Månad: mars 2014

Här blir det inga barn gjorda

ingensmammaJag lånade hem ”Ingens mamma” från jobbet och hade den som pendeltågsläsning när jag jobbade på filial i februari (och därmed hade lite längre till jobbet). Vid flera tillfällen fick jag riktigt sura blickar från mammor (ja, enbart) som fått en glimt av bokomslaget. Så känsligt, så normbrytande och provocerande, är alltså ämnet barnfrihet att folk börjar blänga bara en medpassagerare i kollektivtrafiken läser en bok på ämnet. Det säger ganska mycket om förutsättningarna för den här antologin.

”Ingens mamma” innehåller tolv texter skrivna av tolv kvinnor som valt att inte bli mödrar.
Det är som mest intressant när det handlar om barnnormen, om hur barnfria kvinnor ständigt ifrågasätts. Om hur otacksamt det kan vara för en barnfri kvinna att behöva täcka för ständigt vabbande kollegor eller behöva finna sig i att förutsättas jobba på kvällar och helger för att hon ”inte har familj”. Som om man inte kunde ha en familj utan barn. Som om den familjen inte räknas lika högt. Och det är ganska intressant hur vissa personer ser sig själva som så himla inkluderande och fördomsfria, men som likväl inte kan låta bli att fråga och kommentera om någon passerat en viss ålder utan att ha blivit förälder.

Jag har själv inte barn och jag har varit ganska lyckligt förskonad från kommentarer kring saken från både kollegor och bekanta. Kanske har jag haft tur. Kanske har jag ännu inte uppnått den ålder när folk börjar titta snett på en för att man inte har barn. Oavsett orsak så kan jag tycka att det är ganska skönt att en bok som ”Ingens mamma” finns. För alla som inte har barn eller vill ha barn och för alla som kanske har barn men ändå tycker att den rådande barnnormen behöver ifrågasättas lite oftare. Det här är en bok för oss.

Josefina Adolfsson (red.) – Ingens mamma: tolv kvinnor om barnfrihet (Atlas, 2013)

Annonser

Brutalfantasy

steelremainsIdag tar jag tåget till Borås igen för att göra två redovisningar, delta i seminarier samt gå på en föreläsning om bibliometri. Senast jag var i Borås, i januari, tog jag med mig Richard Morgans ”The Steel Remains” som tågläsning. Det visade sig vara ett bra val av bok att läsa under ett täcke i ett kyligt hotellrum i Borås medan vintervindarna ven utanför.

”The Steel Remains” börjar som en typisk sword & sorcery-roman, med den ärrade f.d krigshjälten Ringil som numera fördriver sin tid med att berätta krigshistorier, döda lokala monster och försöka få omkull traktens unga män. Nåja, kanske inte så typisk då. För homosexuella karaktärer som Ringil är tyvärr oerhört sällsynta i fantasyvärlden, på samma sätt som vettiga kvinnoroller är det. Det är ju ett av de stora problemen med fantasy som genre: att man kan skriva om drakar och magiska svärd, men inte om en värld där kvinnor är soldater eller där homosexualitet förekommer.
Snart visar det sig att det under fantasyfernissan i boken döljer sig en science fiction-roman som handlar om en förestående utomjordisk invasion utförd av en ras vars teknologi är långt mer avancerad än mänskligheten ens kan föreställa sig. Teknologi och magi är ju faktiskt förvillande lika för den som inte förstår sig på något av det, ett faktum som Morgan verkligen drar nytta av i den här boken. På samma sätt drar han nytta av hur myter skapas och hur det ofta finns kvar ett korn av sanning även i de mest fantastiska historier. Det gäller bara att lista ut vad sanningen är – och i vems intresse det ligger att hålla den dold.

Ett annat plus för Morgan: En av de tre huvudkaraktärerna är en svart kvinna, den sista av sitt slag i en värld som hennes folk lämnat bakom sig. Archeth, som hon heter, är en av mina favoritkaraktärer i boken. En av de få som man inte skulle vilja ge en örfil i ungefär varannat kapitel (vilket inte nödvändigtvis är en dålig sak).

Fantasyfans som gillar Joe Abercrombie borde gilla Richard Morgan. Det är samma sorts hårdkokta, våldsamma barbarfantasy och samma sorts motvilliga antihjältar. Om något skulle jag faktiskt påstå att Abercrombie är lite mer lättsam än Morgan, för hans böcker är bitvis ganska humoristiska i sin nihilistiska lakonism. Morgan är mörkare. mer ursinnig.

”The Steel Remains” är första delen i en trilogi med det något ironiska namnet ”A Land Fit for Heroes”. Den andra delen, ”The Cold Commands” väntar redan på mig i bokhyllan. Senare i år kommer den avslutande delen, ”The Dark Defiles” ut.

Richard Morgan – The Steel Remains (Gollancz, 2008)

Läsning pågår

IMG_20140314_131020

Jag har inte särskilt mycket lästid för tillfället (för mycket jobb och för mycket plugg, som vanligt), men när jag har tid läser jag i Anders Björkelids mycket efterlängtade ”Frostskymning”. Det är den avslutande delen i hans fantasytetralogi ”Berättelsen om blodet”. Det här är en bokserie som jag håller väldigt varmt om hjärtat, bevisligen:

IMG_20140307_133655

Jättekul att både jag och Eli blivit blurbade på bokens baksida! Tyvärr är Elis blurb bortklippt på mitt foto, men ni kan läsa hennes blurb här. Vi verkar båda vara minst sagt imponerade av den här bokserien. Synd bara att jag inte har tid att sträckläsa boken …

Vacker Tokyoskildring

denmörkasidanSatoshi Okada jobbar mitt i centrala Tokyo, men hans familj bor flera mil utanför staden. Han övernattar på kapselhotell för att hinna med de långa dagarna på kontoret och de sociala aktiviteter efter arbetstid som är i det närmaste obligatoriska för den som vill göra karriär. Mayumi jobbar på samma kontor och är intresserad av Satoshi. De båda inleder en relation som till största del går ut på träffar i största hemlighet på kärlekshotell. Finns det någon möjlighet för att deras förhållande ska kunna utvecklas till något djupare?

Sylvain Runbergs och Oliviers Martins mangainspirerade och prisbelönade serie ”Den mörka sidan” är en riktig kärleksförklaring till Tokyo. Miljöerna är helt fantastiska. Det är oerhört roligt att kunna identifiera specifika hus utifrån Martins snygga blyertsteckningar och det känns som att mycket stor omsorg lagts vid detaljerna.
Kärlekshistorien mellan Satoshi och Mayumi är jag inte helt odelat förtjust i. Det känns som att den är dödsdömd och bara kommer sluta i olycka för alla inblandande. Då är resten av kontorsintrigerna mer intressanta, och relationen mellan Mayumi och hennes alkoholiserade far.
Men det är Tokyoskildringen som är den stora styrkan. Inte minst kan jag rekommendera serien till alla som besökt staden och som kommer på sig själv med att längta tillbaka dit lite för ofta.

Sylvain Runberg & Olivier Martin – Den mörka sidan, vol.1 (Ordbilder, 2013)

Projekt bokhylla: Work in progress

Jag skrev om några veckor sedan om mitt förestående inköp av nya bokhyllor och lovade att blogga om resultatet.
Tyvärr verkar slutresultatet dröja ett bra tag till. Jag har helt enkelt inte tiden just nu att börja organisera om i hyllorna. Men jag tänkte ändå ge er en titt på det halvfärdiga bokhylleprojektet, som är en klar förbättring mot tidigare trots att det är mycket kvar att göra.

IMG_20140307_161333
Det finns luckor (och damm!) i de gamla hyllorna för första gången på åratal!

IMG_20140307_161504
Istället för att ligga i travar överallt har de olästa böckerna fått en egen hylla. Eller nåja, en halv hylla. När jag ser den här bilden tänker jag att jag egentligen inte borde köpa nya böcker på fem år eller så.

IMG_20140307_161728
I arbetsrummet har den flyttat in en ny hylla för facklitteratur. Jag gallrade hyllan ganska ordentligt också och har nu en hel ikea-kasse full med gammal kurslitteratur och tråkiga kokböcker att göra mig av med.

IMG_20140307_161659
Två nya hyllor har flyttat in i vardagsrummet. Den här ska bli en pockethylla med extra hyllplan. Den andra är redan nästan helt full av xboxspel.

IMG_20140307_161627
Feuerzeugs kottkor har flyttat in i nya hyllan. Den till höger är ett tragiskt offer för en kottkozombieapokalyps och lär väl sprida zombiesmittan vidare any day now.

Carniepunk

carniepunkDet är omöjligt att motstå en antologi med titeln ”Carniepunk”. I alla fall om man som jag hyser en skräckblandad fascination inför kringresande karnivaler och cirkusar som fenomen. Om man dessutom gillar urban fantasy som genre är det en extra bonus.

”Carniepunk” lider, som antologier i allmänhet gör, av något ojämn kvalitet.
Det största problemet med den här samlingen är att det är så få av novellerna som är självständiga verk, utan istället fungerar som tie-ins till författarens pågående urban fantasy-serier. Ibland fungerar det bra. Allison Pang lyckas i ”A Duet With Darkness” t.ex med att etablera karaktärer, visa upp världen och berätta en historia som känns riktigt intressant på ungefär 30 sidor.
Vissa andra texter känns mest som en enda lång reklam för författarens bokserie och lider av infodump overload från första sidan till sista. Tumregel: m det inte går att berätta en historia utan tio sidor bakgrundsinformation, så hör den historien inte hemma i en antologi. Eller i ett novellformat.
Delilah S. Dawson visar i ”The Three Lives of Lydia” ett bra sätt för en författare att skriva om sin värld, utan att helt alienera nya läsare. Hon låter sin novell utspela sig i sin steampunkiga Blud-värld, men låter en vanlig tjej besöka världen och beskriva den utifrån. Eller vanlig och vanlig … Frågan är väl just hur vanlig Lydia egentligen är.

Den sista novellen i antologin, Seanan McGuires ”Daughter of the Midway, the Mermaid, and the Open, Lonely Sea” är en av de starkaste i samlingen. Istället för att låta en novell utspela sig med en karneval som bakgrund, så är det här själva karnevalen i sig som är i fokus. Eller åtminstone några av dess invånare. En ganska sorgsen historia om förlust och priset som ibland måste betalas för att någon ska kunna vara sig själv.

Att läsa ”Carniepunk” har för övrigt gjort mig rysligt sugen på att se om tv-serien ”Carnivàle” (som sorgligt nog bara fick två säsonger). Det känns lite som ett tecken att vi skaffade ett HBO Nordic-konto förra veckan veckan, med andra ord.

Rachel Caine m.fl – Carniepunk (Gallery books, 2013)

Platt superhjälteroman

jamesmcdougal
James McDougal är en man som är rätt nöjd med att glida obemärkt genom livet. Han har sina filmer, sina prylar, sin dyra kaffebryggare och sin egentid. Och han är ganska van vid att vara osynlig i de flesta sammanhang att det dröjer ett tag innan han inser att han faktiskt blivit osynlig på riktigt. Och att det bara är början …
När James springer in i sin barndomskärlek Maria visar det sig snart att även hon har en oförklarlig förmåga. Och det verkar som att det finns en mening med deras krafter, en katastrof som de är utvalda att stoppa. Tillsammans med en polis som tagen ur en klichéfylld svensk deckare börjar de nysta i vad som egentligen hänt dem och hur de egentligen ska kunna rädda världen.

Kalle Dixelius ”Dagen när James McDougal försvann” är en kul romanidé som inte håller hela vägen. Det börjar lita halvsegt, blir bitvis riktigt spännande och faller mot slutet tyvärr ganska platt. Det är som att den där roliga idén aldrig riktigt lyfter från idéstadiet och blir till en riktig romanintrig.

Ett skäl till att jag aldrig riktigt klickar med den här boken är att jag får känslan av att Dixelius inte riktigt tar superhjältetemat på allvar. Han beskriver ett antal karaktärer som uppvisar några ganska standardmässiga (med ett undantag) superhjältekrafter, men jag får känslan av att både karaktärerna och krafterna är ganska slumpmässigt utvalda. Det tyder på en oförståelse inför vad som gör superhjältar intressanta och vad som skulle kunna göra en svensk superhjälteroman extra spännande. Det är samma orsak som gjorde att tv-serien ”Heroes” inte alls fungerade, trots att den verkade så bra i teorin.
Vad som här hade kunnat vara en bunt originella origin stories med gråsvensk realistisk bakgrund blir istället en parentes i en intrig som i sig inte har särskilt mycket med superhjältar att göra. Det känns synd. Som ett slöseri av den potential som ändå finns där.

Kalle Dixelius – dagen när James McDougal försvann (Ordfront, 2013)

Läsrapport februari

IMG_20140228_113641

Jim Butcher – Storm Front
Sylvain Runberg & Olivier Martin – Den mörka sidan vol. 1
Ingens mamma (antologi)
Lissa Evans – Små mekaniska mirakel
Moa Eriksson Sandberg – Flickan i de vindlande gångarna
Ben Aaronovitch – Whispers Underground
Steinar Bragi – Höglandet

Antal omläsningar: 0
Antal böcker på engelska: 2
Antal graphic novels/seriealbum: 1
Antal fantasy- och urban fantasyböcker: 2
Antal skräckböcker: 1
Antal postapo/dystopier: 0
Antal novellsamlingar/antologier: 0
Antal SF-böcker: 0
Antal YA-böcker: 0 (!)
Antal mellanåldersböcker: 2
Antal tegelstenar (dvs över 500 sidor): 0
Antal ej skönlitterära böcker: 1
Antal e-böcker: 0
Antal biblioteksböcker: 4
Sammanlagt antal: 7

Februari är alltid årets sämsta läsmånad för mig. Så att jag ens kom upp i sju lästa böcker den här månaden måste jag se som något slags seger, även om jag mest läste ganska tunna och lättlästa böcker. Det har hänt att jag har tagit mig igenom februarimånader utan att läsa en enda bok, så kraven från min sida är verkligen inte höga.
Annars känns det som en ganska medioker läsmånad. Inga riktiga bottennapp, inga nya litterära favoriter. Vilket kan kännas lite tråkigt, men så kan det ju vara ibland.