Månad: juni 2014

Bland änglar och monster

bloodandstarlightSPOILERVARNING FÖR ”A DAUGHTER OF SMOKE AND BONE”!

Jag läste (och tyckte mycket om) första delen i Laini Taylors trilogi om blåhåriga Karou och ängeln Akiva förra sommaren inför min resa till Prag. Av någon anledning dröjde det nästan ett år innan jag kom mig för att läsa den andra delen, med titeln ”Days of Blood and Starlight”. Lite hade jag oroat mig för om den andra delen skulle hålla samma höga kvalitet, men oron var helt obefogad. Om något så tycker jag faktiskt att denna andra del är snäppet bättre än den första.

Karou har gått under jorden. Inte nog med att änglarna fortfarande är ute efter henne, hennes mycket offentliga fajt med Akivas änglavänner har gjort henne till något av ett internetfenomen. Hon har ingen plats i varken människornas värld eller den värld av monster och änglar som hon egentligen tillhör. Full av ilska och sorg bygger Karou vidare på sin fosterfars Brimstones livsverk. Hon omvandlar tänder till magi och väcker liv i de döda. Men frågan är om chimärernas kamp verkligen är så ärbar som deras ledare vill få den att framstå?

I den här andra boken handlar det mycket mer om chimärerna än i den första. Något jag gillar, för jag tycker att deras värld är oerhört intressant. Mer intressant än serafim, som också får mycket mer utrymme i den här boken än i den första där vi främst fick lära känna Akiva. Här får vi veta mer om både monster och änglar, och det vi får veta gör båda sidorna mer komplexa. Det är något jag uppskattar med de här böckerna, att inget är så enkelt eller entydligt som man kan tro till en början. Det finns alltid fler sidor av saken, och ibland är det oerhört svårt för både böckernas karaktärer och läsaren att avgöra vad som är moraliskt riktigt.

Den sista delen heter ”Dreams of Gods and Monsters”. Den kom ut i april i år. Även om jag är otroligt nyfiken på hur det hela ska sluta (jag sätter en hundring på att det kommer att vara EPISKT), så hade jag tänkt invänta pocketutgåvan innan jag köper boken. Om inte annat så för att bespara mina handleder över 600 sidor tegelsten.

Laini Taylor – Days of Blood and Starlight (Hodder & Stoughton, 2013)

Annonser

Semesterrapport

Jag har semester och tillbringar uppenbarligen inte tiden med att blogga. Istället läser jag massor av fantasy, tar promenader, umgås med vänner, storstädar lägenheten, dricker kaffe, klappar katter, knarkar tv-serier och spelar tv-spel. Att det mest är kallt och regnigt passar mig ypperligt, jag som föredrar höstväder framför sommarväder. Men jag hoppas att det kommer bli åtminstone några soliga dagar så att jag kan åka till landet och inviga min nya baddräkt med ett dopp i viken.
Jag ska också försöka ignorera bristen på blogglust och ändå skriva om alla de böcker jag läser under ledigheten.

Hur ser era semesterplaner ut? Har ni redan flyttat in i hängmattan för gott eller har ni några veckor kvar till ledigheten?

Långtråkig dystopi

stadenutankvinnorI ett framtida Stockholm är staden delad, efter en period av eskalerande våld och hot mot stadens kvinnor. En mur skiljer de norra stadsdelarna, där männen bor, från de södra, där kvinnorna och barnen håller till. Jakob Hall kommer till den norra staden från ett friare liv i skärgården och hans möte med staden väcker gamla minnen till liv.

Madeleine Hessérus ”Staden utan kvinnor” är en sådan där bok som låter superintressant i teorin men som i praktiken visar sig vara riktigt tråkig. Jag hade väntat mig en dystopisk och vass samtidsskildring i stil med Ninni Holmqvists ”Enhet”, men får istället en retrospektiv kärlekshistoria berättad av en för mig helt ointressant karaktär. Samt något slags modern flanörroman, där män sitter på ölkaféer och Talar Med Andra Män Om Livet.
Gäsp.

Något jag ofta kom på mig själv med att tänka på under läsningen var att jag hellre läst boken ur en kvinnas synvinkel. Visst får vi veta vad som hänt, hur och varför staden delades, men vägen dit är så oändligt lång och omständlig. Samt innehåller alldeles för många sekvenser som återberättas istället för att skildras i stunden. Det gör att jag aldrig fångas av historien. Det är också något med Hessérus lite torra språk som inte alls fungerar för mig, som gör att jag känner ett ständigt motstånd mot texten.
Jag tyckte även att det var synd att en bok som så tydligt handlar om en specifik stad innehåller så få ordentliga miljöskildringar av själva staden. Istället för att använda existerande miljöer och ge dem en dypstopisk twist så hamnar vi på påhittade ställen som Kafé Julian och Narvagalleriorna, som känns som att de inte har någon koppling till den existerande staden.

”Staden utan kvinnor” var för mig en enda lång besvikelse. Jag brukar vanligtvis inte hoppa över sidor i böcker jag läser, men i den här blev det en nödvändighet för att jag alls skulle ta mig till slutet. Inget gott betyg.

Madeleine Hessérus – Staden utan kvinnor (Natur & Kultur, 2012)

Fantasysommar: Hemligheternas rike

hemligheternasrikeSPOILERVARNING för de första två delarna i De utvalda1

I den tredje och avslutande delen i Kristin Cashores fantasytrilogi får vi återigen träffa Bitterblue från första boken. Hon är inte längre prinsessa utan drottning, ett ämbete som bitvis känns oerhört tung för en ung och ganska ensam kvinna. Inte minst eftersom det rike hon styr fortfarande inte har återhämtat sig från hennes fars skräckvälde som fick ett abrupt slut för ungefär åtta år sen. Lecks skugga vilar fortfarande över landet och Bitterblue har ingen aning om hur hon ska göra för att lyfta den.
För att slippa regentskapets börda börjar Bitterblue smita ut ur palatset om nätterna för att omärkt gå omkring bland sina undersåtar. På en av sina nattutflykter lär hon känna två tjuvar och rebeller som skulle kunna leda henne på rätt väg så att hon kan ta reda på Lecks hemligheter. Det gäller bara för Bitterblue att avgöra vem hon egentligen kan lita på i en stad som så länge levt i en lögn.

De tre delarna i trilogin ”De utvalda” beskrivs som fristående, men jag skulle verkligen rekommendera att man läser dem i ordning. Särskilt när man kommer till den här avslutande delen, ”Hemligheternas rike”, är det tydligt hur mycket böckerna hänger ihop, både tematiskt och rent konkret.

Jag blev lite besviken när jag läste den förras boken i serien, ”Monstrets dotter”. Inte för att den var dålig, men för att den helt enkelt inte var lika fantastisk som Cashores första bok. Glädjande nog är den tredje delen lika bra som den första.
Cashore skriver riktigt spännande fantasy med nyanserade karaktärer och gediget världsbygge. Särskilt bra tycker jag att hon är på att beskriva relationer, oavsett om det handlar om vänskap, hat eller kärlek. Hon får relationerna att bli viktiga. Och hon får dem att bli komplicerade på det där sättet som de ofta kan vara.

Bitterblue är inte en lika slående hjältinna som Katsa eller Flamma, men det känns faktiskt mest som en fördel att hon är en lite mer nedtonad karaktär. Sin drottningtitel till trots är hon en vanlig tonåring och det är omöjligt att inte sympatisera med hennes kamp för att finna sanningen.

Det enda dåliga med ”Hemligheternas rike” är att den är den sista delen i fantasyserien. Jag vill ha mer! Men med tanke på hur bra Cashore skriver så misstänker jag att jag kommer att kasta mig över hennes nästa bok oavsett vad den kommer att handla om (öven om jag håller tummarna för att den kommer att utspela sig i Greceling Realm).

Kristin Cashore – De utvalda bok 3: Hemligheternas rike (Månpocket, 2014)

På låtsas och på riktigt

lexLex är ointresserad av det mesta. Hon vill hellre dagdrömma eller umgås med bästisen Jonatan än att plugga eller festa eller köpa nya kläder. När hennes mamma träffar en ny karl på sin Zumba-klass som visar sig vara en synnerligen irriterande ungdomsförfattare, så kan inte Lex motstå att lura honom. Först berättar hon en mängd överdrivna snyfthistorier om sin uppväxt med en kriminell pappa (som visserligen sitter i fängelse, men inte riktigt är den skurk hon utmålar honom som) och sen startar hon en blogg där den mystiska Maya får berätta samma historier.
Vad Lex inte riktigt har räknat med är vilken otroligt genomslag Mayas blogg får. Maya får beundrarbrev, blir inbjuden på klubbar och mingel och events, och får de populära tjejerna i Lex klass att apa efter hennes stil. Men Maya är också en lögn som hela tiden hotar att avslöjas och som kan riva med sig hela Lex liv i fallet.

Jag måste erkänna att jag inte älskade Sara Kadefors ”Lex bok” så mycket som jag hade hoppats att jag skulle göra. Lex är en ganska knepig karaktär, apatisk och tjurig och hyfsat otrevlig mot i princip alla hon träffar. Det jag har svårast för är hennes totala oengagemang i allt, inte minst hennes få vänskapsrelationer. Det är svårt att bry sig om någon som själv inte bryr sig.

Maya-intrigen är däremot riktigt underhållande. Inte minst för ironin i att den helt igenom fejkade Mayas popularitet bygger på att hon upplevs som så äkta. Även ungdomsboksförfattaren Brunos karriär bygger på att han skriver ”sanna historier”, vilket gör att hela hans trovärdighet skulle falla om en av hans böcker visar sig vara fiktion rakt igenom. En bisarr syn på äkthet, som Kadefors skriver om på ett bra sätt.

Bonus också för att den utspelar sig i en inte så idyllisk förort. Jag tycker att betongförorten är sorgligt underrepresenterad i ungdomsböcker i allmänhet, så jag blir glad över alla böcker där slitna hyreshus, tunnelbanan och förortscentrum får utrymme.

”Lex bok” är inte det bästa jag har läst i ungdomsboksväg, men det är välskrivet och underhållande. En bok som känns väldigt här och nu, på ett bra sätt.

Sara Kadefors – Lex bok (Lilla piratförlaget, 2013)

Scott Lynch-besök i Sverige

Det känns som att jag tajmat det här med fantasysommar väldigt bra.
Inte nog med att både Joe Abercrombie och Lev Grossman kommer med nya böcker i sommar, idag när jag bläddrade i SF-bokhandelns senaste katalog så fick jag veta att fantasikförfattarna Scott Lynch och Elizabeth Bear besöker Sverige i juli. 16/7 besöker de båda Stockholmsbutiken, så jag antar att det är hög tid för mig att sätta tänderna i mitt svintunga inbundna exemplar av Lynchs ”The Republic of Thieves” om jag ska hinna läsa boken innan dess. Boken är den tredje i fantasyserien The Gentleman Bastard Sequence som jag skrivit om här och här.
De båda författarna kommer även att besöka Malmöbutiken och Göteborgsbutiken. Mer information om besöken kommer att finnas på SF-bokhandelns hemsida (titta i kalendern i högra menyn).

Bokstävlarna presenterar: Fantasysommar!


Sommaren är här och det är hög tid för både mig och bloggen att gå in i semestertider. Vilket i vanlig ordning inte innebär något bloggsommarlov, utan bloggsommartema.

I år är temat fantasy.
Jag tänkte skriva om drakar och demoner, kartor och magisystem, alver och påhittade språk. Det kommer att handla om böcker, tv-spel och troligtvis även lite om den där omåttligt populära tv-serien som har säsongsavslutning på söndag. Jag har redan hunnit påbörja bokhögen ni ser på bilden ovan, så ni kan förvänta er första inlägget på ämnet inom en snar framtid.
(Och oroa dig inte Helena, jag kommer att skriva vanliga blogginlägg också! Garanterat alvfria sådana.)
Låt fantasysommaren börja!

Ångest & hemslöjd

detkanalltidDet handlar om ångest i ”Det kan alltid bli värre”. Ångest över att känna sig som en medelmåtta, ångest över att inte orka, ångest över samhällets krav på att vara lycklig, ångest över välmenande råd, panikångest, klimatångest, dödsångest och ångest över att ha ångest.

Lotta Sjöberg skriver med svart humor och stor insikt om hur det är att släpa på det där enorma ångestmonstret som så många av oss måste dras med från och till. Många av rutorna handlar om omvärldens idiotiska råd till den ångestridne och de dräpande svar som ges tillbaka. Den där typen av svar man önskar att man vågade ge i såna lägen. Kanske kan man kopiera upp några av Sjöbergs bästa rutor och dela ut som flyers till folk som börjar gagga om mindfulness och positivt tänkande så snart någon vågar prata om att de mår dåligt?

Något av det bästa i boken är Sjöbergs blommiga broderier med antivisdomsord i stil med ”Jävla valfrihet stör mig inte”, ”Mindfulstress” och ”Alla dör”. Det är genialt. Jag blir mäkta sugen att göra egna broderier med Cure-citat (”It doesn’t matter if we all die”), om det inte vore för att jag har alldeles för dåligt tålamod för att orka med att brodera.

”Det kan alltid bli värre” är kanske ingen ha ha-funny bok, men den är smart och vettig och underhållande mitt i sin nattsvarta ångest. Klart läsvärd för alla som har någon som helst relation till ångest (och handen på hjärtat, vem har inte det?).

Lotta Sjöberg – Det kan alltid bli värre (Galago, 2014)

Medioker Murakami

eftermörkretsJag tror att jag har tröttnat lite på Haruki Murakami.
Det känns som att han för varje bok jag läser blir lite tråkigare, lite mer förutsägbar och lite mindre angelägen. Eller kanske är det så, att jag redan läst hans bästa och att resten av böckerna helt enkelt inte kommer upp i samma nivå?

”Efter mörkrets inbrott” handlar om två systrar och deras förehavanden under en natt.
Mari har tänkt tillbringa natten på Denny’s, med att läsa och dricka kaffe. Men så träffar hon jazztrombonisten Takahashi, en bekant från förr. Genom honom möter hon också några kvinnor som arbetar på ett love hotel, varav en hamnat i ganska allvarlig knipa.
Maris storasyster Eri sover. Hon dras allt djupare in i sömnen och vaknar inte ens då mycket märkliga saker börjar hända. Hur kan tv:n gå igång trots att sladden är urdragen? Och hur kan Eri plötsligt befinna sig i tv:n, utan att hon ens har hunnit vakna?

I teorin gillar jag filmgreppet som Murakami använder i den här boken. Hur han panorerar in eller ut, hur han byter vinkel och tempo. Men i praktiken fungerar det inte riktigt. Meningar som ”Kameran drar sig sakta bakåt och ger en bild av hela rummet” skapar distans mellan läsaren och texten. Mitt intresse falnar så snart den där kameran nämns eller märks i texten.

Hela ”Efter mörkrets inbrott” känns lite oavslutad. Det är som att något saknas, något som kan få en att engagera sig i karaktärerna. Jag gillar i och för sig de delar där Eri är med. Murakami är alltid skicklig på att beskriva lätt bisarra skeenden som tänjer på gränserna mellan fantasi och verklighet och den här boken är inget undantag. Men några få obehagliga och suggestiva delar i en annars lite långtråkig bok räcker inte. Den här boken kan inte få något annat omdöme än medioker.

Haruki Murakami – Efter mörkrets inbrott (Norstedts pocket, 2013)

Läsrapport maj

IMG_20140601_131030

Elizabeth Hand – Mortal Love
Joanna Hellgren – Frances vol.3
Linda Skugge – 40: Constant reader
Anders Björkelid m.fl – Fylgia
Laini Taylor – Days of Blood and Starlight
Sara Kadefors – Lex bok
Kristin Cashore – De utvalda 3: Hemligheternas rike
Joanna Hellgren – Min nattbror
Jonas Larsson – Havet under oss
Kim W. Andersson – Love Hurts
Kim W. Andersson – Love Hurts vol.2

Antal omläsningar: 1
Antal böcker på engelska:2
Antal graphic novels/seriealbum: 5
Antal fantasy- och urban fantasyböcker: 3
Antal skräckböcker: 3
Antal postapo/dystopier: 0
Antal novellsamlingar/antologier: 2
Antal SF-böcker: 0
Antal ungdomsböcker: 2
Antal mellanåldersböcker: 0
Antal tegelstenar (dvs över 500 sidor):
Antal ej skönlitterära böcker: 1
Antal e-böcker: 1
Antal biblioteksböcker: 3
Sammanlagt antal: 11

Många serier den här månaden. Svårt att hinna med mycket läsning i maj, men jag är ändå glad att jag orkade läsa två riktigt tjocka och riktiga bra fantasytegelstenar.
Btw, hur emo känns det inte att samma månad ha läst en bok som heter ”Mortal Love” och två som heter ”Love Hurts”? Jag mår bra, jag lovar.