Ensamhet som dödar

humanremainsAnnabel är egentligen civilanställd inom polisen, men när hon (eller egentligen hennes katt) upptäcker en grannes döda kropp så dras hon in i fallet. Kroppen är svårt förruttnad och väcker många frågor, inte minst frågan om varför kroppen kunnat ligga oupptäckt så länge utan någon saknat den döda.
När Annabel börjar nysta i fallet, som kryper under huden på henne, så märker hon snart att det förekommit ovanligt många fall den senaste tiden där krafitgt nedbrutna kroppar funnits, och där dödsorsakerna tycks vara naturliga. Det verkar som att dessa människor helt enkelt förlorat viljan att leva och eftersom de saknar både anhöriga och vänner så har deras kroppar helt enkelt blivit liggande, ibland i flera månader.

Elizabeth Haynes ”Human Remains” är inte en bok för den äckelmagade. Här förekommer ganska explicita beskrivningar av förruttnade kroppar, likmaskar och diverse odörer. Men blodiga beskrivningar i all ära, det är i skildringen av ensamhet som Haynes briljerar. Hon låter offren komma till tals, ett grepp som skulle kunna kännas ganska uttjatat men som här är perfekt genomfört. Alla dessa ensamma och olyckliga människor, som inte ens märkt hur nära avgrunden de befinner sig förrän de balanserar på kanten:
”You never realise what loneliness is until it creeps up on you – like a disease, it is, something that happens to you gradually.”

”Human Remains” är en sådan där bok som stannar kvar hos en. Som får en att fundera över de där personerna som kanske befinner sig i utkanten av ens liv och som man inte vet så mycket om förutom att de verkar väldigt ensamma; en granne, en kollega eller en kurskamrat. Hur länge skulle det dröja innan någon märkte att de försvann?

Tack Helena för lånet av boken! Den här deckarfobikern tyckte mycket om den här boken, som ligger tillräckligt långt från en klassisk deckare för att inte utlösa några som helst allergier.

Elizabeth Haynes – Human Remains (Myriad editions, 2013)

3 comments

    1. Jag gillar att Haynes beskriver de ensamma med så mycket empati också. De framstår inte som socialt missanpassade galningar, utan som helst vanliga människor som bara råkat glida ur alla sociala sammanhang och inte vet hur de ska hitta tillbaka igen. Jag tror att sånt är vanligare än man tror.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s