Annat

En påskhälsning

IMG_20160325_121224

Jag skickar en påskhälsning till bloggen från ett sunkigt kafé i väntan på den buss som ska ta mig till Rådmansö och påskfirande med familjen.

I vanlig ordning hoppar jag över det där med påskekrim. Lite otajmat har jag precis läst ut Jeanette Wintersons historiska  häxroman The Daylight Gate, annars vore den väldigt passande. Påsk är ju ändå den allra häxigaste högtiden. Istället håller till godo med mellanåldersfantasy och steampunkig urban fantasy. Ungefär som vanligt, med andra ord.

Vad läser ni i påsk?

 

Archipelacon

Imorgon drar kongressen Archipelacon igång i Mariehamn, Åland och yours truly är en av medlemmarna.
Jag har ännu inte bestämt mig för exakt hur mitt personliga program kommer att se ut. Det enda jag vet är att jag kommer att köa i evigheter för att få GRRM att signera någon av mina ASoIaF-böcker samt att jag ska delta i en paneldiskussion på engelska (HALP) om att blogga om böcker och läsning. Jag tänker att jag kommer att ha tid att sätta mig in i resten av programmet under dagen, som jag ska tillbringa på min mammas landställe (praktiskt beläget bara ett stenkast från där färjan till Åland går).

Ses vi på Åland i helgen?

Bland uråldriga gudar och ockulta sällskap

enmanavstilAnders Fager har efter ett antal noveller och två romaner utkristalliserat sig som en av Sveriges mest etablerade skräckförfattare. Hans universum är ett lovecraftianskt Sverige, där furier härjar i skepnad av tonårstjejer i Borås, ockulta sällskap har hemliga möten i källarlokaler i Gamla Stan och där fotomodeller blir avatarer för uråldriga gudar.

Jag var inte helt imponerad av Fagers förra roman, ”Jag såg henne idag i receptionen”. Boken hade en alldeles för lång startsträcka, där beskrivningar av händelser i protagonisten Cornelias liv staplades på varandra. Mot slutet av boken blev det hela mer intressant, när Fager började knyta ihop händelserna i boken med den värld han tidigare målat upp i sina noveller.

”En man av stil och smak” tar vid där förra boken slutar. Vi får följa den egocentriske och excentriske bibliotekarien CeO, som bekostar sin extravaganta livsstil genom att sälja ovärderliga böcker han stulit på KB där han arbetar. Men när personer i CeOs närhet börjar dö så inser han att mörka krafter är i rörelse, krafter som han själv fram tills nu bara befunnit sig i utkanten av. De är ute efter några särskilda böcker och de kommer ta till alla medel för att få CeO att ge dem vad de vill ha.

Tempot är mycket högre i den här boken än i den förra. Vilket är något positivt i det stora hela, även om jag ibland tycker att det går lite väl snabbt. De få andningspauserna tillhör mina favoritavsnitt i boken. Särskild de med koppling till historiska händelser och personer.

”En man av stil och smak” beskrivs i baksidestexten som en fristående fortsättning på ”Jag såg henne idag i receptionen”. En ganska märklig beskrivning, i mitt tycke. Jag skulle nämligen rekommendera presumtiva läsare att inte bara läsa Fagers förra roman, utan även hans ”Kulter”-noveller. Den stora styrkan i Fagers böcker ligger nämligen i det fiktiva universum han har byggt upp, och alla skärningspunkter mellan olika berättelser, tidsåldrar, kulter och makthungriga typer.

Anders Fager – En man av stil och smak (Wahlström & Widstrand, 2014)

Läsrapport september

IMG_20141002_115120

Mörkerseende (skräckantologi)
Philip Pullman – The Golden Compass
Marisha Pessl – Night Film
Stina Hjelm – Mitt dåliga samvete
Salla Simukka – Röd som blod
Christin Ljungqvist – Rävsång
Derf Backderf – My friend Dahmer

Antal omläsningar: 0
Antal böcker på engelska: 3
Antal graphic novels/seriealbum: 2
Antal fantasy- och urban fantasyböcker: 1
Antal skräckböcker: 2
Antal postapo/dystopier: 0
Antal novellsamlingar/antologier: 1
Antal SF-böcker: 0
Antal ungdomsböcker: 2
Antal mellanåldersböcker: 0
Antal tegelstenar (dvs över 500 sidor): 1
Antal ej skönlitterära böcker: 0
Antal e-böcker: 0
Antal biblioteksböcker: 2
Sammanlagt antal: 7

Hösten är här och därmed har läsflytet avstannat en aning. Jag har helt enkelt inte tid. För tillfället bollar jag att skriva uppsats med att jobba på fyra olika bibliotek, vilket inte direkt ger mig oceaner av lästid.
Jag är ändå nöjd med månadens läsning. Många bra böcker. Och jag har inte alls läst lika mycket som det kanske ser ut som på bilden, eftersom jag bara läst första delen i His Dark Materials-tegelstenen som innehåller hela trilogin.

Älskade höst

IMG_20130918_131544
Det är inte direkt någon hemligheten att jag älskar hösten. Färgerna, den klara luften, höstutgivningen av böcker, att det äntligen är tillräckligt svalt för att ha på sig vettiga kläder igen, svampesäsongen, höstmodet och det faktum att de flesta bra tv-serier drar igång igen.

IMG_20131001_140724
Förra hösten var för mig mest ett svart hål av oro och sorg. Jag var lite orolig för att en del av den sorgen skulle ha färgat av sig på hösten som årstid, att det skulle kännas tungt när löven började ändra färg. Men det är nästan tvärtom. Jag tror att jag är gladare den här hösten än jag varit under hela det senaste året.

IMG_20131006_163721
Min enda invändning mot den här hösten är att jag jobbar så mycket att jag inte riktigt hinner läsa. Jag vill begrava mig i akaporr och skräck och läsning inför Swecon 2013, men istället hinner jag knappt med att hålla undan recexhögen.
Men Donna Tartts kommande – och otroligt efterlängtade – roman ”The Goldfinch” ska jag i alla fall se till att hinna med, vad som än händer. Inte långt kvar nu.

Vad läser ni i höst?

Tema: Magiska Prag

Mitt första sommarläsningsprojekt är både ganska litet och ganska tidsbegränsat. Jag ska nämligen åka till Prag med maken i mitten av juli och tänkte att det skulle passa utmärkt att läsa några böcker som har koppling till staden innan dess. Eftersom Prag är magins huvudstad så är innehåller alla tre utvalda böcker magiska eller åtminstone fantastiska inslag.

IMG_20130605_220346

De tre böcker som ingår i Tema: Magiska Prag är:

1. Laini Taylors ”Daughter of Smoke and Bone” – urban fantasy-YA med änglar och demoner, där en Pragbaserad ung konststudent blir indragen i mitten.
2. Garry Kilworths ”The Hundred-Towered City” – tidsresor, alkemi, monster och hemliga polisen i Prag. Den här boken köpte jag på bokrean i år, men har inte hunnit läsa den ännu.
3. Marie Rutkoskis ”The Cabinet of Wonders” – steampunkig ungdomsbok om en ung tjej vars far ska bygga världens finaste astronomiska klocka åt prinsen av Böhmen.

Fram till den sextonde juli har jag på mig att hinna läsa och skriva om de här tre böckerna, vilket känns ganska överkomligt. Låt lässommaren börja!

Amnesiac

beforeigoChristine vaknar i ett okänt sovrum, utan att ha någon aning om hur hon hamnade där. När hon går ut i badrummet får hon en chock – inte nog med att hon befinner sig i sitt eget hem där hon bor tillsammans med sin make som hon inte minns, hon är dessutom mycket äldre än hon trott sig vara.
Christine visar sig lida av en allvarlig minnesförlust, som gör att hon inte kan skapa några nya minnen som stannar kvar hos henne längre än en dag. Hon har dessutom glömt bort stora delar av sitt vuxna liv. Hennes enda hjälpmedel för att försöka minnas sitt gamla liv är en dagbok som hon skriver i hemlighet. Det verkar nämligen som att hennes man inte berättar hela sanningen när det gäller hennes gamla liv och vad som egentligen hände när hon tappade minnet. Kan hon alls lita på honom?

I den psykologiska thrillern ”Before i Go To Sleep” utnyttjar SJ Watson verkligen konceptet med opålitlig berättare till max. Som läsare får vi lära känna en berättare som vet mindre om sitt eget liv än vad vi gör. Hon får börja varje dag med en chock, utan att någonsin få tiden eller möjligheten att sörja sitt förlorade liv. Hon är hela tiden fången i nuet och helt beroende av sin omgivning för att ens få en aning om vem hon är. För att inte tala om hur svårt det är för henne att ens förstå sig på konceptet ”mobiltelefon” eller ”internet”.
Christines situation är mardrömslik från början till slut och Watson är skicklig på att beskriva hennes hjälplöshet på ett blodisande sätt.

Med tanke på utgångspunkten är det inte förvånande att Watson lyckats skapa en tät och spännande thriller. För en gångs skulle störde jag mig inte på att berättelsen kändes ganska förutsägbar, tvärtom känns det som att det är medvetet gjort att läsaren ska pussla ihop saker långt innan Christine själv gör det. För henne är det ju lite som att lägga pussel i mörkret, medan vi har lyxen att få tillgång till all information.

Något jag däremot störde mig på från första början är hur Christines minnesstörning beskrivs. Speciellt hur hennes korttidsminne tycks sträcka sig över en hel dag, något som tyvärr inte alls känns trovärdigt. Visst är det en nödvändighet för att få den här boken att fungera (om hon var tvungen att reboota varannan minut eller så, så skulle hon ju aldrig komma någonvart i sina undersökningar), men det stör mig ändå. För att inte tala om hur snabbt Christine måste kunna läsa/skriva då hon inte bara hinner läsa om sin dagbok varje dag utan dessutom skriva ner flera sidor med hela dialoger på någon knapp halvtimme.

Fast mest av allt stör jag mig på slutet. Det känns som att det är en återkommande klagosång här på bloggen att jag klagar på slut, men det här är verkligen förfärligt på en helt ny nivå. Inte bara tillrättalagt, utan rent obehagligt. SPOILER (markera vita texten om du vill läsa ändå): Jag kan inte komma över hur fruktansvärt Ben och Adam betett sig mot Christine. De kunde inte ens ringa hemmet där hon var inlagd för att kolla om hon var okej? Alls? På flera månader? När hon inte har någon annan anhörig som kan se till att hon får rätt vård, om hon blir bättre eller sämre? Om de hade brytt sig om henne över huvud taget så hade hon aldrig blivit kidnappad/våldtagen/nästan mördad ännu en gång av en psykopat. Men istället för att be sin ex-man dra åt helvete som han förtjänar så slutar boken med att Christine flyttar hem till honom? Alltså. Jag orkar inte.

Jag avskydde faktiskt slutet så mycket att jag inte skulle vilja rekommendera någon att läsa boken. Se Christopher Nolans film ”Memento” istället om du är sugen på en psykologisk thriller med minnesförlust som drivande kraft. Den är mycket bättre.

SJ Watson – Before I Go To Sleep (Black Swan books, 2012)

Mad world

purePressia minns inte särskilt mycket av världen som den var, innan den förstördes för alltid. Hon bär precis som alla andra på ärr efter katastrofen och precis som alla andra försöker hon ta en dag i taget. Överleva. Hon bor tillsammans med sin morfar i en f.d frisersalong och försöker att inte räkna ner dagarna till sin sextonde födelsedag. Den dag då hon kommer att bli hämtad av OSR för att tvingas gå med i deras milis, eller – än värre – visa sig vara en av de som inte platsar. I hennes värld finns ingen valfrihet.
Partridge är en ”Pure” och har levt större delen av sitt liv i en skyddad kupol. Han trivs inte i den strikta miljön och inte blir saker bättre av att hans far är mycket högt uppsatt i Kupolens hierarki. Partridge bestämmer sig för att rymma och när han träffar på Pressia, också hon på flykt, tar båda deras liv en helt ny riktning.

”Pure” är första delen i en YA-trilogi (vad annars?) av Julianna Baggott. Boken utspelar sig i en postapokalyptisk värld där de överlevande fått betala ett mycket högt pris. Den gamla världens undergång förändrade stora delar av mänskligheten på en grundläggande nivå. De människor som överlevde smälte samman med den materia de råkade befinna sig närmast – plast, metall, djur, andra människor eller till och med marken. De kallas ”Fused” och är alla mer eller mindre monster.

Bagotts postapokalyptiska värld är grotesk. Här finns mängder av deformerade kroppar, vissa så vridna att det mänskliga i dem knappt ens längre kan anas. Något händer med en människa som tvingas smälta samman med en bil eller som blir en del av asfalten hen stod på. Jag gillar det extrema i Baggotts värld. Den som är känslig kan nog bli äcklad av alla beskrivningar av bisarra sammansmältningar och ärr, men jag tycker att det bisarra är den stora behållningen med den här boken. Tyvärr tyckte jag att Baggott fegade ur lite när det gäller Pressia själv. Det enda hennes protagonist kan uppvisa är ett pyttelitet ärr och ett dockhuvud istället för hand, något som känns ganska lamt i jämförelse med t.ex mödrar vars småbarn smält samman med deras egna kroppar. Pressia är en kapabel ung kvinna, det känns som hon hade kunnat bära upp några ordentliga ärr och något coolare än ett dockhuvud. Faktiskt.

Vad gäller själva storyn tycker jag inte att ”Pure” håller riktigt hela vägen. Jag gillar Pressia och Partridge och kanske framför allt Bradwell, killen med fåglar i ryggen som hatar precis allt som har med kupolen att göra och som vill få fram sanningen om vad som egentligen hände när världen gick under. Jag gillar världsbygget. Men intrigen övergår alltför snabbt i jakten på Sanningen. Jag hann som läsare inte ens börja intressera mig för vad den sanningen skulle kunna vara innan jag blir infodumpad till månen och tillbaka. Det är lite synd, särskilt eftersom det verkar som att Baggott redan från början tänkt skriva en trilogi. Varför sparade hon inte lite på krutet i första boken? Byggde upp världen, skapade ett intresse för den? Lät karaktärerna få utvecklas lite långsammare istället för att göra kovändningar redan i första boken?

”Pure” är en helt okej bok. Men jag måste erkänna att jag inte direkt brinner av otålighet över att läsa ”Fuse”, nästa del i trilogin som ska komma ut i år.

Julianna Bagott – Pure (headline, 2012)

The madwoman on the island

När jag besvarade de där 11 frågor-enkäterna för några veckor sen så var det en fråga om en klassiker jag tror jag skulle älska. Jag svarade ”Sargassohavet” av Jean Rhys och när jag några veckor senare hittade boken billigt kände jag att det var dags att slå till.

”Sargassohavet” handlar om en karaktär från Charlotte Brontës viktorianska klassiker ”Jane Eyre”: Bertha Mason, eller Antoinette Cosway som hon en gång hette. Vi får följa hennes uppväxt i Västindien och det utanförskap som grundas i att en gång ha tillhört en rik slavägande överklass, men nu vara lika fattig som den befolkning hennes familj en gång ägt. När den unge Edward Rochester kommer till ön för att gifta med Antoinette hoppas hon kunna fly sin klaustrofobiska värld och sin hatiska omgivning. Men inget blir som hon hoppas. De rykten som går om Antoinette och hennes familj når Rochester, och när han vänder sig emot henne försvinner hon in i galenskap.

”Sargassohavet” är en mycket tät och klaustrofobisk roman. På bara 150 sidor hinner Jean Rhys beskriva ett helt liv, en kulturkrock, ett dödsdömt äktenskap. Samt en ganska ordentlig bit kolonialhistoria.
Antoinettes utanförskap går som en röd tråd genom berättelsen. Hon växer upp på en plats (och under en tid) där hon inte är välkommen någonstans. Hon tillhör en svunnen tid, ett äldre system, och det finns ingen plats för henne i den nya världen. Inte konstigt att hon bryter ihop när Rochester inte ens låter henne behålla sitt dopnamn, utan börjar kalla henne för Bertha.

Jag påminns lite om Doris Lessings klassiker ”Gräset sjunger” (från 1950) när jag läser ”Sargassohavet” (utgiven 1966). Lessings Mary dras liksom Rhys Antoinette långsamt och obönhörligt ned i galenskap, medan både befolkningen och naturen vänder sig emot dem. I både Lessings och Rhys böcker finns även intressanta tankegångar om postkolonialism och identitet som bidragit till de båda romanernas klassikerstatus.

”Sargassohavet” är intressant läsning för alla som vill få en annan bild av ”the madwoman in the attic”, den viktorianska kvinnans mörka spegelbild. Jag tror inte att det är något måste att ha läst ”Jane Eyre” först, men jag skulle starkt rekommendera det.

Jean Rhys – Sargassohavet (Modernista, 2011)