Långtråkig dystopi

stadenutankvinnorI ett framtida Stockholm är staden delad, efter en period av eskalerande våld och hot mot stadens kvinnor. En mur skiljer de norra stadsdelarna, där männen bor, från de södra, där kvinnorna och barnen håller till. Jakob Hall kommer till den norra staden från ett friare liv i skärgården och hans möte med staden väcker gamla minnen till liv.

Madeleine Hessérus ”Staden utan kvinnor” är en sådan där bok som låter superintressant i teorin men som i praktiken visar sig vara riktigt tråkig. Jag hade väntat mig en dystopisk och vass samtidsskildring i stil med Ninni Holmqvists ”Enhet”, men får istället en retrospektiv kärlekshistoria berättad av en för mig helt ointressant karaktär. Samt något slags modern flanörroman, där män sitter på ölkaféer och Talar Med Andra Män Om Livet.
Gäsp.

Något jag ofta kom på mig själv med att tänka på under läsningen var att jag hellre läst boken ur en kvinnas synvinkel. Visst får vi veta vad som hänt, hur och varför staden delades, men vägen dit är så oändligt lång och omständlig. Samt innehåller alldeles för många sekvenser som återberättas istället för att skildras i stunden. Det gör att jag aldrig fångas av historien. Det är också något med Hessérus lite torra språk som inte alls fungerar för mig, som gör att jag känner ett ständigt motstånd mot texten.
Jag tyckte även att det var synd att en bok som så tydligt handlar om en specifik stad innehåller så få ordentliga miljöskildringar av själva staden. Istället för att använda existerande miljöer och ge dem en dypstopisk twist så hamnar vi på påhittade ställen som Kafé Julian och Narvagalleriorna, som känns som att de inte har någon koppling till den existerande staden.

”Staden utan kvinnor” var för mig en enda lång besvikelse. Jag brukar vanligtvis inte hoppa över sidor i böcker jag läser, men i den här blev det en nödvändighet för att jag alls skulle ta mig till slutet. Inget gott betyg.

Madeleine Hessérus – Staden utan kvinnor (Natur & Kultur, 2012)

3 comments

  1. Dystopi är väl inte helt rätt beskrivning av en bok jag tänker på då…snarare alternativ. ”Kraken” av China Mieville, ska man dra in en stad ska läsaren häpna. Eller bli pepp, som med boken min mor fortfarande inte förlåtit mig för att jag tvingade henne att läsa ”Hantering av odöda”. Dra in en känd stad och du måste tillföra något spektakulärt. Eller så är jag en gnällig läsare….så kan det faktiskt vara ha ha ha.

    1. Håller med! Bästa är ju om författaren kan få läsaren att se staden med nya ögon, då tillför man verkligen något. Annars kan man lika gärna låta boken utspela sig i en namnlös eller fiktiv stad, tycker jag. (är nog också en gnällig läsare skulle jag tro)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s