Life is strange

lifeisstrange
När jag först hörde talas om episodspelet Life Is Strange så hörde jag det beskrivas ungefär som ”ett Twin Peaks i high school-miljö, med tidsresor”. Det lät ju lite för bra för att vara sant, men jag köpte i alla fall första delen av Dontnod Entertainments spel och föll totalt pladask.

Vår protagonist heter Max Caulfield och är en ganska tystlåten high school-tjej som är en total fotonörd och som har flyttat tillbaka till sin gamla hemstad Arcadia Bay för att gå sitt sista high school-år på internatskolan Blackwell Academy. Max blir vittne till hur en skolkamrat skjuter en tjej inne på en av skoltoaletterna, något som gör att hon väcker sin förmåga att manipulera tiden. Max lyckas vrida tillbaka tiden och hindra tjejen från att bli skjuten, en tjej som dessutom visar sig vara hennes gamla bästis Chloe. Tillsammans med Chloe lär sig Max bemästra sina nya krafter, samtidigt som hon hjälper sin nyfunna vän att söka efter hennes försvunna kompis Rachel Amber. Det blir allt tydligare att mörka krafter verkar i Arcadia Bay och att Max är den enda som kan förhindra den katastrof som hotar staden.

Life Is Strange är ett spel som är helt fokuserat på berättelsen och karaktärerna. Det finns vissa spelmoment, men det handlar mer om att klura ut rätt svar i en konversation eller att göra rätt saker för att Max ska kunna ta ett coolt foto till sina samlingar. Eftersom det alltid går att vrida tillbaka tiden och börja om så finns det inget rätt eller fel, utan det går att spela om en händelse ett enormt antal gånger till önskat resultat uppnås.
Det betyder inte att spelet är enkelt. Det finns en mängd moraliska val att göra och varje val påverkar spelets fortsatta händelser, ibland på sätt som det är omöjligt att förutse.

Det är storyn och karaktärerna som också är det som gör spelet så bra. Vänskapen mellan Max och Chloe är komplicerad och uppslukande, på det sätt som det ofta kan vara i tonåren. Det är ytterst få spel som kan få mig så känslomässigt engagerad som jag blivit av det här spelet, sådär så att man känner sig helt omtumlad när man spelat klart en episod. Fulgråt kan ha förekommit vid några tillfällen också.

Life Is Strange är – hur konstigt det än kan låta – ett spel som samtidigt lyckas vara småmysigt, läskigt och helt hjärtskärande. Några av mina favoritstunder i spelet är de där man kan låta Max sätta sig ner en stund och bara reflektera över allt som händer eller de gånger då hon får chansen att sätta sig ner med gitarren ett tag.

Den femte och sista episoden av spelet kommer ut i mitten av oktober. Med tanke på vilken otrolig cliffhanger det fjärde avsnittet slutade med så lär jag kasta mig över sista avsnittet så snart det bara går.

2 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s