Film

Två allhelgonaskräckfilmstips

Jag läser ganska lite just nu, men jag ser desto mer på tv-serier och film. För några veckor sen såg jag två riktigt intressanta skräckfilmer och jag tänkte att det kan passa extra bra att skriva om den under allhelgonahelgen. Två skräckfilmstips, helgen till ära.

diefarbe”Die Farbe” eller ”The Colour out of Space”från 2010 lånade jag med mig hem från jobbet efter att ha fastnat för det oerhört snygga dvd-omslaget.
Det är en svartvit tysk film, en prisbelönt filmatisering av Lovecrafts novell. En film som tar fasta på det obegripliga och ogripbara i Lovecrafts texter och som bygger upp en klaustrofobisk stämning från första början.

”The Colour out of Space” är en novell som drar mot science fiction och en av Lovecrafts kanske minst kryptiska texter. Den handlar om vad som sker med de olyckliga bönder som råkar vara bosatta i en dal där en meteorit slår ner. Meteoriten försvinner efter några dagar, men märkliga saker börjar hända i dalen. Grödor ruttnar, djur blir sjuka. och de människor som trots allt väljer att bo kvar börjar snart förändras …
”Die Farbe” är en riktigt välgjord och snygg film. Jag gillar greppet att låta hela filmen vara svartvit, förutom när FÄRGEN dyker upp, vilket gör att den verkligen känns som en helt utomjordisk färg.
”Die Farbe” (2010)

martyrs”Martyrs” från 2008 är en fransk film som känns mer som en välriktad smocka rakt i magen än en skräckfilm.
Det är också en film som jag inte vill berätta för mycket om, utom att säga att den bjuder på en hel del oväntade vändningar. Vad som börjar som en hyfsat rättfram hämndrulle, där den unga kvinnan Lucie har spårat upp de personer som kidnappade och torterade henne som barn, förvandlas snart till något helt annat. Det är oerhört blodigt och plågsamt, men samtidigt har regissören och manusförfattaren Pascal Laugier skapat en film som ifrågasätter skräcken som underhållning, som drar den ett steg vidare.

Jag påminns ibland om Michael Hanekes ytterst obehagliga ”Funny Games” när jag set ”Martyrs”. Absolut ingen film för den lättskrämde eller den som har svårt för blodiga filmer, men närmast ett måste för alla oss som är storkonsumenter av skräck. Något av det mest intressanta jag sett i genren. Filmen finns på Netflix, för den som vågar.
”Martyrs” (2008)

Seriesöndag: Seriefilmatiseringar

Som en bonus denna Seriesöndag har jag skrivit ihop en högst subjektiv guide till något jag både hatar och älskar: filmatiseringar av serier och graphic novels. De senaste femton åren har antalet seriefilmatiseringar exploderat och med tanke på The Avengers enorma framgångar lär inte intresset för genren minska än på ett tag. Eftersom det finns ungefär hur många filmer som helst som baseras på serier så har jag bara gjort ett urval där jag tänkte tipsa – och varna – om filmer.

Jag tänkte börja med några av mina favoriter bland seriefilmatiseringar. De flesta favoriterna är inte baserade på superhjälteserier, då de filmatiseringarna har en tendens att bli lite väl actionstinna och platta för min smak. Ovan nämnda The Avengers (2012) är förvisso actionstinn in absurdum, men det är också en välskriven, välregisserad och otroligt underhållande film. En favorit bland just superhjälteserierna.
Ghost World (2001) är en annan favorit bland seriefilmatiseringar. Trots att filmen skiljer sig ganska mycket från Daniel Clowes serieroman, så tycker jag att seriens själva kärna finns med. Och Thora Birch är inget annat än fantastisk i rollen som Enid.

Usla seriefilmatiseringar finns det tyvärr gott om. De flesta är harmlöst fåniga, men det finns en del filmer vars uselhet provocerar fram stor aggression hos serienördar som yours truly.
En av dessa är Daredevil (2003). Ben Affleck skulle kunna vara den minst trovärdiga snubbe som någonsin iklätt sig superhjältetrikåer. Och Jennifer Garners horribla tolkning av min stenhårda favoritninja Elektra gjorde att jag fortfarande inte kan se skådisen utan att bli omotiverat arg.
En annan värdelös filmatisering är Constantine (2005), som är baserad på serien Hellblazer som jag skrev om förra seriesöndagen. Mitt hat mot denna filmatisering beror helt och hållet på att de låtit John Constantine – denne blonde, brittiske, slitna gamla punkare – spelas av Keanu fucking Reeves. Det finns inga ord som kan beskriva hur fel den rollbesättningen är.
Den uslaste av alla usla seriefilmatiseringar är så dålig att den fick mig att nästan ragequitta filmen och helt sonika lämna biosalongen. Judge Dredd (1995) är skrattretande. Den går emot precis allt som serien står för och är närmast att betrakta som ett karaktärsmord av den Judge Dredd själv. Det går en ny filmatisering, Dredd 3D, på bio just nu som har fått mycket bättre kritik. Eftersom jag avskyr 3D så väntar jag ivrigt på att den ska komma ut på dvd.

Jag har skrivit ganska mycket om serieskaparen Alan Moore, som hör till mina favoriter. Flera av hans serier har blivit filmatiserade, med skiftande resultat. Moore själv avskyr alla filmatiseringarna som gjorts, utan undantag. From Hell (2001) hör till de sämre. Watchmen (2009) gjorde mig besviken, den kändes lite ytlig och förenklad. Däremot är jag väldigt förtjust i V for Vendetta (2005) som jag tycker lyckades fånga känslan i Moores dystopiska serieroman samtidigt som den är visuellt tilltalande Ett filmtips som dessutom ligger rätt i tiden, då det är femte november imorgon.

Det här är bara en bråkdel av alla seriefilmatiseringar som finns. Men förhoppningsvis har ni fått några tips – och varningar – om filmer baserade på serier. Och vem vet, det kanske kommer dyka upp fler seriesöndagar och fler inlägg om seriefilmatiseringar i framtiden.

Katniss och Ree

Apropå min avhandling till blogginlägg om Hunger Games-böckerna härom dagen så missade jag helt att skriva om en sak. Den kommande filmen baserad på den första boken. Att filmen snart har premiär är ett av huvudskälen till att jag äntligen kom mig för att läsa böckerna, eftersom jag vill läsa (och skapa min egen uppfattning av) böckerna innan jag ser filmerna.

Anyway, jag misstänker att jag inte kommer bli helt nöjd med filmerna även om jag självklart är nyfiken på att se dem. Av vad jag har sett i trailern så ser miljöerna i The Capitol ganska plastiga ut och peacekeepers är misstänkt lika stormtroopers i sina vita uniformer. Men något jag tror att jag kommer bli nöjd med är skådespelarinsatserna, inte minst den fantastiska Jennifer Lawrence i rollen som Katniss Everdeen. Lawrence var fullkomligt strålande i sin roll som Ree Dolly i ”Winter’s Bone”, baserad på boken med samma namn.
En roll som för övrigt har ganska många likheter med Katniss; en fattig tonårig tjej, bosatt i en fattig bergsregion, som tvingas till extremer för att ta hand om sin familj (som består av småsyskon och en åtminstone tidvis katatonisk mor). Och dessutom dödar de båda ekorrar för att få mat för dagen.
Jag tänker inte fortsätta jämförelsen mellan de två ekorrjagande tonårstjejerna, då den känns något orättvis. I jämförelse med Ree står sig Katniss nämligen slätt på alla tänkbara plan, oavsett hennes skills med pilbågen. Troligtvis för att Ree inte är en YA-karaktär, trots sin ringa ålder.

Vad tror ni om den kommande Hunger Games-filmen? Kommer den bli lika spännande som böckerna eller kommer den bli alltför hollywoodiserad?

Gotisk jul: Making Christmas

Dagen till ära kommer detta inlägg handla om en mycket gotisk julfilm; ”The Nightmare Before Christmas” från 1993. Filmen är en musikal gjord med så kallad stop motion-teknik, i regi av Henry Selick efter manus av Tim Burton. Danny Elfman har skrivit musiken.

I filmen centrum finns Jack Skellington, kung över Halloween Town. Jack är trött på Halloween – som firas på samma sätt varje år – och hittar ev en slump en port som för honom till en helt annan högtid; nämligen julen i form av Christmas Town. Jack blir fascinerad av julfirandet och bestämmer sig för att helt enkelt ta över julen. Invånarna i Halloween Town svårt för att greppa vad julen egentligen handlar om, de är ju alla olika slags monster som mest brukar skrämmas. Således blir julen i deras händer mer en mardröm än en fluffig juldröm och kaos bryter ut.

Invånarna i Halloween Town är alla tänkbara slags monster; vampyrer, sjömonster, spöken, häxor, en mycket Frankenstein-inspererad vetenskapsman och en ganska så gråtmild varulv. De flesta gotiska monster finns representerade här. Det fina med staden är inte bara att alla monster samsas på en plats, utan att Halloween är normen. Allt som är skrämmande, rysligt och äckligt är per definition något bra i Halloweentown, något som gör att deras tolkning av julen blir en totalt skräcklig sådan:

”How terrible our christmas will be!” säger stadens borgmästare nöjt när han övervakar förberedelserna.
”No!” svarar jack. ”How jolly.”
”Oh. How jolly our christmas will be.”
Det är uppenbart att varken borgmästaren eller någon annan i staden riktigt har någon uppfattning om vad ”jolly” egentligen betyder. Och varför skulle de? Som gotiska monster av olika slag är de vana att framkalla känslor av terror och horror, av vagt obehag och rädsla. Titelns mardröm är deras vardag och begreppet ”julefrid” är för dem helt främmande.
Det är alltså ganska symptomatiskt att Jack tror att tomten heter ”Sandy Claws” (istället för Santa Claus) och att han är en mäktig härskare med en slavarmé av små tomtenissar. En helt rimlig tolkning, ur Jacks synvinkel.

Jag har som tradition att se om ”The Nightmare Before Christmas” en gång varje jul, trots att jag har sett den så många gånger att jag numera kan sjunga med i alla låtar. Ett av skälen till att jag gillar den här filmen så mycket är att jag känner mig som något av Halloween Towns alla monster när det handlar om just jul. Artigt deltagande, men i grunden ett frågetecken inför julens glittriga överflöd av fryntlighet. Liksom dem känner jag mig mer hemma i Halloween Towns ödsliga hus och mörka kyrkogårdar än i Christmas Towns idylliska snölandskap. Inte konstigt att jag gärna nynnar på ”Making Christmas” när jag slår in julklappar, även om jag hellre ger bort böcker än huggtandsförsedda ankor och levande ormar som äter upp julgranen.

God gotisk jul alla bloggläsare!