Platt superhjälteroman

jamesmcdougal
James McDougal är en man som är rätt nöjd med att glida obemärkt genom livet. Han har sina filmer, sina prylar, sin dyra kaffebryggare och sin egentid. Och han är ganska van vid att vara osynlig i de flesta sammanhang att det dröjer ett tag innan han inser att han faktiskt blivit osynlig på riktigt. Och att det bara är början …
När James springer in i sin barndomskärlek Maria visar det sig snart att även hon har en oförklarlig förmåga. Och det verkar som att det finns en mening med deras krafter, en katastrof som de är utvalda att stoppa. Tillsammans med en polis som tagen ur en klichéfylld svensk deckare börjar de nysta i vad som egentligen hänt dem och hur de egentligen ska kunna rädda världen.

Kalle Dixelius ”Dagen när James McDougal försvann” är en kul romanidé som inte håller hela vägen. Det börjar lita halvsegt, blir bitvis riktigt spännande och faller mot slutet tyvärr ganska platt. Det är som att den där roliga idén aldrig riktigt lyfter från idéstadiet och blir till en riktig romanintrig.

Ett skäl till att jag aldrig riktigt klickar med den här boken är att jag får känslan av att Dixelius inte riktigt tar superhjältetemat på allvar. Han beskriver ett antal karaktärer som uppvisar några ganska standardmässiga (med ett undantag) superhjältekrafter, men jag får känslan av att både karaktärerna och krafterna är ganska slumpmässigt utvalda. Det tyder på en oförståelse inför vad som gör superhjältar intressanta och vad som skulle kunna göra en svensk superhjälteroman extra spännande. Det är samma orsak som gjorde att tv-serien ”Heroes” inte alls fungerade, trots att den verkade så bra i teorin.
Vad som här hade kunnat vara en bunt originella origin stories med gråsvensk realistisk bakgrund blir istället en parentes i en intrig som i sig inte har särskilt mycket med superhjältar att göra. Det känns synd. Som ett slöseri av den potential som ändå finns där.

Kalle Dixelius – dagen när James McDougal försvann (Ordfront, 2013)

3 comments

  1. Tja om man ändå ska läsa en bok där superhjältar inte riktigt ger super-Marvelkänsla är ju Kaufmans ”All my friends are superheroes” bättre att ge sig på då. Heroes var bra till att börja med tyckte jag, men sen tappades greppet totalt bort. Jag har ändå ganska hög toleransnivå för märkliga vinklingar…men i Heroes blev det bara tråkigt. Sen har jag inte sett så många filmer jag har verkligen gillat med superhjältar. Ändå älskar jag att läsa serietidningarna. Det kanske är ett inslag som det är svårt att göra något vettigt av helt enkelt, förutom i tidningsform menar jag. (Totalhatar ”Fantastic Four” filmerna med lidelse.)

    1. Det ÄR svårt med superhjältar och att få det att bli bra i andra format än just serier. Jag tänker att det är lite som med fantasy: att det behövs tydliga regler och begränsningar för hur superkrafterna fungerar och vad som inte kan göras. Det var delvis där Heroes föll för mig, det fanns liksom inget tak på krafterna alls. Till och med Superman har ju sin kryptonit, Utan den vore ju hela serien totalt ointressant.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s