Gotisk höst

Gotisk höst: From Hell

Whitechapel, London, 1888. Panik spred sig i området när flera prostituerade mördas brutalt. Polisen misslyckades med att fånga mördaren samtidigt som mediabevakningen blev alltmer intensiv när polisen började få mängder av motsägelsefulla tips och brev från personer som utgav sig för att vara mördaren. Pressen kallade mördaren ”Jack the Ripper”, ett namn som hänger kvar än i vår tid. Morden blev aldrig uppklarade.

Alan Moores och Eddie Campbells grafiska roman ”From Hell” publicerades första gången mellan 1991 och 1996. Serien har vunnit mängder med priser och finns numera att läsa i en blytung samlingsutgåva på närmare 600 sidor.
”From Hell” är baserad på konspirationsteorier om Jack the Ripper-morden som pekar på att de utfördes för att dölja förekomsten av en kunglig oäkting. Stephen Knights bok ”Jack the Ripper: the Final Solution” är den bok som främst anges som inspirationskälla, men det hänvisas även till ett stort antal andra böcker i bokens appendix.

Det första som slår en när man läser ”From Hell” är hur otroligt ambitiös serien är. Både Moore och Campbell har lagt ner otroligt mycket tid och omsorg på att få detaljerna rätt, i allt från utseendet på husfasaderna i London vid den här tiden till dialogen. Många kapitel är väldigt ordtunga för att vara en grafisk roman, något som Moore & Campbell också har fått kritik för. Men många läsare, inklusive jag själv, tycker att ordrikedomen tvärtom går hand i hand med bokens episka anslag och proportioner.
Även Campbells illustrationer imponerar. De är svartvita och detaljerade och flyter då och då (speciellt när de beskriver morden) ut i expressionistiska avsnitt som både är vackra och fruktansvärda.

I ”From Hell” är Jack the Ripper i själva verket den mycket respektable Sir William Gull, läkare till drottningen själv. Gull är dessutom en högt rankad medlem av frimurarorden, något som får stor betydelse i boken. Ju fler mord Gull begår desto mer övertygad blir han om att morden är en del av en komplicerad frimurarritual, sanktionerad av den mystiske gudomen Jahbulon som Gull ser en vision. Gulls tilltagande galenskap är intressant att följa, inte minst för att det visas tecken på att han kanske inte enbart är galen. Under morden får Gull exempelvis glimtar av ett framtida London.
Även här ser vi alltså ett exempel på den gotiska ambivalensen, där verklighet och övernaturlighet balanserar som på en knivsudd. Vi läsare får göra vår egen tolkning av vad som händer och varför. Eller för att citera prologen, där mediet Mr Lees avslöjar att han egentligen inte äger några paranormala krafter: ”I made it all up, and it came true anyway. That’s the funny part.”

För den som är intresserad av viktoriana i allmänhet och Jack the Ripper i synnerhet (Helena, jag tittar på dig!) borde ”From Hell” vara obligatorisk läsning. Just omsorgen om alla detaljer gör det till en omistlig bok för viktorianaälskaren. Om du har råkat se den ganska usla filmastiseringen från 2001 (med bl.a. Johhny Depp och Ian Holm) och blivit avskräckt så kan jag lova att boken är oändligt mycket bättre.

Alan Moore & Eddie Campbell – From Hell (Top Shelf, 2011)

Gotisk höst: Golem

I Gustav Meyrinks ”Golem” från 1915 är det staden Prag som spelar huvudrollen. Ett myllrande och närmast Dickenskt Prag fullt av småtjuvar, prostituerade, lumphandlare, rabbiner, korrumperade poliser, ondskefulla läkare och magi. En stad där det sägs att det kabbalistiska monstret Golem vandrar genom de judiska kvarteren om nätterna.
Här får vi följa den vilsne Athanasius Pernath som tycks dras in allt djupare i en drömlik värld där magiska tecken och ockulta symboler visar sig överallt. Pernath lider av minnesförlust, men det tycks också som att han står i begrepp att även förlora resten av sitt sinne om han inte gör ett val mellan andlighet och köttslighet. Vilken väg är den rätta?

”Golem” rör sig ständigt mellan dröm och verklighet, mellan vansinne och klarhet. Det är en labyrintiskt uppbyggd roman som skiftar perspektiv och som snor sig kring sig själv i allt snävare cirklar. Det är fragmentariskt och febrigt ända ner på typografisk nivå, då texten är full av insprängda tankestreck.
Texten är genomsyrad av kabbalistisk mystik, men är också fylld av gotiska inslag som dubbelgångare, marionettdockor och mystiska lönnrum. Ett myller av symboler och förvrängda spegelbilder.

Att läsa ”Golem” är att ständigt ifrågasätta vad som är verkligt. Det är inte förrän mot slutet av läsningen som jag verkligen inser att det inte spelar någon roll, inte för mig som läsare och inte för bokens handling. Drömmen och verkligheten är i ”Golem” två sidor av samma mynt som existerar bredvid varandra och inom varandra. Trots att romanen inte brukar ses som ett renodlat gotiskt verk, så ansluter den sig till den gotiska traditionen av ambivalens och tvetydighet. Ett gränsland där verklighet och fantasier får ta lika stor plats och där sanningen aldrig är definitiv.

Gustav Meyrink – Golem (Vertigo förlag, 2009)

Gotisk höst: Det omänskligas fasa

Jag har skrivit en hel del om monster i Gotisk Höst-temat. Både Frankensteins monster och Kingens Carrie handlar ju mycket om monstret inom oss, om det mänskliga monstret. Vilket är ett vanligt tema inom gotisk litteratur, men inte det enda sättet att närma sig monsterbegreppet.

I H.P. Lovecrafts litterära värld finns det knappast några mänskliga egenskaper hos monstren. Tvärtom är hans böcker befolkade av uråldriga och mystiska varelser som härstammar från andra dimensioner. Om det mänskliga monstret bygger på igenkänning och en förvridning av mänskliga egenskaper, så bygger Lovecrafts monstruösa varelser på motsatsen; de är skrämmande för att de är främmande. Så främmande att det mänskliga sinnet inte förmår uppfatta och förstå dem utan att gå i bitar.

Den mest kända av Lovecrafts alla varelser är Cthulhu, en tentakelförsedd gigantisk varelse som ligger i dvala på havsbottnen och som en dag kommer att vakna. Han förekommer första gången i novellen ”The Call of Cthulhu”, men nämns även i många andra av Lovecrafts texter som exempelvis ”At the Mountains of Madness” och ”The Dunwich Horror”. Cthulhu har även gett namn åt den mytologi som Lovecraft skapade tillsammans med sina lärljungar, the Cthulhu mythos.

Lovecraft har ofta beskyllts för att vara en dålig författare. Det är inte förrän på senare år som hans böcker nått (en något omdebatterad) klassikerstatus.
En sak som är säker är att Lovecraft inte är något för den som ogillar adjektivtäta beskrivningar, då dessa utgör huvuddelen av hans texter. Själv har jag alltid tänkt att detta överflöd av adjektiv, denna veritabla flod av detaljerade beskrivningar, går hand i hand med de lovecraftianska monstrens obeskrivbarhet. Det är ett famlande efter ord som försöker återställa tingens ordning, mota bort den existensiella ångesten, genom att beskriva något som inte går att beskriva. En språklig vansinneskamp, om man så vill.

Lovecrafts monster är inte onda. Inte i vanlig mening. De vill inte förgöra mänskligheten utifrån någon diabolisk plan, de bryr sig lika lite om oss som vi skulle bry oss om någon obetydlig insekt. Vi är ingenting för dem.
Vilket är exakt varför Lovecrafts texter är så skrämmande; i dem framstår mänskligheten som en mycket obetydlig liten parantes i ett enormt hav av okänt kaos. Inte konstigt att de som får en glimt av detta kaos blir galna, då de tvingas ifrågasätta hela sin begreppsvärld.

H. P. Lovecraft – The Call of Cthulhu and Other Stories (Penguin Clasics, 2002)

Gotisk höst: The sound of her wings

Hon dyker upp i det sista kapitlet av det första albumet, ”Preludes & Nocturnes”, i Neil Gaimans prisbelönta och kultförklarade serie ”Sandman”. Döden.

Gaimans Death är inte en dyster schackspelande man eller ett kattälskande skelett, och bär varken kåpa eller lie. Death enligt Gaiman är istället en ung gothtjej, som är både lättsam och oerhört sympatisk.
När hon gör sitt första framträdande i serien, i kapitlet ”The Sound of Her Wings”, är det för att muntra upp sin lillebror Dream. Eller snarare för att få honom att sluta tjura över vad som har hänt och få honom att ta tag i sina plikter igen. För hon är inget om inte pragmatisk, Death.

Death är den mest mänskliga av alla Endless (med möjligt undantag för Destruction, men han räknas inte riktigt längre). Den mest vardagliga. Också den enda av dem som inte har något specifikt utseende på sina pratbubblor. Hennes tal skiljer sig inte från människorna vars liv hon tar.
Det kan tyckas paradoxalt att Döden framstår som mänsklig. Men samtidigt är ju hon den som kommer mänskligheten närmast, som vi alla kommer att möta för eller senare. Alla kanske inte drömmer, åtrår, förtvivlar eller blir galna – men ingen av oss kan undvika döden. Åtminstone inte för alltid.

I ”The Sound of Her Wings” funderar Dream:
”I find myself wondering about humanity. Their attitude to my sister’s gift is so strange. Why do they fear the sunless lands? It is as natural to die as it is to be born. But they fear her. Dread her. They feebly try to placate her.
They do not love her.”

Deaths jobb är otacksamt, men ändå slutar hon aldrig bry sig om mänskligheten. I standalone-albumet ”Death: The High Cost of Living” får vi träffa Death när hon, som har för vana att göra en gång per sekel, lever en dag som dödlig. Just denna dag tillbringar hon tillsammans med den självmordsbenägne tonårspojken Sexton. Skälet till att Death gör detta är att hon vill få en förståelse för de liv hon tar, att uppleva den dödlighet som är hennes ansvar.

Death är en av Neil Gaimans allra mest älskade karaktärer, trots att hennes roll i ”Sandman”-serierna är klart mycket mindre än Dreams. Hennes humor, spontanitet och öppenhet lämnar ett avtryck. Och jag misstänker att jag inte är ensam om att önska att döden verkligen kom i form av en trevlig gothtjej som tar ens hand och leder en bort från livet.

Neil Gaiman m.fl – The Sandman: Preludes & Nocturnes (Vertigo, 1995)

Neil Gaiman m.fl – Death: The Hight Cost of Living (Vertigo, 1994)

Gotisk höst: Frankenstein

Vad vore väl ett gotiskt bloggtema utan ”Frankenstein”? Mary Shelleys skräckhistoria från 1818 är en av de allra mest kända gotiska romanerna och brukar dessutom räknas som en av föregångarna inom science fiction. Frankensteins monster har fått symbolisera Monstret i mängder av sammanhang och har blivit en populärkulturell ikon av gigantiska mått.

Victor Frankenstein är en ung man som reser till universitetet i Ingolstadt för att studera till läkare. Väl på plats blir an uppslukad av tanken på att skapa liv och börjar experimentera med elektricitet och döda kroppar. När Frankenstein slutligen lyckas med sitt experiment så känner han stark avsky inför sin skapelse, som han genast avvisar. Monstret lyckas fly och så småningom ta sig till Frankensteins hemort där han äntligen får konfrontera sin skapare.

Det finns ett otal filmatiseringar av ”Frankenstein” – och minst lika många parodier. Filmversionen av monstret skiljer sig i allmänhet mycket från Shelleys original, och framstår ofta som en mycket enkel varelse som varken är kapabel att tala eller förstå mänskligt beteende. Visst har originalmonstret ett skrämmande utseende, men det är långt ifrån den klumpiga och storväxta utseende (med eller utan halsskruvar) som tillhör filmkonventionen:
”His limbs were in proportion, and I had selected his features as beautiful. Beautiful! – Great God! His yellow skin scarcely covered the work of muscles and arteries beneath; his hair was of a lustrous black, and flowing; his teeth of a pearly whiteness; but these luxuriances only formed a more horrid contrast with his watery eyes, that seemed almost of the same colous as the dun white sockets in which they were set, his shrivelled complexion and straight black lips.”

Shelleys monster är inte bara intelligent, han är dessutom mycket vältalig. Den del av boken där monstret berättar för Frankenstein om hans erfarenheter och hans ensamhet hör till romanens allra starkaste. Precis som Carrie är inte monstret född ond, utan det är mänsklighetens avvisande som driver honom till mord. Hur mycket han än anstränger sig så kan inte människorna se bortom hans monstruösa utsida.
Monstret är uppbyggt av kontraster: hans obehagliga utsida och hans intelligenta och djupt mänskliga insida, hans status som både levande och död (eller snarare som ett slags odöd, en pånyttfödd varelse tillverkad av mänskliga kvarlevor). Mycket av det obehag som monstret väcker beror på att han just är så mänsklig. Inte bara för att han är tillverkad av likdelar, utan också för att hans hela existens är ett resultat av mänsklig ambition och hybris.

”Frankenstein” är en roman som handlar lika mycket om monstrets ensamhet som om vetenskapsmannen som leker gud. Namnet Prometheus i romanens undertitel ”The Modern Prometheus” syftar på den titan som stal elden från Zeus och gav den till människorna. Med detta syftas det på att det finns kunskap som mänskligheten inte är redo för, inte kan hantera. Som att skapa liv.
Temat med vetenskapsmannen som går för långt i sin strävan efter att finna nya svar – for science! – har blivit oerhört vanligt i film, spel, tv-serier och litteratur. Etiskt känsliga vetenskapliga områden som kloning, har blivit ett mycket vanligt inslag i dagens populärkultur. Tänk Jurassic Park, Bioshock, Battlestar Galactica, många zombiehistorier, samt ungefär alla onda superskurkar ever. Populärkulturen svämmar över av moderna Prometheus-karaktärer, eller snarare Frankenstein-diton. I vetenskapens namn fortsätter monstren att tillverkas, förutbestämda att vända sig mot sina skapare.

Mary Shelley – Frankenstein (Penguin classics, 2002)

Gotisk jul: Making Christmas

Dagen till ära kommer detta inlägg handla om en mycket gotisk julfilm; ”The Nightmare Before Christmas” från 1993. Filmen är en musikal gjord med så kallad stop motion-teknik, i regi av Henry Selick efter manus av Tim Burton. Danny Elfman har skrivit musiken.

I filmen centrum finns Jack Skellington, kung över Halloween Town. Jack är trött på Halloween – som firas på samma sätt varje år – och hittar ev en slump en port som för honom till en helt annan högtid; nämligen julen i form av Christmas Town. Jack blir fascinerad av julfirandet och bestämmer sig för att helt enkelt ta över julen. Invånarna i Halloween Town svårt för att greppa vad julen egentligen handlar om, de är ju alla olika slags monster som mest brukar skrämmas. Således blir julen i deras händer mer en mardröm än en fluffig juldröm och kaos bryter ut.

Invånarna i Halloween Town är alla tänkbara slags monster; vampyrer, sjömonster, spöken, häxor, en mycket Frankenstein-inspererad vetenskapsman och en ganska så gråtmild varulv. De flesta gotiska monster finns representerade här. Det fina med staden är inte bara att alla monster samsas på en plats, utan att Halloween är normen. Allt som är skrämmande, rysligt och äckligt är per definition något bra i Halloweentown, något som gör att deras tolkning av julen blir en totalt skräcklig sådan:

”How terrible our christmas will be!” säger stadens borgmästare nöjt när han övervakar förberedelserna.
”No!” svarar jack. ”How jolly.”
”Oh. How jolly our christmas will be.”
Det är uppenbart att varken borgmästaren eller någon annan i staden riktigt har någon uppfattning om vad ”jolly” egentligen betyder. Och varför skulle de? Som gotiska monster av olika slag är de vana att framkalla känslor av terror och horror, av vagt obehag och rädsla. Titelns mardröm är deras vardag och begreppet ”julefrid” är för dem helt främmande.
Det är alltså ganska symptomatiskt att Jack tror att tomten heter ”Sandy Claws” (istället för Santa Claus) och att han är en mäktig härskare med en slavarmé av små tomtenissar. En helt rimlig tolkning, ur Jacks synvinkel.

Jag har som tradition att se om ”The Nightmare Before Christmas” en gång varje jul, trots att jag har sett den så många gånger att jag numera kan sjunga med i alla låtar. Ett av skälen till att jag gillar den här filmen så mycket är att jag känner mig som något av Halloween Towns alla monster när det handlar om just jul. Artigt deltagande, men i grunden ett frågetecken inför julens glittriga överflöd av fryntlighet. Liksom dem känner jag mig mer hemma i Halloween Towns ödsliga hus och mörka kyrkogårdar än i Christmas Towns idylliska snölandskap. Inte konstigt att jag gärna nynnar på ”Making Christmas” när jag slår in julklappar, även om jag hellre ger bort böcker än huggtandsförsedda ankor och levande ormar som äter upp julgranen.

God gotisk jul alla bloggläsare!

Gotisk höst: Carrie och monstret

Nog för att Stephen King är en av världens mest framgångsrika författare, men det kanske ändå kan tyckas märkligt att ha med en av hans böcker i det gotiska hösttemat. Men ”Carrie” från 1974, den korta roman som Kingen slog igenom med, knyter an till en viktig del av den gotiska litteraturen; monsterskildringarna.

Carrie White är en ensam tonårsflicka. Hon är mobbad i skolan och styrd med järnhand av sin fantastiskt religiösa mor. Efter en traumatisk händelse i skolan, där Carrie hånats för att hon fått sin första mens i gymnastiksalens duschrum, så vaknar hennes medfödda telekinetiska krafter. Carrie får plötsligt en smula makt och är besluten att förändra sitt liv till det bättre. Men hennes nya beteende provocerar fram motreaktioner från de som vill hålla henne på plats, och när Carries krafter slutligen exploderar är katastrofen ett faktum.

Carrie må bära på fruktansvärda krafter, men är hon verkligen ett monster? Hennes krafter är framprovocerade av en omgivning som själv behandlat henne minst sagt monstruöst. Som modern, som tvingar dottern till lydnad genom att stänga in henne i en minimal garderob i timmar. Ett beteende som kan tyckas grymt och omänskligt, men när man skrapar på ytan så framstår snart även modern som något av ett offer. En psykiskt sjuk kvinna som avskyr sex mer än något annat och som därför inte kan ens se på sin dotter utan att påminnas om hennes tillkomst. En kvinna som är verklighetsfrånvänd och fanatisk, men liksom dottern kan hon ses både som ett offer och ett monster.
Carries skolkamrater, både de som mobbar henne och de som tigande ser på, kan även de ses som de verkliga monstren. Det är deras beteende som får Carries krafter att manifesteras och det är de som driver henne till mord. Men samtidigt är inte deras beteende särskilt mycket värre än vilka tonåringar som helst i vilken skola som helst. Visst är mobbningen grym, men inte mer extrem eller spektakulär än de som mobbas varje dag. Så om dessa ungdomar är bokens monster så betyder de i längden att det finns tonårsmonster överallt, i varje skola och i varje fotbollslag. Är inte det att späda ut begreppet aningen för mycket?

I förordet till min utgåva av ”Carrie”, från 1999, skriver King om hur han har baserat karaktären Carrie på två flickor han gick i skolan med. Två mobbade flickor. Den här boken handlar om ”what could have happened if the world was as fair to young girls as it is hard”. Hämnden som Carrie utkräver på den lilla staden Chamberlain är med andra ord, enligt författaren, rättfärdigad. Betyder det att det är hela staden som är monstret? Eller att de alla varit med och skapat monstret Carrie genom att blunda för allt hon varit utsatt för – mobbning, misshandel, uppväxt med en uppenbart psykisk sjuk mor.

”Carrie” handlar, precis som alla de bästa monsterberättelserna, om monstret inom oss alla. Om mänsklig ondska och vad den kan driva oss till. Om hur monstret nästan alltid vänder sig emot sin skapare och hur svårt det kan vara att egentligen avgöra vem eller vad monstret egentligen är.

Stephen King – Carrie (Pocket Books, 1999)

Gotisk höst: Undead, undead, undead

White on white translucent black capes
Back on the rack
Bela Lugosi’s dead
The bats have left the bell tower
The victims have been bled
Red velvet lines the black box
Bela Lugosi’s dead
Undead, undead, undead

The virginal brides file past his tomb
Strewn with time’s dead flowers
Bereft in deathly bloom
Alone in a darkened room
The count
Bela Lugosi’s dead
Undead, undead, undead

Bauhaus första singel, ”Bela Lugosi’s Dead” från 1979, kallas ofta för den första gothskivan. Bandet Bauhaus räknas som en föregångare bland gothband med sitt mörka, postpunkiga sound och Peter Murphys dramatiska sång.
Bela Lugosi var en skräckfilmsskädespelare som bl.a spelade huvudrollen i 1932 års filmatisering av ”Dracula”.

Den nio minuter långa debutsingeln blev ingen kommersiell succé, men har i efterhand uppnått kultstatus. Inte minst har den blivit ett vanligt inslag i filmer, böcker och tv-serier så snart det handlar om vampyrer, inte minst på grund av inledningsscenen i brittiska vampyrfilmen ”The Hunger”, där Bauhaus själva framför låten i filmens inledning. I Poppy Z. Brites roman ”Lost Souls” spelas låten på de gothklubbar där vampyrerna raggar nya offer. I Supernatural-avsnittet ”Live Free och Twi-Hard”, som driver med vampyrer i allmänhet och Twilight-fans i synnerhet, är låten en del av soundtracket.

För den vampyrintresserade (och jag vet att vi är många inom bokbloggosfären) borde det tillhöra allmänbildningen att lyssna på denna låt. För fellow NIN-fans finns det en intressant version med Trent Reznor och Peter Murpy tillsammans med TV on the radio här. Den som gillar lite fluffigare musik kan med fördel sätta huggtänderna i Nouvelle Vagues version istället och titta på den mycket tjusiga Dracula-videon.

Ett litet klargörande

Angående det här med Gotisk Höst förresten. Det är december nu, en vintermånad. Inte alls höst längre.
Jag hade tänkt låta bloggtemat gå hela höstterminen (som håller på en bit in i januari), men på grund av stränga fuskregler vid högskolan så kan jag inte blogga om böcker vi läser under kursen innan jag har lämnat in de tentor där litteraturen ingår. Jag får nämligen inte plocka något från mina egna texter enligt reglerna, vilket gör det ganska svårt att skriva om böckerna ifråga. Allt blir förskjutet. Och jag har en hel massa gotisk litteratur kvar att läsa som jag definitivt kommer att vilja blogga om, så temat lär pågå minst till slutet av januari även om hösten då är försvunnen för länge sen. Bara så att ni vet.

Gotisk höst: Carmilla

När det pratas vampyrklassiker så nämns Bram Stokers ”Dracula” om och om igen medan en annan klassiker, J. Sheridan Le Fanus ”Carmilla” som kom ut tjugofem år tidigare (1872) har en tendens att glömmas bort. Tyvärr. Långnovellen ”Carmilla” är nämligen en intressant läsning, särskilt i samband med att man läser den långt mer kända ”Dracula”.

Laura är en ung kvinna som bor tillsammans med sin far i ett österrikiskt slott. Efter en droskolycka utanför slottet så tar Laura och fadern hand om en ung adelskvinna, Carmilla, som var inblandad i olyckan. Laura känner genast igen Carmilla från en dröm hon hade som ung flicka och de båda kvinnorna blir snabbt nära vänner. Men Carmilla är ett mysterium som inte bara uppvisar konstiga vanor – som att äta dåligt och sova mycket länge om dagarna, samt att inte gå i kyrkan – hon vägrar också berätta något om sin familj och sitt hem. Medan Carmilla uppför sig alltmer mystiskt så har Laura börjat drömma igen, om att en enorm katt besöker henne om nätterna och biter henne, och hennes hälsa blir allt svagare. Kan detta ha något samband med Carmillas konstiga beteende?

Det mest intressanta med ”Carmilla” är Carmilla själv, en vampyrgestalt som etsar sig fast. Trots att hon är av adlig börd är hon långt ifrån den grymme, aristokratiske skurken som exempelvis greve Dracula representerar. Många kvinnliga vampyrer tilldelas dessutom rollen av den mörka modern som livnär sig på barnblod, en roll som Carmilla unviker. Kanske är det delvis på grund av hennes ungdom, men snarare beror det på de romantiska och sexuella undertonerna som vänskapen med Laura medför. Istället för att axla modersrollen blir Carmilla en vampyrernas femme fatale, som uteslutande koncentrerar sig på unga, kvinnliga offer som hon snärjer med hjälp av vänskap och kärlek.
Laura själv både lockas och äcklas av den vackra Carmilla och hennes närmanden. Här återfinns tydliga abjekta drag i berättelsen, något man kan finna i många vampyrhistorier. Vampyren själv skapar känslan av abjekt, av avsky och äckel, och är ett akut hot mot subjektet, vilket i det här fallet utgörs av den unga Laura.
För en modern läsare är det intressant att många av Carmillas märkliga beteenden – hennes humörsvängningar, matvägran och tendens att sova hela dagarna – är något som var och varannan tonåring uppvisar. Frågan är vad det egentligen säger om dagens ungdomar,som enligt viktorianska mått alltså kan ses som en hel armé av blodsugande vampyrer.

Liksom i ”Dracula” finner vi i ”Carmilla” drag av viktoriansk sensmoral. Den degenererade vampyren måste förgöras för att återupprätta den samhälleliga ordningen. Rationaliteten vinner över det övernaturliga ännu en gång, men Carmilla-gestalten lever vidare i generationer av undersköna femme fatale-vampyrer som fortsätter att samtidigt locka och skrämma oss.

”Carmilla” finns att läsa som gratis e-bok bland annat här och här. Rekommenderas!

J. Sheridan Le Fanu – Carmilla (1872)