Fantasysommar

Fantasysommar: The Magician’s Land

magicianslandEftersom det här är sista delen i en trilogi som innehåller inlägget spoilers om The Magicians och The Magician King. Beware! 

”The Magician’s Land” är tredje delen i Lev Grossmans fantasytrilogi. Det har gått några år sen förra delen. Quentin har efter att ha blivit utkastat från det magiska landet Fillory återvänt till internatskolan Brakebills, som lärare. Han trivs bättre med lärarrollen än han väntat sig, men han har svårt att släppa förlusten av sitt kungarike och sina vänner som stannade kvar där. Tanken på att återvända till Fillory har blivit en besatthet som driver honom att begå en rad mycket tvivelaktiga handlingar tillsammans med en f.d elev som har en förmåga att skapa problem.

Jag tror att det här är den första delen i trilogin där jag verkligen gillar Quentin. Visst är han bitter och desillusionerad och bitvis en rätt stor douchebag, men det är lite en del av hans personlighet. Han är också fokuserad och driven på ett sätt som han aldrig varit förut, och han är beredd att offra ganska mycket av sig själv för andras skull. Medelålders Quentin är helt enkelt lite mer sympatisk än unge Quentin. Inte för att jag tycker att man nödvändigtvis måste gilla en protagonist för att gilla en bok, men det känns lite skönt när en karaktär växer upp.

”The Magician’s Land” knyter samman de två första böckerna på ett bra sätt. Karaktärer, platser och bihandlingar från de tidigare böckerna får ordentliga avslut, vissa på ganska förvånande sätt. Andra på väldigt välförtjänta sätt (ja, jag syftar på en viss rävgud). Quentins desperata famlande genom magins skuggmarker känns som en parallell till Julias resa i den förra boken.

Det här känns som en värdig avslutning på en trilogi som jag är oerhört förtjust i. Den är lite ljusare än de andra böckerna, lite mindre  cyniskt distanserad. Kanske på grund av att Quentin och de andra äntligen växt upp ordentligt och äntligen lärt sig uppskatta vad de har. Lärt sig att inte ta magin för given.

Lev Grossman – The Magician’s Land (Dutton, 2014)

Annonser

Fantasysommar: Throne of the Crescent Moon

throneDoktor Adoulla Makhslood är trött. Han är den sista ghuljägaren i Dhamsawaat och han börjar verkligen bli för gammal för den här skiten. Tillsammans med sin assistent Raseed börjar han undersöka några märkliga och tydligt övernaturliga mord, och dras snart tillbaka in i den värld full av mörk magi och blodiga offer som han hoppats kunna lämna bakom sig. Det verkar också som att det här kan bli ett av hans allra svåraste fall. Det ser ut som att hela Dhamsawaat är hotat.

Jag har följt Saladin Ahmed på Twitter ett tag. Han skriver intressant om islamofobi, rasism och sexism både inom fantasyvärlden och i allmänhet. Han är vass, smart och ofta väldigt rolig. När jag läste hans debut ”Throne of the Crescent Moon” i somras så hade jag med andra ord ganska höga förväntningar, som tyvärr inte uppfylldes.

Världsbygget är imponerande och jag gillar verkligen de originella karaktärerna. Bara det att hjälten är en överviktig och åldrande rätt så pompös akademiker känns som ett nytt och fräscht grepp. Fantasy som genre skulle må bra av lite fler ålderstigna karaktärer och lite färre utvalda och superbegåvade tonåringar.

Mitt stora problem med den här boken har egentligen inget att göra med vad den handlar om, utan det omständliga berättandet. Scener som skulle kunna vara spännande blir istället utdragna och tjatiga då händelser upprepas först ur ett perspektiv, sedan ett andra och ett tredje innan vi är tillbaka i det första perspektivet igen. Jag brukar inte ha något emot skiftande fokalisering, men i den här boken blir det alldeles för rörigt. Jag tappar tråden och i slutänden också intresset för en fantasyvärld som jag ändå – i teorin – finner väldigt spännande. Mycket synd.

Saladin Ahmed – Throne of the Crescent Moon (DAW books, 2012)

Fantasysommar: The republic of thieves

republicofthievesDet tog fasligt lång tid för mig att komma till skott och läsa tredje delen i Scott Lynchs The Gentlemen Bastards series, ”The Republic of Thieves”. Detta trots att jag tycker att det här en av de absolut smartaste och roligaste fantasyförfattarna som finns. I somras var dock Lynch på Sverige-besök, något som fick mig att äntligen ta tag i att läsa boken.
Om besöket kan jag säga att om ni någonsin får chansen att lyssna på eller prata med Lynch så ta den! En otroligt sympatisk och rolig författare med en hel del självdistans och många vettiga åsikter.

Tredje boken i serien för Locke och Jean till Karthain, en stadsstat där de fruktade bondsmagi styr bakom kulisserna. De båda mästerbedragarna är där för att manipulera ett val i utbyte mot att Locke blir räddad från den långsamma död genom förgiftning som annars är oundviklig. Varken Locke eller Jean gillar att bli manipulerade, men de går motvilligt med på att ta jobbet. När det visar sig att motståndarsidan anlitat Sabetha, deras tidigare kompanjon och Lockes stora kärlek, blir saker genast mer komplicerade …

Den tredje boken i serien är lika underhållande som de tidigare två, även om den är aningen mörkare. Jag gillar det. Både Locke och Jean blir påverkade av allt som händer dem, blir dystrare (Jean) och mer våghalsiga (Locke). Jag gillar också att vi får veta lite mer om den hittills så mystiska Sabetha. Vi får veta mer om hennes drivkrafter och vad som låg bakom hennes beslut att lämna Locke en gång i tiden. En eloge till Lynch för att han låter Sabetha vägra stanna kvar på den piedestal som Locke försöker placera henne på och för att hon vägrar anpassa sig till rollen som the token female i the gentlemen bastards. Jag håller alla tummar och tår för att hon kommer dyka upp igen i kommande böcker i serien (men det vore faktiskt lite märkligt om hon inte gjorde det).

Det avslöjas en hel del saker om Locke i den här boken, saker som jag misstänker kommer ha stor betydelse i framtida böcker. Jag har lite svårt att bestämma mig för vad jag egentligen tycker om dessa avslöjanden faktiskt. Men jag litar på Lynch och är övertygad om att kommande böcker i serien kommer att fortsätta hålla samma höga nivå som de tre första har gjort.

Scott Lynch – The Republic of Thieves (Del Rey, 2013)

Fantasysommar: Havet under oss

havetunderossGustaf är läkare på ett helt nybyggt, men synnerligen missskött sjukhus. När han upptäcker att någon stjäl från från sjukhusets förråd så försöker han själv spåra tjuven. Det hela slutar med att Gustaf faller ner i ett hissschakt och vaknar vid ett underjordiskt hav. Ett förbipasserande skepp plockar upp honom och Gustaf finner sig snart indragen i ett äventyr han aldrig ens kunnat drömma om.

Jonas Larssons ”Havet under oss” är en fantasybok som doftar äventyrsroman och pirataction. Jag gillar verkligen idén med det underjordiska havet och det är en detaljerad och levande värld som boken handlar om. Bitvis känns språket en aning tungrott, vilket tyvärr inte är helt ovanligt då det gäller fantasyromaner på svenska. Det verkar helt enkelt vara svårt att hitta rätt nivå språkligt utan att språket känns gammalmodigt och högtravande – eller alltför modernt. Det är få som lyckas helt med den saken (och det är även något som en del översättningar lider av).

När det gäller själva berättelsen så tycker jag att Larsson lyckats skapa intressanta karaktärer och en spännande intrig. Slutet känns lite hastigt. Jag hade hoppats att Gustafs gamla och nya liv skulle knytas samman lite mer, att vi skulle få ett avslut som i högre grad innefattade sjukhuset där berättelsen tar sin början. Eller mer interaktion mellan de två världarna i allmänhet.
”Havet under oss” känns i allmänhet lite oavslutad, trots intressant grundidé. Här finns dock förutsättningar för spännande fantasy, så jag hoppas att Jonas Larsson fortsätter att skriva.

Jonas Larsson – Havet under oss (Undrentide, 2014)

Fantasysommar: Half a king

halfakingVana läsare av den här bloggen har förmodligen tappat räkningen vid det här laget om hur många inlägg jag har skrivit om Joe Abercrombie. Han är en bra fantasyförfattare, okej? Han skriver våldsamma och intressanta böcker och han är dessutom en väldigt produktiv författare som verkar ge ut minst en bok om året. Det ger många blogginlägg.

Hans senaste bok heter ”Half a King” och skiljer sig från de föregående på två sätt:
1. de utspelar sig i en ny – och hyfsat vikingainspirerad – fantasyvärld
2. det är en YA-roman

Förutom dessa två punkter så står det fullkomligt klart från första början att detta är Abercrombie-fantasy. Folk hugger varandra i ryggen, både bildligt och bokstavligt. Det är massor av ond bråd död, även bland de till synes oskyldiga. Det är ibland svårt att avgöra vad som är störst hos en karaktär: girigheten, blodtörstigheten eller hämndlusten. Här finns dessutom, på sant Abercrombie-manér, några riktigt bra plot twists som jag gör allt för att inte förstöra i den här recensionen.

Vår protagonist heter Yarvi och är en ung man född med en halv hand. Han är inställd på ett stillsamt liv som präst, men efter att hans far och bror dör tvingas Yarvi ta tronen. Ett grymt svek gör att han knuffas bort därifrån och in i ett liv som galärslav. Men han vägrar ge upp. Tanken på hämnd håller Yarvi uppe, och ett gäng osannolika allierade hjälper honom på vägen mot sin rättmätiga plats på tronen.

Som vanligt när det gäller en bok av Joe Abercrombie så är det här riktigt underhållande. Det är våldsamt, men lite mindre nattsvart än det varit i tidigare böcker. Kanske har det med att det här räknas som en YA-bok att göra. Förlaget kanske krävde ett slut som inte är en total pyrrhusseger för att inte totalt desillusionera känsliga unga fantasyläsare. Eller så är det Abercrombie själv som mjuknat lite med åren? Jag tyckte ju att hans förra bok ”Red Country”, som jag läste i början av sommaren, var förhållandevis gladlynt jämfört med hans tidigare böcker.

Oavsett vilket, så ser jag fram emot att läsa nästa del i denna bokserie, som enligt ryktet ska komma ut redan i vinter. Jag och alla andra Abercrombie-fans håller tummarna.

Joe Abercrombie – Half a King (Del Rey, 2014)

Fantasysommar: Shades of Milk and Honey

shadesofmilkMary Robinette Kowals ”Shades of Milk and Honey” är som en Jane Austen-roman med en liten twist av magi. Diskret magi, givetvis, för det finns inget värre än att vräka på för mycket. En diskret doft av rosor kanske. Eller en illusion som får träden i en pittoresk liten akvarellmålning att röra sig som i en bris. Eller varför inte en fejkad stjärnhimmel i taket på salongen?

Det mest fantastiska och samtidigt mest irriterande med den här romanen är att äkta magi – full av oändliga möjligheter – existerar, men att den enbart verkar användas till totalt triviala saker. Som ett få ens lätt nedgångna egendom att se lite tjusigare ut så att grannarna inte ska förstå att en lider av ekonomiska problem. Eller en illusion som ska få ens utstående framtänder att bli mindre framträdande så att en på så vis lättare kan fånga en make.

Å ena sidan känns det på något sätt självklart att magi skulle användas på detta sätt. Lite deppigt, men självklart. Det hade förmodligen varit samma sak om magi funnits i vår värld. Vem skulle köpa foundation för tusen spänn om en kunde skapa sig en illusion av perfekt hy liksom?
Å andra sidan så blir det bitvis lite klaustrofobiskt i Kowals fantasyvärld. Det handlar så mycket om utseende och anseende att man kan bli helt galen av att tänka på allt fantastiskt magin skulle kunna göra om man faktiskt tog den på allvar. Men, som läsare är man inte ensam om att känna så. Vilket gör frustrationen lite lättare att bära.
Över huvud taget gillar jag hur magin beskrivs och hur den fungerar. Att väva illusioner är verkligen en konstform i den här boken, och Kowal beskriver konsten på ett utsökt sätt.

Självklart innehåller den här boken också en mycket austensk kärlekshistoria mellan två parter som till en början ständigt lyckas missförstå och förolämpa varandra. Inget att anmärka där, utom möjligtvis att slutet känns lite väl hastigt. Jag hade inte haft något emot om boken varit 50 sidor längre och den allra sista delen lite mer utvecklad.
Men det är en imponerande debut av en författare jag gärna skulle vilja läsa mer av. Inte minst då hon vann en Hugo på Worldcon bara härom dagen (och mottog den klädd i en helt fantastisk regencyklänning!).

Sammanfattningsvis så skulle jag vilja påstå att om du gillar Austen (och inte avskyr magiska inslag i böcker) så kommer du att gilla ”Shades of Milk and Honey”. I jämförelse med Gail Carrigers Soulless-böcker så är det här lite mer sofistikerat, men jag kan tänka mig att de borde tilltala ungefär samma typ av läsare.

Mary Robinette Kowal – Shades och Milk and Honey (Corsair, 2010)

Fantasysommar: The hundred thousand kingdoms

hundredthousandYeine är en nittonårig hövding hos ett barbarfolk i norr. Men hennes mor kom från den mäktiga staden Sky i södern. Hon var en av Arameri, det folk som härskar över alla länder. När Yeine kommer till Sky blir hon till sin förvåning utnämnd till tronarvinge och dras in i en kamp mot de andra arvingarna om rätten till tronen. Men i hennes maktkamp lär hon känna Arameris mäktigaste vapen; fallna gudar som fängslats och som tvingas tjäna tronen på olika sätt.
Yeine inser att maktkampen hon dragits in i handlar mer om vem som kommer att sitta på tronen, det handlar om hur framtiden kommer att se ut för alla de hundratusentals riken som Arameri härskar över.

N.K. Jemisins ”The Hundred Thousand Kingdoms” är en bok som lämnar mig ganska kluven. Å ena sidan gillar jag verkligen världsbygget; historian, magin, gudarna, folket och de politiska spelet som pågår i Sky. Å andra sidan är jag inte helt såld på kärlekshistorien i boken.

Yeine känner sig dragen till den fallne och fängslade guden Nahadoth, the Nightlord. Det är lite som en vampyrkärlekshistoria i kvadrat, där Nahadoth inte bara kan döda Yeine fysiskt utan även psykiskt om de någonsin skulle komma till skott. Så det är mycket trånande och långa blickar och Nahadoth som dyker upp i Yeines sovrum om nätterna likt en stalkande Edward Cullen. Plus hot om att hon kan dö när som helst i hans närhet, givetvis, vilket känns gjort tusen gånger om.
Jag har också lite svårt att komma över känslan av att Nahadoth är Morpheus från Neil Gaimans ”Sandman”. Han är lång, svarthårig och blek och har en svart mantel som ändrar form med skuggorna. Han kan ändra utseende utefter människors förväntningar eller önskningar (och blir alltså mörkare i hyn när han umgås med Yeine). Jag tror till och med att hans ögon beskrivs som stjärnor i mörkret vid något tillfälle. Känslan av att Nahadoth = Morpheus förstärks också av att den fallne guden i den här boken har en dysfunktionell gudafamilj, precis som Morpehus har sina brödar och systrar i The Endless.

Även om jag inte är helt förtjust i kärlekshistorien i boken, så gillar jag verkligen Yeines berättarröst. Hon kommer då och då med små sidoutläggningar, hänvisar till vad som har hänt förut eller kommer hända sen. Resultatet blir en ganska informell berättarröst, som på ett bra sätt tar udden av den något melodramatiska kärlekshistorien.
Jag är också väldigt förtjust i tricksterguden Sieh, som blir en av Yeines närmaste förtrogna.

Så länge du inte får nässelutslag av vampyrkärlekshistorier med ”dark and brooding”-dudes så är ”The Hundred Thousand Kingdoms” en riktigt läsvärd fantasyroman. Inte minst för det fantastiskt gedigna världsbyggets skull.

N.K. Jemisin – The Hundred Thousand Kingdoms (Orbit, 2010)

Fantasysommar: Red Country

redcountryJag köpte Joe Abercrombies ”Red Country” (och fick den signerad) på Swecon 2012 och har sparat boken till passande tillfälle sedan dess. Passande tillfälle visade sig vara denna fantasysommar, vilken även är den sommar då Abercrombie ger ut sin första YA-bok. Bra tajming frånm min sida, med andra ord.

Precis som ”Best Served Cold” och ”The Heroes” skulle man kunna beskriva ”Red Country” som en fristående fantasyroman i teorin. I praktiken går man miste om ganska mycket om man inte läser de fem föregående böckerna innan man sätter tänderna i den här. Och det är inte enbart på grund av att tidigare förekommande karaktärer dyker upp igen. Abercrombies böcker hänger också ihop tematiskt och jag har svårt att tänka mig att man som läsare skulle uppskatta den cyniska världsbild som presenteras i den här boken om man inte redan bekantat sig med den ännu mer cyniska världsbild som förekommer i tidigare böcker.

När Shy South återvänder till sin gård efter en kort resa till närmaste handelsbod så finner hon gården nedbränd, sin gamle medhjälpare hängd och sina två småsyskon kidnappade. Hon ger sig iväg på jakt efter sina syskon tillsammans med sin styvfar, och på vägen genom Far Country träffar hon på en mängd skrupellösa karaktärer och några godhjärtade sådana. Och hon lär sig snart att de inte är så lätta att skilja mellan. Och hon lär sig dessutom att alla har ett förflutna och om man inte är försiktig så hinner det ikapp en när man minst anar det …

”Red Country” är lika våldsam och lika våldsamt underhållande som alla Abercrombies böcker, med den lilla skillnaden att i den här boken så finns det faktiskt en liten chans att ljuset i tunneln inte är ett tåg. Eller vad nu motsvarigheten skulle kunna vara i den här rälslösa vildavästernvärlden.
Att boken är lite mer hoppfull än tidigare böcker betyder inte att den är någon feelgoodroman. Men det går inte åt helvete för precis alla karaktärer precis hela tiden, vilket faktiskt är ganska skönt.

Jag vill inte avslöja för mycket om handlingen och karaktärerna i boken, men jag kan avslöja att den innehåller ett mycket efterlängtat återseende för alla Abercrombie-fans. Plus alla blodiga strider, lönnmord, svek, lögner och dysfunktionella kärlekshistorier man kan önska sig.

Joe Abercrombie – Red Country (Gollancz, 2012)

Fantasysommar: Hemligheternas rike

hemligheternasrikeSPOILERVARNING för de första två delarna i De utvalda1

I den tredje och avslutande delen i Kristin Cashores fantasytrilogi får vi återigen träffa Bitterblue från första boken. Hon är inte längre prinsessa utan drottning, ett ämbete som bitvis känns oerhört tung för en ung och ganska ensam kvinna. Inte minst eftersom det rike hon styr fortfarande inte har återhämtat sig från hennes fars skräckvälde som fick ett abrupt slut för ungefär åtta år sen. Lecks skugga vilar fortfarande över landet och Bitterblue har ingen aning om hur hon ska göra för att lyfta den.
För att slippa regentskapets börda börjar Bitterblue smita ut ur palatset om nätterna för att omärkt gå omkring bland sina undersåtar. På en av sina nattutflykter lär hon känna två tjuvar och rebeller som skulle kunna leda henne på rätt väg så att hon kan ta reda på Lecks hemligheter. Det gäller bara för Bitterblue att avgöra vem hon egentligen kan lita på i en stad som så länge levt i en lögn.

De tre delarna i trilogin ”De utvalda” beskrivs som fristående, men jag skulle verkligen rekommendera att man läser dem i ordning. Särskilt när man kommer till den här avslutande delen, ”Hemligheternas rike”, är det tydligt hur mycket böckerna hänger ihop, både tematiskt och rent konkret.

Jag blev lite besviken när jag läste den förras boken i serien, ”Monstrets dotter”. Inte för att den var dålig, men för att den helt enkelt inte var lika fantastisk som Cashores första bok. Glädjande nog är den tredje delen lika bra som den första.
Cashore skriver riktigt spännande fantasy med nyanserade karaktärer och gediget världsbygge. Särskilt bra tycker jag att hon är på att beskriva relationer, oavsett om det handlar om vänskap, hat eller kärlek. Hon får relationerna att bli viktiga. Och hon får dem att bli komplicerade på det där sättet som de ofta kan vara.

Bitterblue är inte en lika slående hjältinna som Katsa eller Flamma, men det känns faktiskt mest som en fördel att hon är en lite mer nedtonad karaktär. Sin drottningtitel till trots är hon en vanlig tonåring och det är omöjligt att inte sympatisera med hennes kamp för att finna sanningen.

Det enda dåliga med ”Hemligheternas rike” är att den är den sista delen i fantasyserien. Jag vill ha mer! Men med tanke på hur bra Cashore skriver så misstänker jag att jag kommer att kasta mig över hennes nästa bok oavsett vad den kommer att handla om (öven om jag håller tummarna för att den kommer att utspela sig i Greceling Realm).

Kristin Cashore – De utvalda bok 3: Hemligheternas rike (Månpocket, 2014)

Scott Lynch-besök i Sverige

Det känns som att jag tajmat det här med fantasysommar väldigt bra.
Inte nog med att både Joe Abercrombie och Lev Grossman kommer med nya böcker i sommar, idag när jag bläddrade i SF-bokhandelns senaste katalog så fick jag veta att fantasikförfattarna Scott Lynch och Elizabeth Bear besöker Sverige i juli. 16/7 besöker de båda Stockholmsbutiken, så jag antar att det är hög tid för mig att sätta tänderna i mitt svintunga inbundna exemplar av Lynchs ”The Republic of Thieves” om jag ska hinna läsa boken innan dess. Boken är den tredje i fantasyserien The Gentleman Bastard Sequence som jag skrivit om här och här.
De båda författarna kommer även att besöka Malmöbutiken och Göteborgsbutiken. Mer information om besöken kommer att finnas på SF-bokhandelns hemsida (titta i kalendern i högra menyn).