Klassiker jag inte har läst

Klassiker jag inte har läst del 8: Anna Karenina

Scarlett Thomas roman ”Our Tragic Universe”, som jag recenserade i förra inlägget, är proppfull med litterära referenser. Den bok som nämns oftast (av de som inte är fiktiva), och som är viktigast för historien i sig är Leo Tolstojs ”Anna Karenina”. En klassiker jag inte har läst, men som jag har hört så mycket om att jag ibland inbillar jag mig att jag ändå har gjort det.

Det är inte så att jag har något emot ”Anna Karenina”, direkt. Jag vet att många skyr bokens längd, men för mig som gladeligen läser om en mastodontfantasyserie för andra gången är ju 850 sidor (vilket jag googlade fram, så rätta mig om jag har fel) ingenting. Jag gillar tegelstenar. Så länge de går att bläddra i ordentligt och så länge det inte krävs sängläge för att kunna läsa dem så brukar jag inte klaga.

Det verkar förstås förekomma fasligt många karaktärer i boken. Men med tanke på hur många karaktärer som är med i den där fantasybokserien som jag tjatar om hela tiden nu för tiden, så borde inte heller det verka avskräckande på mig. Jag gillar ju stora persongallerier i episka verk, de brukar göra det hela så mycket intressantare.

Vad mer kan jag skylla på? En olycklig kärlekshistoria? Jag klagar ju när kärlekshistorierna slutar lyckligt, misantrop som jag är, så det är ju snarare ett skäl till varför jag borde läsa boken. Jag har verkligen inget emot lite litterära äktenskapsbrott och förbjudna passioner.

Jag har fått för mig att det ska finnas med något slags ”stream of consciousness”-asvnitt mot slutet, men det kanske jag har inbillat mig? För de vore faktiskt en alldeles utmärkt ursäkt till varför jag inte har läst, för det brukar jag tycka är fasligt tråkigt. I alla fall om det är ett långt avsnitt. Fast det skulle jag ju kunna bläddra förbi förstås, om det nu fanns ett sånt stycke.

Det verkar faktiskt som att jag har undvikit att läsa ”Anna Karenina” helt utan orsak. Det kan till och med vara så att jag tycker att inledningsmeningen är så bra att jag faktiskt har blivit lite sugen på att läsa just den här klassikern:
”Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt.”

Det enda rätta att göra är att fråga den allvetande bokbloggosfären om råd.
Vad tycker ni? Ska jag ge ”Anna Karenina” en chans eller ska jag låta den här klassikern förbli oläst? Är den här boken en litterär skatt eller är den egentligen ganska långtråkig? Övertyga mig!

Annonser

Klassiker jag inte har läst del 7: Kameliadamen

”Kameliadamen” av Alexandre Dumas d.y är en klassiker jag aldrig har läst, även om jag tyvärr inte har lyckats undgå grundhistorien på andra håll. Romanen kom ut 1848, och har legat som grund för teaterpjäser, balettföreställningar samt filmatiserats ett antal gånger (mest känd är troligen den version där Greta Garbo spelar kameliadamen själv). Verdis opera ”La Traviata” och Baz Luhrmanns musikalfilm ”Moulin Rouge” är båda baserade på romanen.

Mitt stora problem med ”Kameliadamen” – och det grundläggande skälet till att denna klassiker förblivit oläst – är dess ljuva huvudrollsinnehaverska och hur hon beskrivs.
Kameliadamen själv, är en prostituerad, nej förlåt, en kurtisan. Det är ju så viktigt det där, att hennes kunder är rika och att hon därför får lov att kallas kurtisan istället för bara en simpel hora, för hon är ju minsann en sällskapsdam också (vilket tydligen är himla viktigt i sammanhanget). Marguerite, som kurtisanen heter, träffar så småningom den fattige studenten Armand och de tu blir förälskade. Men kärleken är naturligtvis dödsdömd, då Marguerite är döende i tbc.

Jag kanske borde börja med att skriva om hur mycket jag avskyr böcker/filmer där konstruktionen ”den lyckliga horan” figurerar. Verk där den prostituerades livssituation aldrig problematiseras, utan där en stark och självständig (och givetvis oerhört vacker och intelligent) kvinna som har ”valt” att bli hora står i centrum. Den rätt vidriga filmen ”Pretty woman”, som väl måste vara den film som gjort mest för att få torskar att framstå som sympatiska och fullt normala män, är ett exempel på denna typ av verk. Precis som i ”Kameliadamen” handlar mycket av handlingen om att den prostituerade kvinnan ska finna sin sanna kärlek (och därmed ge upp sitt yrke, självklart, för hur lycklig horan ifråga ändå är så kan hon inte vara monogam samtidigt som hon säljer sex).

Kameliadamen, i alla hennes olika inkarnationer, är alltså inte bara en vacker lyxprostituerad, hon är också en döende, vacker lyxprostituerad. Och här dyker ännu ett inslag som jag hatar upp; nämligen den vackra kvinnans död inom konsten. För av någon anledning är det ju alltid mycket mer tragiskt när en vacker kvinna dör än när en alldaglig kvinna gör det, speciellt när hon nu också råkar dö i tbc (som torde vara den mest romantiserade av alla dödliga sjudomar, åtminstone för ungefär hundrafemtio år sen).
Den döende – eller döda – kvinnan bär på en legitimitet som en frisk kvinna aldrig riktigt kan nå upp till. Den döende kvinnan verkar automatiskt förvärva något slags livsvisdom som skulle göra Paulo Coelho grön av avund, enbart på grund av dödens annalkande. Samtidigt blir ju kärlekshistorien också så mycket mer ÄKTA och SANN eftersom vi vet att den (bokstavligt talat) är dödsdömd redan från början?

Om det ändå hade varit studenten Armand som varit döende, om han hade fått ligga lite blek och svagt hostande på någon gigantisk kudde och lett ett tappert (men ack! så bleksiktigt!) leende, då hade jag kanske kanske kunnat ge ”Kameliadamen” en chans. Men eftersom jag hetsat upp mig något alldeles förskräckligt bara av att blogga om den här klassikern, så tror jag att det ur hälsosynpunkt är säkrast för mig att fortsätta att undvika att läsa den här romanen.
Och nej, jag gillade aldrig ”Moulin Rouge” särskilt mycket, hur bra Ewan McGregor än sjöng och hur visuellt hänslående filmen än var så är grundhistorien fortfarande något av det unknaste jag har haft oturen att träffa på.

Klassiker jag inte har läst del 6: På spaning…

Jag förstod aldrig riktigt det där, varför vi på en grundkurs i litteraturvetenskap med genusinriktning hade en seminarielärare som inte verkade gilla en enda kvinnlig författare. Däremot var hon väldigt förtjust i mer eller mindre misogyna manliga författare, tydligt förankrade i kanon, vilket bäst kan symboliseras av att hon hade en gigantisk Strindberg-byst i sitt hemmabibliotek*.
Varken jag eller Vaxdukshäftet gillade den här läraren, och man kan väl inte påstå att hon var särskilt förtjust i oss heller, som ifrågasatte både kurslitteratur och tolkningar av litteraturen.

I alla fall, enligt den här läraren så finns det ingen författare bättre än Marcel Proust. Hon var med i svenska Proust-sällskapet, som så vitt jag förstår träffas en gång om året för att läsa högt för varandra. Eftersom Prousts magnum opus ”På spaning efter den tid som flytt” är en omfångsrik bokserie så läste vi bara något hundratalet sidor (ur ”Swanns värld” om jag minns rätt) lagom till seminariet. Ett seminarium som inleds med att läraren ifråga dukar upp både lindblomste och madeleinekakor, i den lilla lärosalen, för att få oss studenter att verkligen leva oss in i boken. Det låter säkert som en helt oskyldig fikapaus, trevlig till och med. Men för mig kom madeleinekakan inte att symbolisera några återuppväckta minnen, utan snarare att bli ett bevis på en högskolelärares onyanserade favoriserande av vissa delar av litteraturhistorien. Utrymmet för kritisk diskussion, som redan varit snävt, förvandlades till intet när läraren tillbringade seminariet med att lovprisa författaren.

Behöver jag ens fortsätta med att berätta att jag aldrig har läst ”På spaning…” (förutom det där hundratelt sidor då)? Att jag efter den här episoden gick från att ha varit lätt ointresserad av romansviten till att bli aggressivt hätsk gentemot den? Att jag utvecklade en lätt allergi mot litterär snobbism? Att det är min bestämda åsikt att en lärare som inte lämnar utrymme för kritisk granskning inte hör hemma på universitetsnivå?

För några år sen började ett franskt förlag; Delcourt, ge ut ”På spaning…” i graphic novel-format. Det låter som ett intressant projekt för alla som gärna läser grafiska romaner, gärna ambitiöst upplagda sådana.
Men jag kommer aldrig läsa den serien, oavsett hur bra den verkar vara, för jag kan faktiskt inte ens höra Prousts namn nämnas utan för alltid att associera till en gigantisk Strindbergsbyst.

*Jag såg bysten med egna ögon, eftersom vi hade b-uppsatshandledning hemma hos den här läraren. Ja, hemma hos. I hennes kök. Med en Strindbergbyst i rummet bredvid.

Klassiker jag inte har läst, del 5

Nästa klassiker som jag inte har läst är en bok som har stått i min bokhylla sedan jag läste a-kursen i litteraturvetenskap (vilket var sisådär en sex-sju år sen). Vi hade den på kurslistan och jag köpte den som pocket eftersom jag av någon anledning fick för mig att den här boken var något jag skulle uppskatta.
Tänk så fel man kan ha ibland.

Miguel de Cervantes ”Don Quijote”
gavs ut i två delar, år 1605 respektive 1615. Historien om den förläste och urfattige adelsmannen Don Quijote som ger sig ut i världen tillsammans med sin trogne väpnare Sancho Panza är en välkänd del av litteraturhistorien. Mest känd är förmodligen episoden där Don Quijote ger sig i strid med några väderkvarnar.

Problemet med ”Don Quijote” som bok är att det verkligen märks att det gått ca 400 år sedan första publiceringen. Mossigt är bara förnamnet. Det är segt och utdraget som en gammal knäck från förrförra julen och inte blir det lättare av att textmassan är extremt tätskriven och ogenomtränglig.
Min pocketutgåva är på över 400 sidor och jag minns att jag fick kämpa i motvind för att ens orka till sidan 100. Som tur var lyckades jag fejka mig igenom både seminarium och hemtenta utan att bli avslöjad, och jag misstänker starkt att jag inte var den enda som hoppade över att läsa just den här ytterst långtråkiga boken.

Vad jag lärde mig av att försöka läsa ”Don Quijote”?
Att många klassiker är långt ifrån tidlösa. Trots att de haft stort inflytande på litteraturhistorien så behöver det inte betyda att de är värda att ödsla tid på idag – ibland räcker det med att läsa ett referat eller en baksidestext.

Däremot hoppas jag innerligt att den mästerlige regissören Terry Gilliam kommer lyckas genomföra sitt filmprojekt ”The Man Who Killed Don Quixote”. Detta havererade filmprojekt placerar Riddaren av den sorgliga skepnaden i nutid och verkar medföra precis lagom mycket modernisering för att återigen göra Don Quijote aktuell.

Klassiker jag inte har läst del 4

Det var länge sedan sist jag skrev om klassiker jag inte har läst.
Sjukt länge, faktiskt. Det beror inte, som man kanske skulle kunna tro, att jag har tillbringat tiden med att läsa så många klassiker att jag inte längre har några att skriva om. Tro mig, den här källan är oändlig. Men jag har läst och skrivit om vad jag läst så att jag helt har glömt bort att skriva om vad jag inte har läst – och inte heller vill läsa.

Så, välkommen till del 4 av Klassiker jag inte har läst.
Dagens bok: ”On the road” av Jack Kerouac

Jag är allmänt misstänksam mot människor som läser beatlitteratur.
De brukar prata om det rebelliska och nyskapande inom beat – men ärligt talat, hur rebelliskt är det att läsa något som hörde ens föräldrageneration till? Lika rebelliskt som att lyssna på Beatles eller gå i jeans ungefär. Det vill säga inte alls.
Speciellt märkligt tycker jag att det är när unga kvinnor i tjugoårsåldern rekommenderar den här boken, för jag fattar inte vad de har att hämta i en bok som verkar ha ganska rutten kvinnosyn. Observera att jag skriver verkar, för jag har ju inte läst boken utan låter bara mina fördomar om den florera fritt här. Men beatrörelsen var ju inte direkt någon höjdpunkt när det kommer till kvinnosyn, så jag antar att ”On the Road” inte är något undantag.

Jag är rätt ointresserad av beatrörelsen i stort, men av ”On the Road” i synnerhet. Jag tycker att roadtrips gör sig ganska bra som film, men är sjukt tråkiga att läsa i bokform. Så att läsa den här boken har liksom aldrig varit något jag ens har funderat på.

För att toppa mina fördomar om en bok jag aldrig har läst, så tänkte jag länka till det Simpsons-avsnitt som visar upp Ned Flanders beatnik-föräldrar. Men eftersom det inte finns på YouTube och jag inte orkar googla, så kan den som vill istället läsa om avsnittet här.

Klassiker jag inte har läst, del 3

När jag läste grundkursen i litteraturvetenskap och vi skulle läsa Homeros så läste jag hela Odysséen och fann den väldigt givande. Däremot tror jag att jag bara orkade mig igenom några meningar av Iliaden innan jag gav  upp och bläddrade igenom resten. Jag vet att jag borde ha läst dem i omvänd ordning, eftersom Odysseus äventyr tar vid där Iliaden slutar, men samtidigt är jag glad att jag gick på känslan istället.
För Iliaden är ju faktiskt fruktansvärt långtråkig.
Jag som avskyr krigsfilmer i allmänhet får akut tråksjuka av att läsa alla uppräkningar av arméer och slag i Iliaden. Det bara maler och maler och till slut bryr man sig inte ett dugg om vilken guldhårig gudinna eller bredaxlad hjälte som gjort vad. Man vill bara att det ska ta slut.
Vilket, passande nog, är precis samma känsla jag fick härom veckan när jag råkade se några minuter av den usla Hollywood-filmatiseringen ”Troja”. Starka hjältar, högmodiga kungar, intrigerande gudar (fast de tror jag är bortretuscherade i filmen) och menlösa kvinnor som inte lyckas göra något intressant över huvud taget.

Känner du dig manad att ändå läsa Homeros så vill jag återigen påpeka att Odysséen spelar i en helt annan liga. Där finns intressanta vändningar, intriger och karaktärer, till skillnad från den menlösa soppa som Iliaden består av.

Klassiker jag inte har läst, del 2

August Strindberg – Röda rummet

Som uppväxt i Stockholmsförort har jag sedan barnsben tvångsmatats med inledningsstycket i August Strindbergs ”Röda rummet”. Den där beskrivningen om hur vinden far omkring överallt genom en mycket detaljerad Stockholmsmiljö har fått i princip alla svensklärare jag någonsin har haft att börja dregla. Samt utgjuta sig om hur otroligt viktigt och fint det är med miljöbeskrivningar.
Av någon anledning höll ingen av dessa lärare Hemingways berättarstil som något ideal direkt.

Efter år av högläsning av denna inledning, samt ett flertal skrivande av rena pastischer på densamma (Det är helt sant. Vi fick skriva egna varianter, där vinden for runt i vår urtråkiga villaförort), så har min aversion mot denna stackars bok växt sig helt oöverstigelig.
Jag har sedan dess satt i mig en hel del Strindberg, allt från pjäser till noveller och romaner, men ”Röda rummet” kommer för mig alltid vara befläckad av denna missriktade pedagogiska entusiasm. Och jag tvivlar på att jag någonsin kommer kunna ta mig förbi det där förbannade inledningsstycket.

Jag vet förstås vad romanen handlar om. Jag har läst referat, citat och utdrag. Sådär som man gör när man pluggar litteraturvetenskap och bläddrar sig igenom halva litteraturhistorien.

Klassiker jag inte har läst, del 1

Alla (som liksom jag) någonsin har läst litteraturvetenskap, eller bara hängt en del i lite mer pretentiösa kretsar, känner nog igen sig i att det anses tillhöra allmänbildningen att ha läst klassikerna. Och då menar jag inte någon Strindberg eller Shakespeare utan det mesta av Strindberg och Shakespeare.
Oavsett vilken litteratur man annars föredrar, så anses det lite fattigt att inte ha en solid klassikergrund att stå på. Gillar man chick litt ska man helst ha läst Jane Austen för att ha de rätta referensramarna, gillar man skräck tillhör H.P Lovecraft grundkursen. Utan klassikerna blir ens litterära intresse lite futtigt, inte riktigt helt legitimt. Som att påstå att man gillar vin när man bara dricker Castillo de Gredos ur en knögglig tetra.

Jag kan ibland känna att det är lite pinsamt att jag har vissa luckor. Att jag inte har läst en del klassiker, trots att jag läst om dem hundratals gånger. Att jag kallar mig boknörd och litteraturvetare, trots att min karta är full av blinda fläckar.

Så för att råda bot på mitt eget Harold Bloomska kanontvång, så tänker jag börja lista de klassiker som jag inte har läst. Samt lite funderingar om varför jag inte läst dem, och om jag alls skulle vilja.

Först ut är

Jean-Paul Sartres ”Äcklet”

Jag köpte den här boken någon gång i gymnasiet, när jag började känna klassikertvånget. Jag kämpade mig heroiskt genom ett antal sidor innan jag gav upp. Nog för att jag älskade Hjalmar Söderberg som tonåring, men Sartre var inget som fick mig att jubla direkt. Det jag minns mest är hur mycket (och detaljerat) han skrev om sina tarmar och sin avföring.
Sedan dess har ”Äcklet” stått och blängt på mig i min bokhylla. Den har följt med i flyttar från förort till förort, utan att någonsin ha blivit läst. Och nu har jag ju haft boken så länge att jag känner att jag inte kan göra mig av med den utan att ha tagit mig igenom alla sidor, det skulle kännas som ett nederlag.
Kanske är det dags att ta tjuren vid hornen och ge mig själv ett ultimatum? Antingen läser jag den innan månaden är slut, eller så blir bytesrummet en bok rikare?