Elitistmörkerklubben

Att ge upp en bok

Vi hade EMK-träff i tisdags och för första gången någonsin (?) hade ingen av oss som var med på träffen läst ut boken vi skulle diskutera.
Jag gav ändå boken en ärlig chans. Men när det efter 150 sidor inte hade hänt någonting så kände jag att det inte fanns något annat val än att ge upp. Och då har jag ändå extremt svårt att släppa böcker innan jag läst färdigt dem, oavsett om jag tycker att boken är supertrist eller ej. Jag har svårt att ge upp hoppet, svårt att låta bli att ge även den mest banala bok alldeles för många chanser.
Jag tror alltså att det är ett friskhetstecken att jag faktiskt medvetet lade just den här boken åt sidan. Kanske innebär det att jag även i framtiden kommer att kunna släppa böcker som gör mig förbannad eller tråkar ut mig, istället för en med en dåres envishet fortsätta läsa. För handen på hjärtat, hur ofta händer det att en tråkig bok vänder och blir spännande under de sista hundra sidorna?

(Vilken den tråkiga boken var? ”Freudland” av Mattias Leivinger. En bok som i teorin kunde ha varit psykologfantasy i stil med ”Sofies värld” för vuxna, men som i praktiken var rätt så möglig. Läs inte om ni inte har en märklig förkärlek för böcker där väldigt många ord används för att beskriva absolut ingenting av intresse. Feuerzeug beskrev boken som ”nopprig”, och jag håller med helt om det.)

EMK: Redshirts

redshirtsDet är något som inte stämmer på Intrepid, det rymdskepp där Andy Dahl nyligen blivit stationerad. Hans överordnade på det xenobiologiska laboratoriet gömmer sig när det vankas uppdrag utanför skeppet (Away Missions), uppdrag där lägre besättningsmän har en tendens att dö som flugor. Han märker att han dessutom har en tendens att säga och göra saker som han inte alls planerat – eller ens borde känna till – i viktiga sammanhang. Tillsammans med sina vänner börjar Dahl undersöka vad som ligger bakom alla märkliga företeelser på Intrepid, samtidigt som de försöker undvika den dödsdom som det innebär att bli utvald för ett Away Mission.

John Scalzis ”Redshirts” är en humoristisk SF-roman med en mängd twistar – och den senaste boken vi läste i Elitistmörkerklubben. För den som har sett några avsnitt Star Trek eller liknande SF-serier (Babylon 5, Stargate osv.) finns det mycket att roas av. T.ex The Box, en maskin misstänkt lik en vanlig micro, som ingen vet hur den fungerar men som alltid lyckas lösa extremt viktiga vetenskapliga problem precis i tid.
Det är roligt och twistarna är väl genomförda, men ibland känns det som att det blir lite för meta. Jag saknar en lite allvarligare klangbotten att kontrastera humorn mot. Vi får en liten glimt av något mörkare, mer seriöst, i den andra av de tre coda som följer efter huvudtexten. En mycket bra text, som dessutom ovanligt nog är skriven i andra person.

Jag gillar ”Redshirts” i grund och botten. Scalzi är skicklig på att skriva underhållande dialog och jag är övertygad om att den här romanen skulle kunna bli en fantastisk film i rätt händer. Eller varför inte ett tv-spel?

John Scalzi – Redshirts (Tor, 2012)

EMK: Elizabeth Hand

Gårdagens träff med Elitistmörkerklubben hade tema Elizabeth Hand. Vi pratade lite ”Generation Loss” och lite ”Available Dark” och jag gjorde mitt bästa för att deraila hela diskussionen till att istället handla om ”Waking the Moon”, den senaste Hand jag själv läst. Som vanligt avhandlade vi dessutom allt från tantsnusk till Game of Thrones till Kristen Stewarts popularitet till gothsomriga nagellacksnyanser till postapokalyps. Fantastiskt trevligt, som alltid.

Eftersom jag redan läst och bloggat om de båda bokcirkelböckerna så blir det ingen ny recension av böckerna. Jag hänvisar istället hit och hit. Däremot lovar jag att det kommer dyka upp en recension av ”Waking the Moon” snart.

Levlar i Elizabeth Hand-nördighet

Till nästa träff med Elitistmörkerklubben ska vi läsa Elizabeth Hand. Eftersom jag redan har läst de två böcker som ska diskuteras (”Generation Loss” och ”Available Dark”) så tog jag det hela som en god ursäkt att levla lite i Hand-nördighet. Jag tog nämligen och beställde tre titlar av författaren som är rätt så svåra att få tag i, men som jag länge suktat efter. I synnerhet ”Waking the Moon” har jag velat läsa sen jag först hörde talas om den. Sjukt billigt blev kalaset också, en dryg hundring för alla tre böckerna i begagnat skick. Tack Lingonhjärta för tipset om Better World Books, det är en veritabel guldgruva för den som letar efter utgångna engelska titlar!

Nu gäller det bara att se hur många av böckerna jag hinner klämma på en dryg vecka. Snabbläsarsuperkrafter i all ära, men inte ens jag hinner nog läsa mer än 1200 sidor Hand på den tiden. Inte när det dessutom är en midsommar däremellan som kanske bör firas på något vis.

EDIT: Och ungefär samtidigt som jag skrev det här inlägget så avslöjar Helena att Elizabeth Hand gör besök på Uppsala English Bookshop i höst och att Hand där ska intervjuas av Helena! Hand-nördigheten når plötsligt heeelt nya nivåer och jag bokar in 8 september redan nu.

EMK: Devil’s Hand


I söndags och måndags var det dags för Elitistmörkerklubben (eller #emk som vi numera heter på Twitter) att ses igen. Två dagar i rad av geekprat med andra ord!
I söndags var det ölfika som gällde. Vi drack således öl mitt på blanka eftermiddagen och diskuterade diverse böcker, Japan, Game of Thrones samt huruvida Zooey Deschanels rollkaraktär i ”New Girl” är en manic pixie dream girl eller ej. Mycket trevligt!
I måndags var det så dags för själva bokcirkeln som är Elitistmörkerklubbens ursprung och nav. Vi sågs hemma hos Merit och pratade om boken ”Devil’s Hand” av M.E Patterson.

Trent är på väg att flytta tillbaka till Las vegas tillsammans med hustrun Susan. En stad han avskyr efter att han blivit svartlistad på stans alla casinos och hans karriär som proffsspelare avbrutits. Allt för att han efter att ha överlevt en flygkrasch tycks ha förvärvat ”the devil’s own luck” och inte kan förlora.
Vegas verkar dock ha förändrats. Inte enbart för att det välkomnar Trent och Susan med en snöstorm utan också för att det tycks vara mitt uppe i en apokalyps, där Trent dras in i kampen mellan demoner, änglar och lovecraftianska onämnbara monster. Det ser ut som att hans tur slutligen är på väg att vända …

Både jag och Sooz tyckte att ”Devil’s Hand” kändes lite som ett Supernatural-avsnitt. Särskilt sättet som demonerna och änglarna porträtteras på – och de humoristiska inslagen – påminner mycket om tv-serien. Ingen av oss skulle ha lyft på ögonbrynen om det hade kommit en Impala sladdande genom snöstormen.
Inte för att det känns som att Patterson på något sätt kopierat sin story, sina karaktärer eller sin lore. Tvärtom känns den självständig och väl utvecklad. Han är särskilt bra på att beskriva de mest skräckliga scenerna, när mörkermonstren dyker upp och blodet stänker.

Något Patterson inte är så bra på är dialogerna. De består mest av utrop i stil med ”Trent! No!” och ”Ohmigod!” och tillför inte särskilt mycket alls. Med tanke på hur bra Patterson är på att beskriva miljöer och skräckscener så är det lite synd att han inte är lika vass på dialoger, för då skulle den här boken bli riktigt bra. Men det är ju en debut, så jag tror och hoppas att han kan levla sina skills när det gäller att skriva dialoger i kommande böcker.

Allt som allt är ”Devil’s Hand” en underhållande bok. Högt tempo, mycket action och intressanta karaktärer. Ingen oförglömlig läsupplevelse, men spännande och klart läsvärt.

M.E Patterson – Devil’s Hand (Digimonkey studios, 2011)

Elitistmörkerklubben: 2 X Valente

Jag har insett att jag ännu inte har skrivit om de senaste böckerna vi har läst i Elitistmörkerklubben. Kanske för att jag fortfarande är lite sur på mitt immunförsvar som tyckte att det passade bättre med förkylning och feber än med vindrickande och nördigt bokprat. Boken vi alla läste var den med världens ungefär längsta titel; Catherynne M. Valentes ”The Girl Who Circumnavigated Fairyland in a Ship of Her Own Making”. Jag passade på att också läsa ”Palimpsest” av samma författare, eftersom jag länge varit nyfiken på den.

I ”Palimpsest” får vi lära känna fyra sinsemellan väldigt olika människor som binds samman då de alla hamnar i den mystiska staden Palimpsest samtidigt. Den unga japanska trainspottern Sei som älskar Sinkansen, kärlekstörstande biodlaren November, låssmeden Oleg som inte kan släppa sin döda syster och bokbindaren Ludovico. Det enda sättet att komma till staden är att ha sex med någon som redan har varit där. Något som kastar flera av besökarna in i en desperat jakt efter någon, vem som helst, som kan ge dem tillträde till staden igen.

”Palimpsest” handlar mycket om besatthet och om drömmar. Om hur det kanske inte alltid är särskilt nyttigt för oss att få våra drömmar uppfyllda, men hur det är omöjligt att sluta längta när vi väl vet vad vi vill ha. Det är en sorglig, solkig och andlöst vacker roman om att hitta sin plats i livet. Och om vad de olika karaktärerna vi får följa är beredda att ge upp för att få stanna där för alltid (för flera av dem är svaret: allt).

Cat Valente har ett språk som är myllrande, fantasifullt och oerhört vackert. Det märks att hon har en bakgrund som poet, hon har ett öga för formuleringar och metaforer som jag är väldigt förtjust i. Detaljrikedomen är närmaste Miévillesk, men jag måste säga att jag nog föredrar Valentes lite mer tyglade språk. I alla fall det jag hittills har hunnit läsa.

Jag gillar att i princip alla karaktärer som figurerar i ”Palimpsest” är så trasiga. Så ofullkomliga. Inte konstigt att de gör vad som helst för att få lämna den vanliga världen. En av mina favoritkaraktärer i boken är Hester, som motvilligt hjälper Oleg när hon märker hur desperat han är att ta sig tillbaka till Palimpsest. Hester, som egentligen hade bestämt sig för att aldrig mer ligga med någon och döma denna till ett halvt liv. Hon är Palimpsests svarta baksida, en representant för alla de som fått sina liv förstörda av stadens obevekliga lockelse även om de faktiskt vänt ryggen åt besattheten.

Catherynne M. Valente – Palimpsest (Bantam spectra, 2009)

”The Girl Who Circumnavigated Fairyland in a Ship of her Own Making” är en bok som nämns flera gånger i ”Palimpsest”. Det är November som hänvisar till boken som hennes stora barndomsfavorit, en inspirationskälla som hon fortsätter att hämta kraft ur även i vuxen ålder.
”The Girl Who…” är en saga om en en orädd och äventyrslysten ung flicka som blir bortförd till Fairyland av en grön vind. Ett land som visar sig vara ganska farligt för små flickor, även om de skaffar sig flera vänner på vägen. Som exempelvis en wyvern, en marid, en pooka, en svävande lykta och ett flygande kattdjur eller två.

Jag måste erkänna att det kanske inte var helt rättvist mot The Girl Who…” att läsa boken så snart efter att jag hade läst ”Palimpsest”. För även om jag tycker att sagan är både underhållande och spännande så står den sig ganska slätt i jämförelse med Valentes roman. Den saknar helt enkelt svärta, även om den är långt ifrån så glättig och gullig som vissa medlemmar av Elitistmörkerklubben misstänkte när vi valde bok.

Kanske är det sagoformatet som jag inte riktigt kommer överens med. jag känner lite samma sak som jag gjorde inför Neil Gaimans ”Stardust”; en underhållande läsning för stunden, men jag saknar komplexiteten som författarens romaner innehåller. Sagoformatet blir lite för enkelt för mig, lite för förutsägbart, lite för whimsical. Med det sagt så är ”The Girl Who…” absolut ingen dålig bok. Den är rolig och innehåller många intressanta karaktärer. Men om du är nyfiken på Valente så borde du satsa på ”Palimpsest” istället, som jag tycker ger en bättre bild av både hennes fantastiska språk och känsla för karaktärer och miljöer.

Catherynne M. Valente – The Girl Who Circumnavigated Fairyland in a Ship of Her Own Making (Feiwel and Friends, 2011)

Unboxing av julläsningen

Idag slog den stora posttentatröttheten (jo, det är visst ett ord!) till och jag har inte fått mycket gjort. Men efter att ha hämtat ut mina bokpaket fulla av julläsning så blev jag såpass inspirerad att jag satte ihop en liten unboxing-bildserie. Enjoy!

Fina bokpåsen jag fick av syster i somras passar perfekt att bära hem multipla paket i. Att den här varianten är lite mer regntålig än de vanliga tygkassarna är ett stort plus.

Som sagt, multipla bokpaket.

Uppifrån och ner:
Suzanne Collins – The Hunger Games
Suzanne Collins – Catching Fire
Suzannne Collins – Mockingjay
Catherynne M. Valente – Palimpsest
Catherynne M. Valente – The Girl Who Circumnavigated Fairyland in a Ship of Her Own Making
Bill Willingham m.fl – Fables: Animal Farm
Frank Miller – Batman: The Dark Knight Returns

”Hunger Games”-trilogin har jag gått och sparat lite på. Med tanke på hur sträckläsningsframkallande böckerna verkar vara tänkte jag att jag behöver så mycket fritid att jag kan läsa alla tre utan att paus. Som en julhelg. Jag hade tänkt köpa den snygga boxen med inbundna böcker, men den billiga variant (som kostade lika mycket som tre pockets) tog tydligen slut PRECIS när jag beställde för att ersättas av en identisk box som kostar en hundring mer. Hmm.
Valente-böckerna är till nästa träff med Elitistmörkerklubben. Är mycket peppad, har aldrig läst något av henne förut men varit sugen på ”Palimpsest” sen den kom ut.
Och så lite serier; mer ”Fables” och så köpte jag ”The Dark Knight Returns” för att den var fånigt billig (halva priset!) och det är sjukt många år sen jag sist läste den.

Boxes for teh kitteh!

Vad har ni tänkt läsa i jul? Har ni som jag köpt julläsningen själv eller hoppas ni på att tomten kommer med en hel hög med böcker?

Elitistmörkerklubben: Salem’s Lot

Igår träffades en mycket decimerad Elitistmörkerklubb hemma hos Helena för att diskutera ”Salem’s Lot”, dricka glögg och äta pepparkakor. Jag vet inte hur många Stephen King-böcker vi hann prata om (säkert halva hans samlade produktion – en imponerande summa!) under kvällens lopp. Inte minst pratade vi en hel del om hans ofta ganska sunkiga kvinnoporträtt (och de motsatta: som Dolores Claiborne och Lisey), hur alla hans böcker hänger ihop, usla King-översättningar och om man inte borde ta och ge sig på Det mörka tornet-bokserien snart.

Vad gäller ”Salem’s Lot” – eller ”Staden som försvann” som den heter på svenska – så tänker jag inte skriva ännu en recension av boken. Istället hänvisar jag till det jag skrev om boken under vinjetten Vampyrsommar förra året.

Nästa Elitistmörkerbok är ännu inte bestämd, men jag hoppas att vi kommer att kunna undvika den vampyrförbannelse som gjort att det varit extremt svårt att få till den senaste träffen.

Skräcknördfika och vampyrfilmkväll

Har varit en ganska lågfrekvent bloggare de senaste dagarna. Skyller på att jag haft en massa deadlines på alla mina kurser samtidigt, sådant tär på skrivlusten vet ni.

I fredags tog jag dock en pluggpaus och åkte till Feuerzeug för vampyrfilmkväll med en liten del av Elitistmörkerklubben. Vi såg ”Near Dark”, en liten pärla tillvampyrfilm från 1987 med bl.a Lance Henriksen som Glorybox valt ut med tanke på stundande bokträff med vampyrtema. Mycket bra film och mycket bra sällskap, som alltid!
Läs mer om filmen hos Sara: här.

I söndags var det dags för ännu en träff med fantastikdiggande bokbloggare, en fika som Any Moment Called Now-Sooz och Ett hem utan böcker-Martina hade dragit ihop. Vi hinkade kaffe, åt oss nästan illamående på gigantiska muffins, pratade böcker, Twin Peaks, polarskräck och tv-spel – ni vet, sånt där som nördar pratar om när de träffas.
Läs mer om skräckfikan hos Helena och Sooz.

Gruppfoto från fikan, som går under smeknamnet ”fyra nyanser av goth”.

Elitistmörkerbokcirkeln bok 3: Googolplex


Den tredje boken som Elitistmörkerbokcirkeln tog sig an var KG Johanssons ”Googolplex”. Vi var en ganska kraftigt decimerad cirkel som träffades och diskuterade boken igår kväll hemma hos mig.

I centrum av historien möter vi Jack. Han har förmågan att kunna manipulera DNA med tanken och reser därför med en grupp kolonister till den avlägsna kolonin Shylock för att bygga upp en ny värld. Men Jack känner sig inte hemma på den främmande planeten och när han får chansen väljer han att återvända hem till Jorden istället, till ännu en skapad kropp som ersätter den han rest iväg med. Väl hemma börjar han gräva i sina egna gamla minnen och inser att han bär på en mängd hemligheter som han har dolt för alla, inklusive sig själv. Vem är Jack egentligen? Och varför har han valt att manipulera sina egna minnen?

”Googolplex” är ganska märklig bok. Av baksidestexten att döma hade jag fått intrycket att den skulle utspela sig på den främmande kolonin, men resan dit är bara en katalysator för Jacks egen inre resa. Det är hans existens och hans märkliga liv som är berättelsens själva kärna.
Det är svårt att skriva om ”Googolplex” utan att avslöja för mycket om handlingen. Jack blir så småningom besatt av att leta upp en viss kvinna han en gång tror sig ha älskat. Denna besatthet är både obehaglig och intressant att följa, när den tar över Jacks liv allt mer. Jag tyckte att denna del var den mest intressanta i hela boken. Att leva för alltid, att ständigt återfödas i nya kroppar, framstår i KG Johanssons tappning som ett öde långt värre än döden. För när evigheten ligger framför ens fötter, vad finns det egentligen som kan ge ens liv en mening?

Jack är en ganska självupptagen person. Han är lätt att irritera sig på, vilket många av bokcirkelmedlemmarna gjorde. Men jag tyckte att hans självgodhet och brist på personlighet passade in på hans karaktär, och störde mig därför inte på det. Att övriga karaktärer i boken är lite platta är däremot synd, för det hade behövts lite mer livlighet för att väga upp den livströtte Jack.

”Googolplex” är en intressant bok. Väldigt lättläst för att vara sf, inte minst för att boken bara är lite mer än 200 sidor lång i pappersversionen. För den som inte räds science fiction är det här en tänkvärd bok som får en att fundera över tillvarons existens.

Feuerzeug har också bloggat om boken och gillade väldigt mycket.

KG Johansson – Googolplex (Wela Förlag, 2010)