Månad: oktober 2014

Superhjältesöndag: Oberörbar

Det här inlägget är en del av Fiktiviteters Superhjältesöndag. Håll utkik efter fler inlägg under dagen!

rogue
(bild lånad från giantbomb.com)

Jag har alltid varit fascinerad av superhjälteskapets och superkrafternas baksidor. Priset som måste betalas för de fantastiska krafterna och förmågorna. Uppoffringarna som måste göras. Drömmarna som måste överges.

Det här är ett av skälen till att jag alltid har gillat X-men. Detta gäng av Marvel-mutanter tvingas brottas både med sina egna krafter och med omvärldens fördomar mot mutanter. Trots allt de gör för att skydda mänskligheten som betraktas de fortfarande som monster av omgivningen – och i många fall även av sig själva.

Rogues förmåga är att hon genom hudkontakt kan absorbera andra personers livskraft, minnen och (om de också är mutanter) superkrafter. Det är en enormt mäktig och ofta väldigt användbar, som gör Rogue till en formidabel fighter. Men det gör henne också väldigt ensam.
Tänk dig själv att aldrig kunna vara nära en annan människa utan att riskera hens liv. Att något så simpelt som ett handslag eller en kram blir en omöjlighet. Att tvingas gå igenom livet i en bubbla av fysisk ensamhet, där den enda hudkontakt en har riskerar att döda.

Ni som har sett filmerna men aldrig läst serierna har fått en väldigt förvriden bild av Rogue. Jag tycker att filmerna i allmänhet hållit ganska hög klass, men jag kommer aldrig förlåta vad de gjorde med Rogues karaktär. Det var som att de förminskade hela hennes person och hennes kamp med att finna sin plats.

Precis som i filmen så upptäcker Rogue sina krafter som tonåring under en kyss med en pojke hon är förtjust i. Ofrivilligt absorberar hon pojkens livskraft, vilket gör att han hamnar i koma. Rogue blir efter den traumatiserande upplevelsen övertygad om att hon drabbats av förbannelse och rymmer hemifrån. Hon blir funnen av den mäktiga mutanten Mystique och går först med i Brotherhood of Evil Mutants. Det är inte förrän hon har permanent absorberat X-menmedlemmen Ms Marvels minnen och krafter som hon vänder sig till X-men.

Jag har alltid sympatiserat med Rogues kamp att försöka bevisa att hon passar in i X-men och att de kan lita på henne. Skuldbördan hennes krafter medfört är enorm, inte minst när det gäller hennes tonårsförälskelse som hamnar i permanent koma på grund av henne. Då och då hänfaller Rogue till ett ganska självuppoffrande beteende när det gäller liv eller död för de andra medlemmarna i X-men. Förmodligen är det hennes sätt att göra bot, att försöka använda sina krafter för att absorbera sådant som hotar att döda någon av hennes vänner.

Den stora styrkan med X-men tycker jag alltid har varit den komplexa moraliteten och superhjälteskapets baksidor. Även superhjältar kan ha personliga problem. Även superskurkar kan kämpa för det goda. Allianser skiftar ständigt i den här serien, och Rogue är långt ifrån den enda som byter sida eller som kämpar med sina inre demoner. Men hennes kamp är en av de jag varit mest fascinerad av.
För trots hur många gånger hon räddar världen (eller universum), så kommer hon alltid att tvingas att vara vaksam i närheten av andra för att inte riskera att använda sina krafter av misstag. Hon kommer alltid att vara ensam på det sättet. Men det behöver inte betyda att hon är ett monster.

 

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:
Bak bok matBeroende av böckerBokhusetBokstävlarnaCarolina läserCinnamonbooksFiktiviteter , KulturkolloOaryaSmutstitelnVildvittra

 

Annonser

Ni missar väl inte morgondagens superhjältesöndag?

Imorgon har Fiktiviteter tagit initiativet till en superhjältesöndag. Mycket trevligt tycker jag, som ju hyser ett stort intresse för både superhjältar och superskurkar. Imorgon förmiddag kommer mitt bidrag till superhjältesöndagen upp. De andra inläggen kan ni lätt hålla koll på genom att titta in hos Fiktiviteter under dagen.

Fantasysommar: The Magician’s Land

magicianslandEftersom det här är sista delen i en trilogi som innehåller inlägget spoilers om The Magicians och The Magician King. Beware! 

”The Magician’s Land” är tredje delen i Lev Grossmans fantasytrilogi. Det har gått några år sen förra delen. Quentin har efter att ha blivit utkastat från det magiska landet Fillory återvänt till internatskolan Brakebills, som lärare. Han trivs bättre med lärarrollen än han väntat sig, men han har svårt att släppa förlusten av sitt kungarike och sina vänner som stannade kvar där. Tanken på att återvända till Fillory har blivit en besatthet som driver honom att begå en rad mycket tvivelaktiga handlingar tillsammans med en f.d elev som har en förmåga att skapa problem.

Jag tror att det här är den första delen i trilogin där jag verkligen gillar Quentin. Visst är han bitter och desillusionerad och bitvis en rätt stor douchebag, men det är lite en del av hans personlighet. Han är också fokuserad och driven på ett sätt som han aldrig varit förut, och han är beredd att offra ganska mycket av sig själv för andras skull. Medelålders Quentin är helt enkelt lite mer sympatisk än unge Quentin. Inte för att jag tycker att man nödvändigtvis måste gilla en protagonist för att gilla en bok, men det känns lite skönt när en karaktär växer upp.

”The Magician’s Land” knyter samman de två första böckerna på ett bra sätt. Karaktärer, platser och bihandlingar från de tidigare böckerna får ordentliga avslut, vissa på ganska förvånande sätt. Andra på väldigt välförtjänta sätt (ja, jag syftar på en viss rävgud). Quentins desperata famlande genom magins skuggmarker känns som en parallell till Julias resa i den förra boken.

Det här känns som en värdig avslutning på en trilogi som jag är oerhört förtjust i. Den är lite ljusare än de andra böckerna, lite mindre  cyniskt distanserad. Kanske på grund av att Quentin och de andra äntligen växt upp ordentligt och äntligen lärt sig uppskatta vad de har. Lärt sig att inte ta magin för given.

Lev Grossman – The Magician’s Land (Dutton, 2014)

På efterkälken

Det verkar som att det har blivit ett permanent tillstånd, det här att jag ständigt ligger flera månader efter med mina bokrecensioner. Det är inte så att jag tröttnat på bloggen, jag lovar, men jag har helt enkelt inte riktigt tid. Och inte blir det bättre av att den där högen med lästa böcker växer ständigt …

Jag tänkte försöka göra ett allvarligt försök att hinna ikapp nu under hösten. För det första vore det kanske fint om jag kunde få ur mig de sista fantasysommar-inläggen innan vintern är här och för det andra vore det ännu lite finare om jag slapp ha dåligt samvete över de obebloggade recensionsexemplar som samlats på hög här hemma. De andra böckerna får vänta. jag misstänker att det betyder att jag inte kommer att skriva om dem alls om jag inte gör fler twitterrecensionsinlägg, men så får det vara. Bättre än att det inte blir bloggat alls.

Hur gör ni för att hinna med era bloggar när tiden inte räcker till? Skriver ni kortare, mer sällan eller ger ni upp något annat för att ha tid med bloggen? Har ni några tips att komma med till den här stressade bokbloggaren som verkligen vill hitta tillbaka till bloggflytet igen?

Läsrapport september

IMG_20141002_115120

Mörkerseende (skräckantologi)
Philip Pullman – The Golden Compass
Marisha Pessl – Night Film
Stina Hjelm – Mitt dåliga samvete
Salla Simukka – Röd som blod
Christin Ljungqvist – Rävsång
Derf Backderf – My friend Dahmer

Antal omläsningar: 0
Antal böcker på engelska: 3
Antal graphic novels/seriealbum: 2
Antal fantasy- och urban fantasyböcker: 1
Antal skräckböcker: 2
Antal postapo/dystopier: 0
Antal novellsamlingar/antologier: 1
Antal SF-böcker: 0
Antal ungdomsböcker: 2
Antal mellanåldersböcker: 0
Antal tegelstenar (dvs över 500 sidor): 1
Antal ej skönlitterära böcker: 0
Antal e-böcker: 0
Antal biblioteksböcker: 2
Sammanlagt antal: 7

Hösten är här och därmed har läsflytet avstannat en aning. Jag har helt enkelt inte tid. För tillfället bollar jag att skriva uppsats med att jobba på fyra olika bibliotek, vilket inte direkt ger mig oceaner av lästid.
Jag är ändå nöjd med månadens läsning. Många bra böcker. Och jag har inte alls läst lika mycket som det kanske ser ut som på bilden, eftersom jag bara läst första delen i His Dark Materials-tegelstenen som innehåller hela trilogin.