Nörderi

Squeeee!

IMG_20131022_184025
Den är här! *insert fangirlish squee*
Donna Tartts oerhört efterlängtade tredje roman ”The Goldfinch” är i min ägo!
Och den är givetvis orsaken till att det inte händer så mycket här i bloggen just nu. Jag försöker nämligen tillbringa all min lediga tid (vilken sorgligt nog är ganska begränsad) i läskoma. Efter drygt hundra sidor är jag mycket förtjust. Språket! Karaktärerna! The impending doom!

Återkommer givetvis med recension så snart jag läst de återstående 650 sidorna. Vilket tyvärr inte blir i övermorgon eller så, för den här helgen är – liksom all min tid verkar vara nu för tiden – nästan helt uppbokad.

Har ni börjat läsa ”The Goldfinch ännu? Eller tillhör ni de där konstiga människorna som av någon anledning inte fangirlsqueear så fort det ens ryktas om att en ny Tartt-roman är på gång?

Annonser

Swecon-helgen är här!

…och jag är ledig i fyra dagar!
Det låter nästan lite för bra för att vara sant, men det känns som att jag kompenserar det hela genom att vara lite småförkyld och ganska trött efter en fullspäckad vecka.
Jag har planerat att gå på kongressen alla dagar, men får se hur mycket av det digra programmet jag hinner och orkar med. Särskilt eftersom jag även ska hinna med att gå på ett födelsedagskalas på söndagen.
Ser du mig där, kom gärna fram och säg hej! Jag lovar att inte bitas.

Seriefestivalen 2013

I helgen var det Stockholms Internationella Seriefestival. Jag var på festivalen en sväng på både lördagen och söndagen och gjorde flera fina fynd. Dessutom fick jag hänga med valda delar av EMK och dessutom – äntligen – träffa bokoholisten Siv!

IMG_20130427_151258
Bland annat hittade jag och vännen D ett helt bord med snygg zombieloot. Fotot ovan instagrammade jag med intentionen att få Feuerzeug att besöka festivalen på söndagen, vilket visade sig vara en perfekt plan.

IMG_20130427_154810
”Jag trodde jag var olycklig men jag behövde bara en katt”.
Perfekta lilla affischen för alla oss crazy cat ladies. Ja, jag köpte den. Nu behöver jag bara en passande ram.

IMG_20130428_133443
Jag passade även på att lyssna på några paneldebatter och samtal. Bilden ovan är från en sjukt underhållande diskussion om skräck och moralpanik med bl.a skräckförfattaren C J Håkansson och Apart förlags Jimmy Wallin.

IMG_20130428_155440
Ett av de finaste inslagen på festivalen var väggen med fanart. Så otroligt många olika genrer och tolkningar av festivalens egen maskot, skapad av Loka Kanarp.

IMG_20130429_171616
Jag fick med mig förvånansvärt lite loot hem, med tanke på hur mycket fint det fanns att köpa. Återhållsamhet är tydligen min nya grej när det gäller bokinköp.
Min fångst: två mycket billiga Runaways-album, ett signerat ex av Theos ockulta kuriositeter, ett zombietygmärke samt en fesitivaltröja. Plus lite gratisprylar i form av bokmärken, tidningar och klistermärken.

Det är ju Världsbokdagen idag …

IMG_20130423_164122
… klart att man ställer upp och läser så mycket man bara hinner. Särskilt när boken är så intressant som den ovan, Anna Starobinets SF-dystopi ”Den levande”.

I övrigt har jag idag lyckats med konststycket att besöka SF-bokhandeln utan att köpa en enda bok, eftersom jag glömt presentkortet hemma. Dock hittade jag present till en Harry Potter-tokig tioåring som fyller år imorgon, så jag är rätt nöjd med besöket ändå.

Hur firar ni Världsbokdagen?

Present till en boknörd

IMG_20130408_175204

Jag har varit upptagen och ganska dålig på att blogga den senaste tiden. Bland annat har jag fyllt år och igår fick jag en väldigt boknördig och lite försenad present av min käre make: En Penguin Bookbag! Man kan aldrig ha för många tygpåsar och den här är redan en av favoriterna.

Ni som följer mig på Instagram har redan sett den här bilden. Ni som inte följer mig där men vill göra det är välkomna att leta upp bokstavlarna där.

Apocalypse now

Det är dags att säga hej då till Randland!

IMG_20130321_154620

Idag var det äntligen min tur att låna den sista delen i Robert Jordans fantasyserie, i vilken apokalypsen är mycket, mycket nära. Jag lovar att komma med en slutrapport om de tre sista böckerna så snart jag tagit mig igenom dessa ca 900 sidor.

Förhoppningar om sista boken:
1. Fantasyapokalyps av episka proportioner: eld från himlen, jordbävningar, monster och massakrer.
2. Nya dreadlords in action på slagfältet.
3. Att Demandred trollar precis alla, inklusive de andra forsaken.
4. Att minst 5 POV-karaktärer dör (forsaken/random Aes Sedai ej medräknade).
5. Överraskningar!

Nu kör vi!

Män är Whitecloaks, kvinnor är Aes Sedai

Egentligen skulle jag ha publicerat det här inlägget igår, på internationella kvinnodagen. Det kändes som en ganska passande dag att skriva en rant om hur relationerna mellan kön och makt ser ut i Wheel of Time. Inte minst för att jag får känslan av att Robert Jordan var en sådan man som idag helt oironiskt skulle ha grattat alla kvinnor på kvinnodagen. Han menar egentligen inget illa, men han förstår bara inte.

Relationen mellan könen är ett genomgående tema i WoT. Vi får mycket tidigt i böckerna veta att den magi som finns i världen är indelad i en kvinnlig (saidar) och en manlig (saidin) halva och att den manliga halvan blivit smittad av The Dark One när denne låstes in i slutet av ett krig som nästan förstörde hela världen. I och med att saidin är smittad blir alla manliga magiutövare med tiden galna, vilket har lett till att de jagas och dödas, främst av kvinnliga magiutövare eller Aes Sedai som de kallas.

Grundtanken för RJs värld, både den magiska och den mer mundana, är att män och kvinnor måste arbeta tillsammans. Sammanslutningar bestående av uteslutande kvinnor eller män blir oundvikligen både korrumperade. Aes Sedai (enbart kvinnor) är en samling intrigerande backstabbers som försöker manipulera allt från drottningar till sina egna systrar. Whitecloaks (enbart män) är en armé fylld av religiösa fanatiker och sadister som verkar se sin inkvisitionsverksamhet som ett sätt att tortera alla som är på något sätt avvikande.
Även magin fungerar bäst när manliga och kvinnliga magiker arbetar tillsammans. Vilket kanske hade varit en aspekt som varit intressant om inte RJ skrivit in stora skillnader i hur saidin och saidar fungerar. Som att manliga magiutövare har större magisk förmåga samt att de måste ta makten över sin magi med våld, medan kvinnliga magiutövare istället måste ”surrender to saidar”. En åtskillnad som inte känns som att den har någon funktion utom att dra en skarp linje mellan män och kvinnor. Det känns också ganska trist att mäns magi är starkare, när det är en hittepåförmåga som inte behöver ha någon koppling till fysisk styrka. Varför kan då inte kvinnorna få vara starkare på det här planet?

Det finns många saker som RJ gör rätt när det gäller kön och genus i Randland. Hans värld lider exempelvis ingen brist på kvinnor i maktpositioner. Här finns drottningar, handelskvinnor, sjökaptener, generaler och – som sagt – ungefär hur många kvinnliga magiker som helst. Det finns till och med en del kvinnliga soldater, även om de inte direkt är i majoritet.

Problemet med Randland är inte att kvinnor inte har makt utan hur relationerna mellan kvinnor och män i allmänhet beskrivs. RJ hade uppenbarligen en väldigt biologistisk syn på kön. Män från Mars, kvinnor från Venus och aldrig ska de tu kunna ha ens en enkel konversation utan ständiga missförstånd. Antalet gånger de olika karaktärerna i WoT reflekterar hur det motsatta könet är omöjligt att förstå sig på är oräkneliga.
Som likhetsfeminist blir jag inte bara arg på det ständiga tjatandet om kvinnor och män, det gör också att böckernas trovärdighet blir lidande. Jag kan bara inte köpa att könet är den allra viktigaste faktorn som avgör hur en personlighet formas, särskilt inte i en fantasyvärld där ständiga kulturkrockar inträffar (Aiel vs Wetlanders, Wise Ones vs Aes Sedai, Seanchan vs alla). Jag blir förbannad när kvinnliga karaktärer från diametralt motsatta kulturer hittar något slags automatiskt samförstånd efter tre sekunder, vilket leder till att de alla kastar med håret och fnyser ”Män!” i kör. Det är för mig mycket svårare att acceptera än magiska förmågor som kan skapa eld ur tomma intet.

Det snedvridna synen på kön påverkar också hur kärleksrelationerna i WoT beskrivs. Det finns en hel del kärlekspar i boken (speciellt i de senare delarna), men jag kan inte komma på ett enda par som har en relation som känns sund. Eller ja, som en faktisk kärleksrelation. De flesta paren missförstår varandra ständigt, bråkar, slåss, smiskar varandra till lydnad (I kid you not!) eller bara kallar varandra för idioter på daglig basis. Det pågår ett ständigt krig mellan könen i WoT och inte ens kärlekspar verkar kunna kommunicera om någonting över huvud taget utan enorma problem.

Även om RJs vision om att män och kvinnor behöver samarbeta för att kunna övervinna ondskans krafter är sympatisk, så får jag allergiska utslag av själva utförandet.
I Randland är könet alltid den viktigaste faktorn. Och kriget mellan könen är ett faktum. För mig som likhetsfeminist är det något av en mardrömsvärld. Inte minst för att det gör mig påmind om hur många människor som ser på vår värld på det här sättet, som den enda sanningen.

Den episka WoT-omläsningen, del 2

newspringI förra inlägget om min episka WoT-omläsning skrev jag om de tre första böckerna och om att jag inte visste hur många fler jag orkade läsa om innan jag gick vidare. Svaret blev: en till.
Jag läste bok 4, ”The Shadow Rising” och insåg att det skulle ta mig ett halvår att nå fram till den sista boken om jag fortsatte i den här takten. Plus att jag började bli påmind om alla de saker som fick mig att tröttna på böckerna förra gången jag läste dem (bl.a tror jag att jag nog måste skriva ett långt rantinlägg om WoTs helt warpade syn på kön och makt och relationerna mellan män och kvinnor). Så jag hoppade helt sonika över att läsa om bok 5-10 och gick direkt på prequelboken ”New Spring” och därefter ”Knife of Dreams”, som är den sista bok som RJ hann skriva innan sin död.

shadow”The Shadow Rising” är en av mina absoluta favoriter i bokserien. Det är här Mat blir awesome på riktigt, hur mycket han än kämpar emot. Vi besöker Finnland och får träffa dess mycket obehagliga invånare. Perrin blir Lord Perrin när han får hela Two Rivers att slåss mot trollocs. Och sist – men absolut inte minst – vi får besöka Rhuidean i Aielöknen och ta en mycket spännande tripp i stadens magiska tids- och tatueringsmaskin.
TSR håller, till skillnad från många av de efterföljande böckerna, ett genomgående bra tempo. Vi får följa lagom många POV, utan att fastna i alltför många mellankapitel med oändliga uppräkningar av klänningsdetaljer. Vad som avslöjas i Rhuidean och Finnland är något av det bästa med hela bokserien, tycker jag. En perfekt balans mellan förskuggning och profetior, mellan historia och vad som komma skall.

”New Spring” handlar om Moiraine och Lan och hur de först träffades. Jag läste novellversionen precis när den kom ut, men har inte läst romanen förrän nu.
Den största förtjänsten med ”New Spring” är att den fyller ut en hel del luckor när det gäller både the White Tower och Malkier. Vi får t.ex veta hur testen för att bli Aes Sedai ser ut, något jag alltid varit nyfiken på.
Det största problemet med ”New Spring” är att den inte känns särskilt angelägen. Vi vet ju redan vad boken handlar om i stora drag, och hur saker och ting kommer att sluta. Tempot är ganska lugnt och vi tillbringar alldeles för mycket tid med Mo i tornet, intrasslade i de sedvanliga Aes Sedai-intrigerna. Black Ajah i all ära, men särskilt imponerande antagonister är de inte.

knifeofdreams”Knife of Dreams” är den elfte boken i WoT. Jag har inte läst den förut även om jag läst tillräckligt många spoilers för att redan känna till det mesta som händer.
Det finns två stora problem med KoD. Det första är att narrativet fortfarande är alldeles för splittrat (och nej, det räcker inte att de tre ta’veren ”ser” varandra så fort någon av de andras namn nämns). Det andra är att det inte händer så mycket. Visst, det händer mycket mer än i den ursega ”Crossroads of Twilight” (bok nr 10), men inte tillräckligt för att motivera 784 sidor inklusive glossary. För mycket prat, för lite action helt enkelt. Och ett slut som känns som något av en antiklimax.
Dock måste jag säga att jag gillar både prologen och epilogen mycket. Det händer viktiga saker i kulisserna uppenbarligen. Varför kan jag inte få veta mer om dem istället för att tvingas läsa sida upp och sida ner om Perrin och Elayne, som inte gör annat än att irritera mig?

I och med ”Knife of Dreams” (och till viss del ”New spring”) gick min WoT-omläsning officiellt över till att bli en WoT-läsning. Nu är det bara tre böcker kvar (och jag har redan satt tänderna i ”The Gathering Storm”). Jag ser ljuset i tunneln!

The Wheel of Time Reread

För alla er andra som har tänkt att ni ska läsa om ”Wheel of Time” (helt eller delvis) inför den sista boken har jag ett tips: The Wheel of Time Reread hos tor.com! En utmärkt genomgång av böckerna, några kapitel i taget, tillsammans med mycket intressanta och ofta roliga kommentarer.
Leigh Butler är inte enbart otroligt genre-savvy och en begåvad skribent, många av hennes kommentarer är sådant jag själv har tänkt när jag har läst böckerna. Som att Mat uppför sig som en puckad karaktär i en b-skräckis i första boken. Ni vet, den där snubben som går ner i källaren utan ficklampa eller vapen när han hör konstiga ljud. Man vill örfila upp honom, men låter honom hållas bara för att man vet att han så småningom kommer att bli rätt så badass.

En liten varning: inläggen är totalt proppfulla av spoilers! De är tänkta för omläsare, och därför finns det massor av referenser till saker som händer i senare böcker, kommentarer om foreshadowing (“Battles interest me,” Mat said.), spekulationer och konspirationsteorier. Perfekt för omläsare med andra ord, men inget för den som läser böckerna för första gången. Själv blev jag så road av att läsa genomgången av första boken att jag bestämde mig för att läsa även andra boken, innan jag hoppar till bok 11. Vi får se hur det här slutar …

Tidens hjul skall åter rulla

Ibland är det både livsfarligt och bra att hänga på Twitter. Idag blev jag exempelvis så smittad av all entusiasm inför släppet av ”A Memory of Light”, sista delen i den episka fantasybokserien Wheel of Time (eller WoT som jag kommer skriva i fortsättningen), att jag bestämde mig för att läsa klart bokserien. Jag har tidigare läst till och med den tionde boken, vilket var den näst sista boken som skrevs av Robert Jordan själv. Jag har alltså inte läst någon av de fyra sista böckerna i bokserien, men har hört att de blev mycket bättre när Brandon Sanderson tog vid (efter Jordans död).

Jag tänkte börja med en omläsning av ”The Eye of the World”, den första boken i serien. Det är ungefär 15 år sen sist, så jag kände att det var läge att fräscha upp minnet en aning. Men jag tänker inte läsa om hela serien. Dels tror jag att ni bloggläsare skulle ledsna om jag bara skrev om WoT i några månader, dels skulle förmodligen jag ledsna själv som jag gjorde sist jag läste böckerna. En enda omläsning alltså, och sedan ska jag läsa sammanfattningar på nätet för brinnande livet innan det är dags för de fyra sista böckerna.

Någon annan som tänkt göra samma sak som jag nu när serien äntligen är avslutad efter 23 år?