Postapokalyptisk sörja

dengrönacirkelnJag läste Stefan Castas ”Den gröna cirkeln” inför mitt bokprat om postapokalyps, eftersom jag funderade på att inkludera den i pratet. Men eftersom jag enbart ville prata om böcker jag kände att jag kunde rekommendera, så blev jag tvungen att lämna den här utanför. Maken till rörig, svajig och bitvis totalt ointressant bok får man nämligen leta efter.

Boken tar sin början i en särskola där fyra ungdomar (Judith, Dinah, David och Gabriel) går. Ett plötsligt (och enligt mig fruktansvärt orealistiskt) skyfall sveper bort den veranda där de fyra tagit skydd. När de drivit ett tag vaknar de i en märklig värld där nästan all växtlighet tycks ha försvunnit och där det inte finns något mänskligt liv kvar. De finner en gård där de bosätter sig

Jag hade oerhört svårt för den här boken redan från första sidan. Det är något med språket som känns klumpigt och styligt, som gjorde mig avigt inställd direkt. Inte blev inställningen bättre av att handlingen var så förvirrad och de postapokalyptiska inslagen kändes så orealistiska. Jag menar, bara det att de fyra ungdomarna kommer till en värld som till synes är helt ödelagd. Och så överlever de i veckor på musslor? Hur de ens skulle ha tid att plocka så mycket musslor att de skulle slippa svälta ihjäl är beyond me, för att inte tala om hur skumt det är att det finns en aldrig sinande tillgång på musslor trots att det alltså inte finns någon föda för själva musslorna.
Jag förstår att meningen med ”Den gröna cirkeln” är att det ska vara något slags drömvärld, där man inte vet vad som är på riktigt eller ej. Men för att få den typen av ambivalenta berättande att fungera måste det finnas något slags realistisk grund att stå på, något Casta helt har hoppat över.

”Den gröna cirkeln” känns lite som ett hopkok av ”Efter floden”, ”Flugornas herre”, ”Vägen” och ”Langoljärerna”. Fast skitdålig. Den lyckas med konststycket att vara totalt övertydlig och oerhört vag samtidigt. Att den kunde vinna Barnens romanpris 2011 är för mig helt obegripligt. Jag misstänker i och för sig att om man aldrig har läst någon postapokalyps förut så kan det här framstå som oerhört nyskapande och spännande. Men för mig, som läst mycket av det bästa inom genren, är den här boken helt överflödig. Och om du liksom jag redan är nere med postapokalypsen så rekommenderar jag dig att hoppa över den här boken till förmån för nästan vad som helst annat i genren.

Stefan Casta – Den gröna cirkeln (Opal, 2011)

6 comments

  1. Tack för varningen. Det var ord och inga visor. Vad rekommenderar du för postapokalyptisk roman till en som inte läst så mycket dylikt? (enbart Flugornas herre av dem du nämner) Jag gillar böcker som överraskar, gärna genreöverskridande och med sjuk humor och inte så överdrivet mycket våld. (Jag hatar splatter)

    1. Många postapokalyptiska böcker är ju rätt splattriga. Är det inte zombier så är det kannibalism och muterade kroppsdelar, liksom. ;)
      Men Marlen Haushofers Väggen är ganska oblodig för att vara postapokayps. Det handlar mest om en kvinna som tar hand om sina djur och försöker odla mat för att överleva. Låter ganska tråkigt, men det är så otroligt välskrivet och spännande. En riktig klassiker i sammanhanget.

  2. Jag tyckte också den var skitdålig! Störde mig på språket speciellt, jag läste faktiskt inte ut den, det finns så mycket annat bättre att läsa.

    1. Språket var verkligen störande. Jag läste ut boken ändå av någon anledning, men jag var nära att lägga ifrån mig den efter bara några sidor för att jag tyckte att den var så illa skriven.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s