Medioker Murakami

eftermörkretsJag tror att jag har tröttnat lite på Haruki Murakami.
Det känns som att han för varje bok jag läser blir lite tråkigare, lite mer förutsägbar och lite mindre angelägen. Eller kanske är det så, att jag redan läst hans bästa och att resten av böckerna helt enkelt inte kommer upp i samma nivå?

”Efter mörkrets inbrott” handlar om två systrar och deras förehavanden under en natt.
Mari har tänkt tillbringa natten på Denny’s, med att läsa och dricka kaffe. Men så träffar hon jazztrombonisten Takahashi, en bekant från förr. Genom honom möter hon också några kvinnor som arbetar på ett love hotel, varav en hamnat i ganska allvarlig knipa.
Maris storasyster Eri sover. Hon dras allt djupare in i sömnen och vaknar inte ens då mycket märkliga saker börjar hända. Hur kan tv:n gå igång trots att sladden är urdragen? Och hur kan Eri plötsligt befinna sig i tv:n, utan att hon ens har hunnit vakna?

I teorin gillar jag filmgreppet som Murakami använder i den här boken. Hur han panorerar in eller ut, hur han byter vinkel och tempo. Men i praktiken fungerar det inte riktigt. Meningar som ”Kameran drar sig sakta bakåt och ger en bild av hela rummet” skapar distans mellan läsaren och texten. Mitt intresse falnar så snart den där kameran nämns eller märks i texten.

Hela ”Efter mörkrets inbrott” känns lite oavslutad. Det är som att något saknas, något som kan få en att engagera sig i karaktärerna. Jag gillar i och för sig de delar där Eri är med. Murakami är alltid skicklig på att beskriva lätt bisarra skeenden som tänjer på gränserna mellan fantasi och verklighet och den här boken är inget undantag. Men några få obehagliga och suggestiva delar i en annars lite långtråkig bok räcker inte. Den här boken kan inte få något annat omdöme än medioker.

Haruki Murakami – Efter mörkrets inbrott (Norstedts pocket, 2013)

7 comments

  1. Jag håller med dig helt om att filmgreppet inte funkar och jag var hela tiden väldigt ointresserad av just de styckena. Ändå är det här min favorit-Murakami för Maris avsnitt är otroligt bra tycker jag och hela stämningen i boken är magisk och mystisk på ett sätt jag gillar.

    1. Jag gillar karaktären Mari väldigt mycket, men fastnade inte för hennes historia. Det var som att jag hela tiden väntade på att den skulle komma igång och så gjorde den inte det.
      Den magiska/mystiska stämningen är det jag gillar mest i alla Murakamis böcker. Men ibland (som i det här fallet) blir jag lite frustrerad för att själva berättelsen inte lever upp till den stämningen.

  2. Det är väldigt länge sedan jag läste den här boken (på engelska, obviously) och jag minns att jag tyckte om den och försvarade den när några andra Murakami-fans precis som du förhöll sig tveksamma till den. Minns tyvärr inte exakt vad jag gillade, men har för mig att det var den lågmälda, sövande och mystiska stämningen, och att boken blev så pass suggestiv och murakamisk trots det för honom ringa sidantalet.

    Men ja, jag tror vi har glidit ifrån varandra, Murakami och jag. Det var aldrig lätt, men det var värt det förut, nu läste jag några tiotals sidor i 1Q84 för några år sedan och kände totalt ointresse. Har några av hans äldre böcker olästa ännu, borde försöka plocka upp någon av dem någon gång igen.

    1. Jag kan nästan bli lite deppig för att jag inte läste den här boken för några år sen, när jag hade en Murakami-period. För jag kände lite att jag verkligen BORDE gilla det här, borde fastna för den murakamiska stämningen. Men så kände jag mig lite likgiltig istället.
      1Q84 har jag inte ens försökt mig på. Tror att jag ska hålla mig borta, inte ens de mest inbitna fansen verkar så förtjusta i de böckerna.

  3. Jag känner likadant angående Murakami. Förmodligen har man som du säger redan läst några av de bästa böckerna och därmed blir resten lite tjatiga och blekare kopior. Många författare har ju sina speciella stilar och har nog svårt att ändra och variera den hur mycket som helst, eftersom det ju lite grann är som ens personlighet. Har för övrigt precis samma känsla med Paul Auster!

    1. Jag har inte kunnat sätta fingret på varför jag tappat kärleken för Paul Auster, men ja, det är verkligen precis samma känsla! Som att man redan läst hans bästa böcker, och resten känns trista och förutsägbara i jämförelse.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s