Vi måste prata om Pax

nidstångenFör tillfället är Åsa Larssons och Ingela Korsells PAX-böcker mina favoriter att sätta i händerna på barn som vill ha boktips. Det är en bokserie för mellanåldern (alltså ungefär 9-12), som är ganska läskig, superspännande och fylld med oerhört snygga illustrationer. Det är väldigt tacksamt att skylta med böckerna i biblioteket också, för framsidorna drar till sig barnen som magneter.

grimmenBöckerna handlar om de två bröderna Viggo och Alrik Delling som blir placerade i fosterhem i Mariefred. Under småstadsidyllen visar sig mörka krafter lura och de bröderna blir snabbt indragna i farligheter. Som tur är lär de känna två åldrande syskon, Estrid och Magnar, som vet mer om vad som pågår och som fungerar som ett slags väktare mot det mörker som hotar staden. De tar hand om ett hemligt bibliotek fullt med böcker om magi och monster och de visar bröderna Delling hur de bäst kan använda sina förmågor för att kämpa mot ondskan som hotar.

En sak jag gillar med den här bokserien är den socialrealistiska grunden. Viggo och Alrik har haft ett tufft liv med sin alkoholiserade mamma och de har ganska svårt att anpassa sig till sin nya tillvaro. Trots att de trivs hos sin nya fosterfamilj så har de en förmåga att ständigt dras in i olika bråk och försätta sig själva i knepiga situationer. Storebror Alrik är en grubblare som har lätt för att bli arg och svårt att säga förlåt, medan lillebror Viggo ofta handlar först och tänker sen. Jag gillar verkligen hur relationen mellan bröderna skildras, hur de är så stenhårt lojala mot varandra trots att de inte alltid är helt överens.

mylingenMonstren i bokserien är baserad på svensk folktro och väsen. Det är grimmar, mylingar och bjäror som terroriserar staden. Trots att det i varje bok dyker upp ett nytt monster så känns det inte som en ”monster of the week”-bokserie, tvärtom hänger historien ihop väldigt bra.
Jag tycker att böckerna balanserar skräckinslagen och urban fantasy-feelingen väldigt bra. Vissa monster må vara läskigare än andra (mylingen!), men andra monster kompenserar med spännande bakgrunder. Ett av mina favoritmonster är de anarkistiska små imparna, som dyker upp lite då och då i jakt på katter att äta och saker att förstöra. Jonssons impteckningar är fantastiska, de är så diaboliskt gulliga med sina stora huggtandsleenden.

bjäranPAX-böckerna är ett ambitiöst bokprojekt. Det finns 10 böcker planerade, och böckerna har hittills släppts två åt gången ungefär en gång i halvåret. Vilket är en oerhört bra utgivningstakt när man ska försöka sälja in boken hos barn som tycker att en månad är ungefär en evighet lång.
Själv läste jag tredje och fjärde boken i ett litet nafs förra veckan när jag låg hemma sjuk och väntar nu otåligt på den femte boken, ”Gasten”, som kommer ut om någon månad. Tur att man som inköpande barnbibliotekarie kan läsa de nya böckerna först av alla …

6 comments

  1. PAX-böckerna verkar jättebra! Jag vet att målgruppen är lite äldre, men tror du att de skulle funka som högläsningsböcker för två väldigt brådmogna och läsvana sexåringar som gillar Nelly Rapp, Harry Potter, Astrid Lindgren, med mera? Eller är det för mörkt/svårt?

    1. De är toppen!
      Jag tror att de kan vara aningens för läskiga för sexåringar. HP är ju bitvis riktigt mörk, men Pax-bäckerna är mer socialrealistiska och då kan det vara svårare att värja sig. Det kan också kännas svårt att värja sig mot läskiga spökbarn som kryper ut ur speglar … Så det är nog skräckinslagen i första hand som gör att jag kanske skulle rekommendera att vänta ett tag. Då har kanske alla 10 delarna hunnit komma ut också.

  2. Jag gillar att de använder folktroväsen och ett par fosterhemsplacerade pojkar och deras miljö, men jag blev inte särskilt förtjust i dem förrän jag läste Bjäran.

  3. Jag gillar dem också och tipsar ofta om dem. Vill läsa nästa och är samtidigt rädd för att det ska börja kännas som att de upprepar sig – t.ex. den där rövhattiga läraren och hans son, vad de nu heter. Med dem känner jag redan å.

    1. Rövhattläraren och rövhattsonen känns verkligen trista. ibland känns det som att fantasyförfattare tror att det är obligatoriskt att ha med minst en douchig lärare och en douchig skolkamrat så fort en bok utspelas i skolmiljö. Jag tycker att både Patrick Rothfuss och Trudi Canavan faller i samma fälla, plus Rowling såklart (även om hennes rövhattslärare i vissa fall hör till mina favoritkaraktärer i böckerna).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s