Omläsning

Den episka WoT-omläsningen, del 2

newspringI förra inlägget om min episka WoT-omläsning skrev jag om de tre första böckerna och om att jag inte visste hur många fler jag orkade läsa om innan jag gick vidare. Svaret blev: en till.
Jag läste bok 4, ”The Shadow Rising” och insåg att det skulle ta mig ett halvår att nå fram till den sista boken om jag fortsatte i den här takten. Plus att jag började bli påmind om alla de saker som fick mig att tröttna på böckerna förra gången jag läste dem (bl.a tror jag att jag nog måste skriva ett långt rantinlägg om WoTs helt warpade syn på kön och makt och relationerna mellan män och kvinnor). Så jag hoppade helt sonika över att läsa om bok 5-10 och gick direkt på prequelboken ”New Spring” och därefter ”Knife of Dreams”, som är den sista bok som RJ hann skriva innan sin död.

shadow”The Shadow Rising” är en av mina absoluta favoriter i bokserien. Det är här Mat blir awesome på riktigt, hur mycket han än kämpar emot. Vi besöker Finnland och får träffa dess mycket obehagliga invånare. Perrin blir Lord Perrin när han får hela Two Rivers att slåss mot trollocs. Och sist – men absolut inte minst – vi får besöka Rhuidean i Aielöknen och ta en mycket spännande tripp i stadens magiska tids- och tatueringsmaskin.
TSR håller, till skillnad från många av de efterföljande böckerna, ett genomgående bra tempo. Vi får följa lagom många POV, utan att fastna i alltför många mellankapitel med oändliga uppräkningar av klänningsdetaljer. Vad som avslöjas i Rhuidean och Finnland är något av det bästa med hela bokserien, tycker jag. En perfekt balans mellan förskuggning och profetior, mellan historia och vad som komma skall.

”New Spring” handlar om Moiraine och Lan och hur de först träffades. Jag läste novellversionen precis när den kom ut, men har inte läst romanen förrän nu.
Den största förtjänsten med ”New Spring” är att den fyller ut en hel del luckor när det gäller både the White Tower och Malkier. Vi får t.ex veta hur testen för att bli Aes Sedai ser ut, något jag alltid varit nyfiken på.
Det största problemet med ”New Spring” är att den inte känns särskilt angelägen. Vi vet ju redan vad boken handlar om i stora drag, och hur saker och ting kommer att sluta. Tempot är ganska lugnt och vi tillbringar alldeles för mycket tid med Mo i tornet, intrasslade i de sedvanliga Aes Sedai-intrigerna. Black Ajah i all ära, men särskilt imponerande antagonister är de inte.

knifeofdreams”Knife of Dreams” är den elfte boken i WoT. Jag har inte läst den förut även om jag läst tillräckligt många spoilers för att redan känna till det mesta som händer.
Det finns två stora problem med KoD. Det första är att narrativet fortfarande är alldeles för splittrat (och nej, det räcker inte att de tre ta’veren ”ser” varandra så fort någon av de andras namn nämns). Det andra är att det inte händer så mycket. Visst, det händer mycket mer än i den ursega ”Crossroads of Twilight” (bok nr 10), men inte tillräckligt för att motivera 784 sidor inklusive glossary. För mycket prat, för lite action helt enkelt. Och ett slut som känns som något av en antiklimax.
Dock måste jag säga att jag gillar både prologen och epilogen mycket. Det händer viktiga saker i kulisserna uppenbarligen. Varför kan jag inte få veta mer om dem istället för att tvingas läsa sida upp och sida ner om Perrin och Elayne, som inte gör annat än att irritera mig?

I och med ”Knife of Dreams” (och till viss del ”New spring”) gick min WoT-omläsning officiellt över till att bli en WoT-läsning. Nu är det bara tre böcker kvar (och jag har redan satt tänderna i ”The Gathering Storm”). Jag ser ljuset i tunneln!

Den Episka WoT-omläsningen, del 1

eyeoftheworldRedan när jag började läsa om WoT (för tredje gången, kanske jag ska tillägga) bestämde jag mig för att inte recensera böckerna. Det blir helt enkelt för mycket. Istället hade jag tänkt skriva några ganska spoilersfyllda samlingsinlägg där jag reflekterar över några böcker åt gången, över WoT i allmänhet och över sånt som jag lagt märke till lite extra den här gången. Fördelen med omläsningar är ju att hitta nya saker i texten, något som Robert Jordans böcker lämpar sig ovanligt väl för. Inte minst för att han har en tendens att låta en karaktär dyka upp i en liten biroll och sen vara borta i tre böcker för att sen återvända på ett sätt som är sjukt viktigt för berättelsen.

WoT-omgång 1 bestod av ”The Eye of the World” (bok 1), ”The Great Hunt” (bok 2) och ”The Dragon Reborn” (bok 3).

thegreathuntNågot jag verkligen reagerade på när jag läste om de tre första böckerna är hur mycket som händer. Saker som jag hade fått för mig skulle hända mycket senare – som portalstenarna och Seanchan – dyker upp väldigt tidigt i berättelsen. Förmodligen har de senare böckernas notoriska seghet fått mig att glömma att de första böckerna inte bara innehåller en massa action utan också en hel del utmärkt skrivna passager (som ”flicker”-scenen och Accepted-testen).

Favoritkaraktärer i de första tre böckerna:
Loial (den stora boknörden), Verin aka the tricksiest Aes Sedai, Hopper och fr.om bok 3 även Mat.

Jag minns att jag gillade Min väldigt mycket när jag läste böckerna första gången. Numera orkar jag inte riktigt med någon av powerpuffpinglorna (Nynaeve, Egwene, Elayne och Min, som väl är lite av en d’Artagnan till deras musketörer) och deras idiotiska äventyr. De går mig på nerverna alla fyra. Även om Min och Nynaeve gör det i mindre utsträckning än E & E, som bara irriterar mig med sin själviskhet och arrogans.

dragonrebornFörsta gången jag läste böckerna listade jag ut vilka Rands föräldrar var långt innan han själv gjorde det. Min dåvarande pojkvän anklagade mig för att ha tjuvläst spoilers (eftersom han själv inte hade någon aning innan det avslöjades i böckerna), men det är faktiskt ganska uppenbart redan tidigt i böckerna. Mycket osubtil foreshadowing.

Jag gillar att man får veta så lite om the Forsaken i de första böckerna. Några namn, några rykten, en massa spekulationer. En bra taktik av Jordan för att få dem att verka både skrämmande och mystiska. Synd bara att flera av dem inte riktigt når upp till badassförväntningarna (*host* Lanfear *host*).

Jag får se hur många böcker jag orkar läsa om innan jag går vidare till de jag inte läst. Men i fjärde boken ska vi till Aiel-öknen och det vill jag ju inte missa. Onwards!

Hur går det för er andra som funderat på att läsa om WoT? Har ni kommit igång ännu?

The Wheel of Time Reread

För alla er andra som har tänkt att ni ska läsa om ”Wheel of Time” (helt eller delvis) inför den sista boken har jag ett tips: The Wheel of Time Reread hos tor.com! En utmärkt genomgång av böckerna, några kapitel i taget, tillsammans med mycket intressanta och ofta roliga kommentarer.
Leigh Butler är inte enbart otroligt genre-savvy och en begåvad skribent, många av hennes kommentarer är sådant jag själv har tänkt när jag har läst böckerna. Som att Mat uppför sig som en puckad karaktär i en b-skräckis i första boken. Ni vet, den där snubben som går ner i källaren utan ficklampa eller vapen när han hör konstiga ljud. Man vill örfila upp honom, men låter honom hållas bara för att man vet att han så småningom kommer att bli rätt så badass.

En liten varning: inläggen är totalt proppfulla av spoilers! De är tänkta för omläsare, och därför finns det massor av referenser till saker som händer i senare böcker, kommentarer om foreshadowing (“Battles interest me,” Mat said.), spekulationer och konspirationsteorier. Perfekt för omläsare med andra ord, men inget för den som läser böckerna för första gången. Själv blev jag så road av att läsa genomgången av första boken att jag bestämde mig för att läsa även andra boken, innan jag hoppar till bok 11. Vi får se hur det här slutar …

Tidens hjul skall åter rulla

Ibland är det både livsfarligt och bra att hänga på Twitter. Idag blev jag exempelvis så smittad av all entusiasm inför släppet av ”A Memory of Light”, sista delen i den episka fantasybokserien Wheel of Time (eller WoT som jag kommer skriva i fortsättningen), att jag bestämde mig för att läsa klart bokserien. Jag har tidigare läst till och med den tionde boken, vilket var den näst sista boken som skrevs av Robert Jordan själv. Jag har alltså inte läst någon av de fyra sista böckerna i bokserien, men har hört att de blev mycket bättre när Brandon Sanderson tog vid (efter Jordans död).

Jag tänkte börja med en omläsning av ”The Eye of the World”, den första boken i serien. Det är ungefär 15 år sen sist, så jag kände att det var läge att fräscha upp minnet en aning. Men jag tänker inte läsa om hela serien. Dels tror jag att ni bloggläsare skulle ledsna om jag bara skrev om WoT i några månader, dels skulle förmodligen jag ledsna själv som jag gjorde sist jag läste böckerna. En enda omläsning alltså, och sedan ska jag läsa sammanfattningar på nätet för brinnande livet innan det är dags för de fyra sista böckerna.

Någon annan som tänkt göra samma sak som jag nu när serien äntligen är avslutad efter 23 år?

Vältajmad omläsning

shot_1354822909971

Det är hög tid för omläsning inför premiären av den första av de tre (!) filmerna baserade på J.R.R Tolkiens ”The Hobbit”. Ute i sista stund som vanligt, men eftersom jag inte ska se filmen förrän några dagar efter premiären så kommer jag garanterat hinna läsa klart innan dess. Dessutom har jag läst boken såpass många gånger att det här bara är en bonusomgång. Dock tror jag att det här faktiskt kan vara första gången jag läser boken på engelska, vilket är en klar fördel.

Hur gör ni andra inför filmpremiären? Läser ni om ”The Hobbit”? Eller läser ni kanske rentav boken för första gången nu i dagarna?

Seriesöndag: Hellblazer

Mitt första möte med John Constantine skedde genom den kortlivade svenska skräckserietidningen Inferno i början av 1990-talet. Trots att Inferno inte kom ut med särskilt många nummer så kom tidningen att påverka min seriesmak för all framtid. ”Hellblazer” blev, tillsammans med första numren av ”Sandman”, omedelbart en favorit bland de serier som gick i Inferno.

Jag har läst ett antal Hellblazer-album genom åren som gått, men långt ifrån allt. Serien är nämligen en riktig långkörare, den enda av Vertigos första titlar som fortfarande ges ut. Det är 24 år sedan den första Hellblazer-tidningen kom ut och ännu några år sedan John Constantine gjorde sitt första framträdande i Alan Moores ”Swamp Thing”. I serievärlden är det en minst sagt aktningsvärd ålder.

I Jamie Delanos ”Original Sins” är den första storyarcen samlad. Vi får lära känna John Constantine; en kedjerökande, trenchcoatbärande antihjälte vars ockulta magiska förmågor och hänsynslösa beteende gör att han ständigt tvingas rädda världen från ondskans krafter. Han försätts ofta i helt omöjliga situationer, som han klarar sig ur genom att ljuga, manipulera och då och då offra någon annan istället för sig själv.
I ”Original Sins” tvingas han åka runt i världen i jakt på en hungerdemon, som får sina offer att svälta ihjäl på bara några minuter även om de äter precis allt de kommer över (inklusive sin egen arm). Han konfronteras av sina egna spöken, råkar ut för några pengatörstiga demoner, tvingas rädda sin systerdotter Gemma från en säker död, dras in i en levande mardröm och träffar sin blivande nemesis Nergal. Bland annat.

”Hellblazer” är en mörk serie. De ockulta skräckinslagen kombineras med dystra politiska teman och det finns inga lyckliga slut. Det är ofta svårt att avgöra vad som egentligen är värst; de svavelosande helvetesdimensioner som Constantine tvingas bevista eller Thatchers iskalla London som är hans verkliga hem. Monster finns överallt, både i form av människor och demoner.

För den som blir nyfiken på att läsa ”Hellblazer” – och det borde alla skräckläsare bli – är ”Original Sins” ett bra ställe att börja. Det kom en nyutgåva av serien förra året som innehåller en del extramaterial och som förhoppningsvis kan introducera serien för en del nya läsare.

Jamie Delano m.fl – John Constantine Hellblazer vol 1: Original Sins new edition (Vertigo, 2011)

Favorit-i-repris-sommaren i backspegeln

När jag var yngre brukade jag läsa om böcker ofta. Favoritböckerna lästes om och om igen, och hela bokserier lästes om när en ny bok kom ut. Numera läser jag inte om särskilt ofta. Det händer då och då, men bokbloggandet har gjort att jag läser mycket mer nyutkommet och mycket mindre gammal skåpmat. Något som kan kännas lite tråkigt ibland. Jag gillar ju omläsningar och kan sakna känslan av att återkomma till en bok som betytt väldigt mycket för mig.

Den här sommaren hade jag ett läsprojekt som gick ut på att läsa om några gamla favoriter (och en bok som verkligen inte var en favorit då jag läste den, men som jag kände förtjänade en ny chans). Jag kallade projektet favorit-i-repris-sommar och läste följande böcker
Richard Adams – Watership Down
John Fowles – The Magus
Neil Gaiman – American Gods
William Gibson – Neuromancer
Michail Bulgakov – Mästaren och Margarita

Jag är glad att jag tog mig tid att göra de här omläsningarna i somras. Ingen av böckerna gjorde mig besviken, tvärtom var det bara intressant att stifta bekantskap med dem igen och göra nya reflektioner.
Hela läsprojektet var så lyckat att jag har bestämt mig för att fortsätta att läsa om gamla favoriter, så många jag hinner och orkar med. I höst hade jag tänkt hinna med både Cora Sandels Alberte-trilogi och Stephen Kings ”The Stand”. Ni kan med andra ord hålla utkik efter fler favorit-i-repris-inlägg i framtiden!

Favorit i repris: Mästaren och Margarita

Det kanske är svårt att tänka sig, men när jag gick i gymnasiet så läste jag knappt någon fantastik över huvud taget. Istället ägnade jag mig åt klassiker och författare som refererade mycket till populärkultur (som Coupland och Hornby). Visst är det vanligt med pseudointellektuella gymnasister, men i mitt fall handlade det också mycket om det bildningskomplex jag fick på köpet när jag – som kom från en ganska antiintellektuell medelklassförort – började i gymnasiet i Stockholms innerstad. Plötsligt skämdes jag för Tolkien och King, och började ägna min tid åt Söderberg, Hesse och Dagerman.

Det är alltså inte så konstigt att jag inte hamnade på rätt fot med Michail Bulgakovs ”Mästaren och Margarita” när jag läste boken som gymnasist. Jag hade förväntat mig något i stil med Dostojevskij; smutsig, tröstlös realism. Istället fick jag ett absurt stycke fantastik där både djävulen själv, talande katter och häxor figurerar i ett långt ifrån realistiskt Moskva. Kängorna mot det korrumperade kulturetablissemanget gick mig också helt förbi när jag läste boken första gången, vilket jag skyller på min då alltför späda ålder.

”Mästaren och Margarita” är som en halsbrytande dans genom 20-talets Moskva, där så många karaktärer figurerar att det är lätt att helt snurra bort sig. Inte minst då flera av karaktärerna dessutom går under olika smeknamn och öknamn. Här finns ett flertal berättelser i berättelsen och symboler som återkommer och och om igen i olika skepnader. Samt, som sagt, en enorm talande katt som dricker vodka som om det inte fanns någon morgondag.
Det är en underhållande roman det här, men inte helt lättläst. Mycket på grund av myllret av karaktärer, men också för att det inte är helt lätt att navigera sig i Bulgakovs litterära landskap. Till slut är det omöjligt att veta var gränsen går mellan verklighet och illusion. Och som läsare inser jag att det faktiskt inte spelar någon roll; en roman är ju i sig en illusion. Oavsett om den sedan är realistisk eller ej.

Jag är glad att jag gav ”Mästaren och Margarita” en till chans. Den här klassikern förtjänade bättre än att bli dissad av en pretentiös gymnasist som låtsades att hon inte längre gillade fantastik.

Michail Bulgakov – Mästaren och Margarita (En bok för alla, 2008. Första svenska utgåva: 1971)

Favorit i repris: Neuromancer

”The sky above the port was the color of television, tuned to a dead channel.”

Case är en föredetting. Han brukade vara en cyberspacecowboy, en hacker som kunde ta sig in överallt. Men hans sista arbetsgivare brände ut hans nervsystem och inte ens de duktigaste undergroundklinikerna i Japan kunde fixa honom. Case tillbringar sin tid med att göra småjobb och dricka för mycket, fast i en nedåtgående spiral. Men så blir han kontrakterad för ett jobb som visar sig vara mycket välbetalt och mycket farligt. Tillsammans med en kvinnlig streetninja som kallar sig Molly ska han ge sig på jakt efter något som egentligen inte kan hackas; en mycket avancerad AI.

William Gibsons stilbildande cyberpunkklassiker ”Neuromancer” kom ut 1984. Första gången jag läste boken var ungefär tio år efter att den kom ut och jag blev helt knockad. Jag hade aldrig tidigare läst något som känts så smutsigt, så storstadscoolt och modernt. Internet var vid den tiden fortfarande något ytterst marignellt, något man hört talas om men aldrig provat. Något som i mitt och andra Gibson-läsares huvud hade potentialen att bli som den Matrix han beskriver.

Det var en märklig upplevelse att läsa om ”Neuromancer” i sommar, som en del av min favorit-i-repris-sommar. Det är fortfarande en mycket spännande läsning och många av Gibsons formuleringar (som inledningen som citeras ovan) känns fortfarande helt klockrena. Men den teknologiska utvecklingen har hunnit ikapp ”Neuromancer”. Det virtuella samhälle som Gibson beskriver i boken är ingenting i jämförelse med dagens via smartphones ständigt uppkopplade befolkning. När Case säger att han har ”3 MB of hot RAM” att sälja kan exempelvis inte låta bli att fnissa lite för mig själv. Allt är dessutom trådat, från de bärbara datorerna till de enorma servrar (tusentals MB!) som Case hackar sig in i. Inte för att det gör något, att verkligheten har hunnit ikapp fiktionen. Snarare tillför det en extra dimension till läsningen, alla små detaljer som ligger läskigt nära hur verkligheten ser ut nu nästan trettio år efter att boken kom ut första gången.

Nu känner jag mig faktiskt mycket sugen på att läsa de andra två böckerna i Gibsons Sprawl-trilogi som jag av någon anledning faktiskt aldrig har läst. Kanske var jag alltför överväldigad av ”Neuromancer” när jag läste den första gången för att våga mig på dem (även om jag läst ett flertal andra böcker av Gibson). kanske är det dags för en Gibson-revival?

William Gibson – Neuromancer (Ace books, 2000)