”Arcadia Falls” är så lik föregångaren att det hade varit ett plagiat om det gällt en annan författares verk. De två protagonisterna (ensamstående mödrar som tar lärarjobb på ansedd och vackert belägen internatskola) har till och med i princip samma kärleksintresse (SPOILER: Goodman har verkligen en thing för sheriffer, alltså).

Ni som läst fler av Goodmans romaner, följer de samma mall? Eller är hon en akaporr one trick pony?

sickroseI Erin Kellys fall är inte problemet att ”The Sick Rose” är för lik hennes fantastiska debut ”The Poison Tree”, utan mer att de två parallellhistorierna i boken är så disparata.

Louisa och Paul har båda ett förflutet de gör allt för att dölja, men det är ungefär det enda de har gemensamt. Jag gillar visserligen både skildringen av Louisas destruktiva kärlekshistoria med en douchig rockstjärnewannabe och Pauls kvävande vänskapsrelation med småkriminelle bästisen, men jag har svårt att engagera mig i mötet mellan Louisa och Paul i nutid. Det håller helt enkelt inte ihop, utan det känns som att det här hade varit mycket bättre som två separata böcker.

Dock gillar jag ändå Kellys karaktärer, hennes förmåga att fånga en tidsanda och en miljö. Jag känner att hon förtjänar en chans till och jag är faktiskt rätt nyfiken på ”The Burning Air”. Ni som har läst den, är den lika bra som debuten? Eller ska jag försöka hålla förväntningarna på en lite mer rimlig nivå även den här gången?

 

Bland uråldriga gudar och ockulta sällskap

enmanavstilAnders Fager har efter ett antal noveller och två romaner utkristalliserat sig som en av Sveriges mest etablerade skräckförfattare. Hans universum är ett lovecraftianskt Sverige, där furier härjar i skepnad av tonårstjejer i Borås, ockulta sällskap har hemliga möten i källarlokaler i Gamla Stan och där fotomodeller blir avatarer för uråldriga gudar.

Jag var inte helt imponerad av Fagers förra roman, ”Jag såg henne idag i receptionen”. Boken hade en alldeles för lång startsträcka, där beskrivningar av händelser i protagonisten Cornelias liv staplades på varandra. Mot slutet av boken blev det hela mer intressant, när Fager började knyta ihop händelserna i boken med den värld han tidigare målat upp i sina noveller.

”En man av stil och smak” tar vid där förra boken slutar. Vi får följa den egocentriske och excentriske bibliotekarien CeO, som bekostar sin extravaganta livsstil genom att sälja ovärderliga böcker han stulit på KB där han arbetar. Men när personer i CeOs närhet börjar dö så inser han att mörka krafter är i rörelse, krafter som han själv fram tills nu bara befunnit sig i utkanten av. De är ute efter några särskilda böcker och de kommer ta till alla medel för att få CeO att ge dem vad de vill ha.

Tempot är mycket högre i den här boken än i den förra. Vilket är något positivt i det stora hela, även om jag ibland tycker att det går lite väl snabbt. De få andningspauserna tillhör mina favoritavsnitt i boken. Särskild de med koppling till historiska händelser och personer.

”En man av stil och smak” beskrivs i baksidestexten som en fristående fortsättning på ”Jag såg henne idag i receptionen”. En ganska märklig beskrivning, i mitt tycke. Jag skulle nämligen rekommendera presumtiva läsare att inte bara läsa Fagers förra roman, utan även hans ”Kulter”-noveller. Den stora styrkan i Fagers böcker ligger nämligen i det fiktiva universum han har byggt upp, och alla skärningspunkter mellan olika berättelser, tidsåldrar, kulter och makthungriga typer.

Anders Fager – En man av stil och smak (Wahlström & Widstrand, 2014)

Fantasysommar: The Magician’s Land

magicianslandEftersom det här är sista delen i en trilogi som innehåller inlägget spoilers om The Magicians och The Magician King. Beware! 

”The Magician’s Land” är tredje delen i Lev Grossmans fantasytrilogi. Det har gått några år sen förra delen. Quentin har efter att ha blivit utkastat från det magiska landet Fillory återvänt till internatskolan Brakebills, som lärare. Han trivs bättre med lärarrollen än han väntat sig, men han har svårt att släppa förlusten av sitt kungarike och sina vänner som stannade kvar där. Tanken på att återvända till Fillory har blivit en besatthet som driver honom att begå en rad mycket tvivelaktiga handlingar tillsammans med en f.d elev som har en förmåga att skapa problem.

Jag tror att det här är den första delen i trilogin där jag verkligen gillar Quentin. Visst är han bitter och desillusionerad och bitvis en rätt stor douchebag, men det är lite en del av hans personlighet. Han är också fokuserad och driven på ett sätt som han aldrig varit förut, och han är beredd att offra ganska mycket av sig själv för andras skull. Medelålders Quentin är helt enkelt lite mer sympatisk än unge Quentin. Inte för att jag tycker att man nödvändigtvis måste gilla en protagonist för att gilla en bok, men det känns lite skönt när en karaktär växer upp.

”The Magician’s Land” knyter samman de två första böckerna på ett bra sätt. Karaktärer, platser och bihandlingar från de tidigare böckerna får ordentliga avslut, vissa på ganska förvånande sätt. Andra på väldigt välförtjänta sätt (ja, jag syftar på en viss rävgud). Quentins desperata famlande genom magins skuggmarker känns som en parallell till Julias resa i den förra boken.

Det här känns som en värdig avslutning på en trilogi som jag är oerhört förtjust i. Den är lite ljusare än de andra böckerna, lite mindre  cyniskt distanserad. Kanske på grund av att Quentin och de andra äntligen växt upp ordentligt och äntligen lärt sig uppskatta vad de har. Lärt sig att inte ta magin för given.

Lev Grossman – The Magician’s Land (Dutton, 2014)

Från en läsare om en annan

constantreaderJag har en komplicerad historia med Linda Skugge. Som tonåring hade jag en period när jag avgudade henne och inte kunde tänka mig något coolare jobb än att skriva för Expressen Fredag. Jag var en tonårig indietjej med ganska dåligt självförtroende och mycket stort musikintresse, och att läsa Lindas krönikor om dåligt självförtroende och musik var som att hitta hem. Jag skickade ganska många mejl till henne under den här perioden och hon svarade alltid. Flera gånger publicerades mina mejl på hennes sida i Expressen Fredag. ”Saker under huden” var när den kom ut en av mina absoluta favoritböcker.
När sedan Skugge började skriva en massa konservativa krönikor, ångra att hon kom ut som feminist och började komma med en massa omotiverade påhopp på ungdomar så hörde jag till de som vände henne ryggen. Jag kände mig sviken. Och besviken.

Jag läste Linda Skugges ”40: Constant reader” i våras, men jag har inte lyckats skriva någon recension förrän nu. Eller, jag vet inte ens om det här blir någon recension. Men det blir någonting, en sorts förklaring till varför det är så svårt för mig att skriva om den här boken.

Jag har alltid tyckt att Linda Skugge varit som bäst när hon skrivit nästan lite för personligt. På gränsen till utlämnande. Men den hon utlämnar är ju främst sig själv, som hon hårt och skoningslöst granskar, analyserar och slutligen finner ovärdig. Det är hennes ständiga självtvivel som gör läsningen så intressant, som gör att man står ut med de mer osympatiska delarna av boken (som hennes fatshameing till exempel, som varit ett stående inslag i ungefär allt hon skrivit).
Men det är också hennes kärlek till det skrivna ordet som lyfter den här boken. både det hon skriver själv och det hon läser, och vad läsningen betyder för henne. Hur böckerna blir ett hem och en flykt för den som inte känner sig bekväm bland andra människor. Hur läsandet inte är ett intresse, utan ett sätt att leva.

Den här boken är, precis som den offentliga ”Linda Skugge” själv, bitvis fantastisk och bitvis otroligt irriterande. Det är så det är. Utan vassa kanter och den där bisarra kombinationen av självhat och hybris så hade den här boken förmodligen varit helt ointressant. Och för oss som inte kan låta bli att bry oss om vad Skugge skriver (trots att vi lovat oss själva att aldrig mer göra det) så är det här givetvis obligatorisk läsning.

(Bonusinformation: Jag jobbar på Skugges lokala bibliotek som hon skriver om i boken, där hon tänker sig att hon ska sitta hela dagarna och skriva. Jag vet att hon lånar böcker där, men jag har aldrig sett henne. Och som jag har förstått det så pratar hon nästan aldrig med någon av oss i personalen.)

Linda Skugge – 40: constant reader (Piratförlaget, 2014)

Fantasysommar: Throne of the Crescent Moon

throneDoktor Adoulla Makhslood är trött. Han är den sista ghuljägaren i Dhamsawaat och han börjar verkligen bli för gammal för den här skiten. Tillsammans med sin assistent Raseed börjar han undersöka några märkliga och tydligt övernaturliga mord, och dras snart tillbaka in i den värld full av mörk magi och blodiga offer som han hoppats kunna lämna bakom sig. Det verkar också som att det här kan bli ett av hans allra svåraste fall. Det ser ut som att hela Dhamsawaat är hotat.

Jag har följt Saladin Ahmed på Twitter ett tag. Han skriver intressant om islamofobi, rasism och sexism både inom fantasyvärlden och i allmänhet. Han är vass, smart och ofta väldigt rolig. När jag läste hans debut ”Throne of the Crescent Moon” i somras så hade jag med andra ord ganska höga förväntningar, som tyvärr inte uppfylldes.

Världsbygget är imponerande och jag gillar verkligen de originella karaktärerna. Bara det att hjälten är en överviktig och åldrande rätt så pompös akademiker känns som ett nytt och fräscht grepp. Fantasy som genre skulle må bra av lite fler ålderstigna karaktärer och lite färre utvalda och superbegåvade tonåringar.

Mitt stora problem med den här boken har egentligen inget att göra med vad den handlar om, utan det omständliga berättandet. Scener som skulle kunna vara spännande blir istället utdragna och tjatiga då händelser upprepas först ur ett perspektiv, sedan ett andra och ett tredje innan vi är tillbaka i det första perspektivet igen. Jag brukar inte ha något emot skiftande fokalisering, men i den här boken blir det alldeles för rörigt. Jag tappar tråden och i slutänden också intresset för en fantasyvärld som jag ändå – i teorin – finner väldigt spännande. Mycket synd.

Saladin Ahmed – Throne of the Crescent Moon (DAW books, 2012)

Fantasysommar: The republic of thieves

republicofthievesDet tog fasligt lång tid för mig att komma till skott och läsa tredje delen i Scott Lynchs The Gentlemen Bastards series, ”The Republic of Thieves”. Detta trots att jag tycker att det här en av de absolut smartaste och roligaste fantasyförfattarna som finns. I somras var dock Lynch på Sverige-besök, något som fick mig att äntligen ta tag i att läsa boken.
Om besöket kan jag säga att om ni någonsin får chansen att lyssna på eller prata med Lynch så ta den! En otroligt sympatisk och rolig författare med en hel del självdistans och många vettiga åsikter.

Tredje boken i serien för Locke och Jean till Karthain, en stadsstat där de fruktade bondsmagi styr bakom kulisserna. De båda mästerbedragarna är där för att manipulera ett val i utbyte mot att Locke blir räddad från den långsamma död genom förgiftning som annars är oundviklig. Varken Locke eller Jean gillar att bli manipulerade, men de går motvilligt med på att ta jobbet. När det visar sig att motståndarsidan anlitat Sabetha, deras tidigare kompanjon och Lockes stora kärlek, blir saker genast mer komplicerade …

Den tredje boken i serien är lika underhållande som de tidigare två, även om den är aningen mörkare. Jag gillar det. Både Locke och Jean blir påverkade av allt som händer dem, blir dystrare (Jean) och mer våghalsiga (Locke). Jag gillar också att vi får veta lite mer om den hittills så mystiska Sabetha. Vi får veta mer om hennes drivkrafter och vad som låg bakom hennes beslut att lämna Locke en gång i tiden. En eloge till Lynch för att han låter Sabetha vägra stanna kvar på den piedestal som Locke försöker placera henne på och för att hon vägrar anpassa sig till rollen som the token female i the gentlemen bastards. Jag håller alla tummar och tår för att hon kommer dyka upp igen i kommande böcker i serien (men det vore faktiskt lite märkligt om hon inte gjorde det).

Det avslöjas en hel del saker om Locke i den här boken, saker som jag misstänker kommer ha stor betydelse i framtida böcker. Jag har lite svårt att bestämma mig för vad jag egentligen tycker om dessa avslöjanden faktiskt. Men jag litar på Lynch och är övertygad om att kommande böcker i serien kommer att fortsätta hålla samma höga nivå som de tre första har gjort.

Scott Lynch – The Republic of Thieves (Del Rey, 2013)