Månad: november 2013

Ärligt talat ganska tråkigt

osamaJag började läsa ”Osama” inför årets Swecon eftersom Lavie Tidhar var en av hedersgästerna. Jag hann aldrig läsa klart boken innan kongressens början och det slumpade sig så att jag inte såg en enda programpunkt som Tidhar var med i. Kanske hade jag uppskattat boken mer om jag hade gjort det. För jag fastnade aldrig i ”Osama”. Såhär någon månad i efterhand har jag faktiskt ganska svårt att minnas mer än bara huvudintrigen och några spridda scener. Det är aldrig ett gott tecken.

I en alternativ värld där terrorism inte existerar anlitas en privatdetektiv för att ta reda på vem som skriver de populära pulpböckerna om Osama Bin Laden. Privatdeckaren Joe reser kors över tvärs över världen i jakt på den person som gömmer som bakom pseudonymen Mike Longshott. På vägen träffar han ett flertal mystiska personer som både hotar och hintar om att det finns något mer än den värld Joe lever i.

”Osama” är en drömsk historia, ett slags noirdeckare med en metatwist. Tyvärr är den lite för drömsk för mig. Jag gillar Tidhars snygga formuleringar, men jag har svårt att engagera mig i den ganska vaga handlingen i den här romanen.
Som jag skrev tidigare så insåg jag när jag skulle läsa den här boken att jag nästan glömt bort den helt trots att det bara gått någon månad sedan jag läste den. Vad jag minns är Joes alla eviga kaffekoppar och glas med whiskey och cigaretter, konsumerade i någon alldeles för detaljerat beskriven stadsmiljö. Inga karaktärer tycks ha fastnat, inte ens Joe själv.

”Osama” må vara en snygg roman, elegant konstruerad och sådär, men boken är ärligt talat ganska tråkig. Ingenting jag skulle rekommendera någon att slösa dyrbar lästid på, när det finns betydligt mer intressanta böcker att sysselsätta sig med.

Lavie Tidhar – Osama (Solaris, 2012)

Just-nu-enkät

Jag lånar en just-nu-enkät av Eli, i brist på tid och ork att hinna med längre blogginlägg.

Jag har precis läst: ”Nyckeln”! Jag sträckläste ut de sista 250 sidorna inatt, trots att jag egentligen var alldeles för trött efter tung jobbvecka. Det gick inte att sluta läsa.

Jag läser just nu: Efter att ”Nyckeln” blivit utläst ska jag återgå till Laura Kasischkes ”The Raising”. En bok som ger mig lite ”Waking the moon”-vibbar och som jag har lite dåligt samvete för att jag tagit en paus i.

Bok jag läser i då och då: Mattias Fyhrs ”De mörka labyrinterna”. Jag var tvungen att hoppa av hans kurs, men har svårt att släppa kurslitteraturen uppenbarligen …

För pendlingsresor/köer/akuta situationer läser jag: Oftast Twitter, men händer också att jag börjar tjuvläsa böcker jag lånat på jobbet redan på pendeltåget.

Nästa bok jag tänker läsa: Johanna Westers ”Nattsagor för sömnlösa” ligger högst upp i att-läsa-högen för tillfället.

Den här boken klappar jag på i hyllan men tänker inte börja läsa riktig än: Elizabeth Hands ”Mortal Love” ligger där och väntar på mig sedan flera månader tillbaka.

Ikväll tänker jag fira fredagen genom att: Äta vegotacos, dricka öl och titta på American Horror Story tillsammans med maken. Vi är båda lediga den här helgen, vilket vi ska fira i ännu högre utsträckning imorgon genom att gå på Necronomicon the Musical.

Väl värd väntan

thegoldfinchEgentligen skulle jag kunna skriva världens kortaste recension av Donna Tartts ”The Goldfinch”:
Den var värd väntan.
Med tanke på att vi snackar elva långa års väntan här, så säger det ganska mycket om vad jag tycker om boken.
Precis som när det gäller alla hyllningar så är den här recensionen svår att skriva. Jag är fullt medveten om att en viktig orsak till att jag gillade den så mycket är att jag tyckte mig kunna se mängder av spår av ”The Secret History” (Tartts debut och förmodligen den bok jag läst om flest gånger i mitt liv). Jag kan helt enkelt inte förhålla mig neutral till Tartts författarskap. Fast å andra sidan är det ju vad som är så bra med bokbloggar, att ingen förväntar sig att man ska förhålla sig neutral.

Trettonårige Theodore Deckers liv slås i spillror under ett museibesök tillsammans med sin mamma. En bomb briserar inne på muséet och dödar modern. Theo själv överlever och i det kaos som uppstår plockar han med sig den lilla tavla som var moderns favorit, ”The Goldfinch”. Under de kommande åren famlar Theo runt utan riktning i tillvaron eller någon plats att höra hemma. Han dricker för mycket, han äter för dåligt och han drömmer fortfarande mardrömmar om moderns död. Den lilla tavlan är den enda kopplingen han känner att han har kvar till henne, men den är också en källa till konstant oro och ångest för vad som ska hända om den blir upptäckt. När tavlan slutligen drar in Theo i kriminella kretsar så ser han inte längre någon väg ut.

Redan i inledningen nålar Tartt fast känslan av impending doom som hon är så skicklig på att beskriva. Det nät som dras åt kring den alltmer paranoide och trasige Theo är främst hans egen skapelse, vilket gör situationen än mer desperat.
Theo är inte någon särskilt sympatisk kille, ens som ung. Han är manipulerande och självdestruktiv och i sin självdestruktivitet dessutom rätt så egoistisk. Men samtidigt är det svårt att inte fascineras av hans historia och av hans jakt på något slags mening med sitt liv.

Som vanligt är Tartt oerhört skicklig på att beskriva miljöer. Oavsett om vi rör oss på de finare delarna av Manhattan, en halvbyggd förort till Las Vegas som redan håller på att reclaimas av öknen eller ett slaskigt Amsterdam. Särskilt skicklig är hon på att beskriva de konst- och antikvariatsmiljöer som utgör en så stor del av boken.

Jag skrev i början att ”The Goldfinch” påminner mig en del om ”The Secret History”, men samtidigt står boken på egna ben. Att en av karaktärerna från debuten gör ett gästspel (”Mr Abernathy”) är inget som stör, eller känns som ett försök att surfa vidare på debutromanens kultstatus. Snarare påminner det en om hur lång tid som faktiskt gått sen den första boken kom ut och hur annorlunda världen är idag. Theo Decker är inte Richard Papen och de två skulle förmodligen ha avskytt varandra vid första anblicken om de träffats som unga. Men det är något med stämningen i de båda böckerna som påminner om varandra. Lögnerna, självdestruktiviteten och längtan efter ett sammanhang att självklart höra hemma. Alla dessa karaktärer som på håll verkar vara ouppnåeliga, men vars perfekta yta krackelerar så fort man kommer nära.

Jag hoppas att vi inte kommer att behöva vänta över tio år till på Donna Tartts nästa roman. Även om väntan i det här fallet verkligen var värd det.

Donna Tartt – The Goldfinch (Little, Brown 2013)

Träffsäkert

hurmanbotarDet är i princip omöjligt att värja sig mot Nanna Johansson. Hon är störig, fånig, giftig, plump och ofta oerhört rolig. Hennes senaste album heter ”Hur man botar en feminist” och kom ut tidigare i höstas.

För oss som följer Nannas gamla Nöjesguiden-blogg är det mycket i det här albumet som redan är bekant. Inte för att det gör något. Svaren på kontaktannonser och jobbannonser hör nämligen till något av det roligaste och mest träffsäkra hon har gjort.
Det kanske kan verka lite märkligt att det jag tycker är bäst i det här albumet är de inslag som mest består av text (och i vissa fall inte innehåller några teckningar alls). Men Johansson har länge jobbat med collage och liknande former, och jag tycker att hennes längre texter ofta är de bästa. Själva teckningarna kommer liksom lite i andra hand. Vilket inte gör någonting alls, då texterna är så briljanta.

feministhårLäs ”Hur man botar en feminist”. Tryck den i ansiktet på någon antifeminist. Eller någon som lider av manlig bildningsexhibitionism. Eller någon av alla de tidningsskribenter som fortfarande tror att det är en fräsch vinkling att skriva om den ”nya” vågen av svenska, kvinnliga feministiska serietecknare.

Nanna Johansson – Hur man botar en feminist (Galago, 2013)

En novemberlördag

En lägesrapport:
Det är november och precis som många andra så är jag väldigt trött väldigt ofta. Jag hinner inte läsa lika mycket som jag skulle vilja, men jag har läst klart ”The Goldfinch” nu i alla fall. Jag jobbar ganska mycket samtidigt som jag försöker hinna styra upp både grupparbete och enskilt skolprojekt. I veckan var jag magsjuk för första gången sen jag var barn och orkade inte mycket mer än att läsa serier, dricka proviva och knarka tv-serier i två dagar.
Den här helgen är jag ledig. Ikväll ska jag och maken se ”Thor: The Dark World” på bio och morgondagen ska jag ägna åt plugg, kattgos samt förhoppningsvis lite ikappbloggande.

Hur mår ni i novembermörkret? Är ni friska och pigga eller vill ni helst av allt gå i ide under en filt i soffan?

Något av en mellanbok

dykvinnanM.R. Neukirchen är en kvinna med kontroll över sitt liv.
Hon är rektor vid ett amerikanskt östkustuniversitet och professor i filosofi. Hennes liv är möjligtvis en aning ensamt, men hon ser till att hålla sig så upptagen att hon inte hinner tänka på saken. Allt är under kontroll. Under en arbetsresa kör M.R en omväg förbi de trakter där hon växte upp och översköljs av minnen av sitt tidigare liv. Som barn misshandlades hon svårt av sin mor och lämnades att dö i ett dike. Hon kallades för dyflickan, och trots att M.R. försökt tränga undan henne gör hon sig påmind igen. M.R.s liv faller sönder i allt snabbare hastighet, samtidigt som hon för första gången faktiskt konfronterar sitt eget förflutna.

Jag känner mig lite kluven inför Joyce Carol Oates ”Dykvinnan”.
Jag gillar verkligen den drömlika och nästan hallucinatoriska kvaliteten som boken får när M.R. mår allt sämre och börjar få problem med att skilja mellan fantasi och verklighet. Det är en intressant historia som JCO berättar, men jag kan inte komma ifrån att romanen känns flera hundra sidor för lång. Denna mörka historia om våld och sönderfall blir bitvis ganska tråkig, hur konstigt det än kan låta. Delvis är det på grund av M.R. själv. Hon är en kylig och distanserad kvinna, svår att komma nära och ganska svår att känna för. När hennes liv blir mer kaotiskt blir M.R. mer sårbar och lättare att engagera sig i, men jag får aldrig någon riktig känsla för henne.

”Dykvinnan” känns som något av en mellanbok. Långt från det bästa som JCO har skrivit, men inte heller det sämsta. En roman som tyngs ner av sitt alltför stora sidantal och som aldrig lyckas få mig att bli riktigt engagerad.

Joyce Carol Oates – Dykvinnan (Bonnier pocket, 2013)

Två allhelgonaskräckfilmstips

Jag läser ganska lite just nu, men jag ser desto mer på tv-serier och film. För några veckor sen såg jag två riktigt intressanta skräckfilmer och jag tänkte att det kan passa extra bra att skriva om den under allhelgonahelgen. Två skräckfilmstips, helgen till ära.

diefarbe”Die Farbe” eller ”The Colour out of Space”från 2010 lånade jag med mig hem från jobbet efter att ha fastnat för det oerhört snygga dvd-omslaget.
Det är en svartvit tysk film, en prisbelönt filmatisering av Lovecrafts novell. En film som tar fasta på det obegripliga och ogripbara i Lovecrafts texter och som bygger upp en klaustrofobisk stämning från första början.

”The Colour out of Space” är en novell som drar mot science fiction och en av Lovecrafts kanske minst kryptiska texter. Den handlar om vad som sker med de olyckliga bönder som råkar vara bosatta i en dal där en meteorit slår ner. Meteoriten försvinner efter några dagar, men märkliga saker börjar hända i dalen. Grödor ruttnar, djur blir sjuka. och de människor som trots allt väljer att bo kvar börjar snart förändras …
”Die Farbe” är en riktigt välgjord och snygg film. Jag gillar greppet att låta hela filmen vara svartvit, förutom när FÄRGEN dyker upp, vilket gör att den verkligen känns som en helt utomjordisk färg.
”Die Farbe” (2010)

martyrs”Martyrs” från 2008 är en fransk film som känns mer som en välriktad smocka rakt i magen än en skräckfilm.
Det är också en film som jag inte vill berätta för mycket om, utom att säga att den bjuder på en hel del oväntade vändningar. Vad som börjar som en hyfsat rättfram hämndrulle, där den unga kvinnan Lucie har spårat upp de personer som kidnappade och torterade henne som barn, förvandlas snart till något helt annat. Det är oerhört blodigt och plågsamt, men samtidigt har regissören och manusförfattaren Pascal Laugier skapat en film som ifrågasätter skräcken som underhållning, som drar den ett steg vidare.

Jag påminns ibland om Michael Hanekes ytterst obehagliga ”Funny Games” när jag set ”Martyrs”. Absolut ingen film för den lättskrämde eller den som har svårt för blodiga filmer, men närmast ett måste för alla oss som är storkonsumenter av skräck. Något av det mest intressanta jag sett i genren. Filmen finns på Netflix, för den som vågar.
”Martyrs” (2008)

Tre på tre: Ironside

ironsideDen tredje och avslutande delen i Holly Blacks ”Modern Faerie Tales”-trilogi heter ”Ironside”. I och med att boken handlar så mycket om Kaye från första boken ”Tithe” så utfärdar jag en STOR SPOILERVARNING för alla som inte har läst den.

Kayes liv är minst sagt kaotiskt. Hon har svårt att hitta tillbaka till sitt gamla liv efter allt som hände i ”Tithe” och efter att hon fått veta att hon egentligen är en pixie, en bortbyting i människoskepnad. Hon har dåligt samvete för hur hennes bäste vän Corny drabbats av faeintrigerna och hon har dåligt samvete för den ”riktiga” Kaye, som kidnappades som barn och som levt i the seelie court sedan dess. Dessutom är saker med Roiben komplicerade, och blir ännu mer komplicerade när han ger henne ett omöjligt uppdrag som hon behöver klara av för att kunna bevisa sin kärlek.

Handlingen i ”Ironside” binder ihop de två första delarna i trilogin. Kaye är återigen huvudkaraktär, men flera av karaktärerna från ”Valiant” dyker upp i boken i mer eller mindre viktiga roller. Det känns som en värdig avslutning på en riktigt bra trilogi. Precis som i de första två böckerna så är Blacks urban fantasy skitig och mörk, och hon väjer inte för att försätta sina karaktärer i riktigt jobbiga situationer. En utmärkt kontrast till romantiken som ändå sipprar fram mitt i allt det mörka.
Jag fastnade aldrig riktigt för Corny i första boken, men här blir han snabbt en av mina favoriter. Man kan inte annat än att hålla tummarna för att han ska klara sig igenom alla problem han och de andra blir tvungna att tampas med.

”Ironside” var den tredje och sista boken i min tre på tre-utmaning, som därmed är avklarad. Jag är väldigt glad att utmaningen gjorde att jag äntligen kom mig för att läsa den här trilogin efter att ha tänkt på saken i åratal. Jag kan verkligen rekommendera böckerna, särskilt till alla som gillar urban fantasy och YA. Det här hör till det absolut bästa inom genren.

Hur har det gått för er andra i tre på tre-utmaningen? Är ni klara? Eller kom ni av er innan ni ens läst ut första boken?

Holly Black – Ironside (Simon & Schuster, 2007)

Läsrapport oktober

IMG_20131028_155930

Nanna Johansson – Hur man botar en feminist
Joyce Carol Oates – Dykvinnan
Holly Black – Valiant (ej med på bilden ovan pga var tvungen att lämna tillbaka till biblioteket)
Holly Black – Ironside
Lavie Tidhar – Osama

Antal omläsningar: 0
Antal böcker på engelska: 3
Antal graphic novels/seriealbum: 1
Antal fantasy- och urban fantasyböcker: 2
Antal skräckböcker: 0
Antal postapo/dystopier: 0
Antal novellsamlingar: 0
Antal SF-böcker: 0
Antal YA-böcker: 2
Antal tegelstenar (dvs över 500 sidor): 0
Antal ej skönlitterära böcker: 0
Antal e-böcker: 0
Antal biblioteksböcker: 2
Sammanlagt antal: 5

Oktober: ännu en deprimerande mager läsmånad för min del. Visserligen skulle jag kunna lägga till ungefär tre fjärdedelar av ”The Goldfinch” till den sorgliga lilla högen ovan, men det känns inte som att det skulle göra så stor skillnad. Jag har helt enkelt för mycket att göra. Jobb, plugg och en hel del sociala aktiviteter ger inte mycket tid över till läsning. Och den tid som faktiskt blir över äts effektivt upp av Netflix.
Nåja. Jag är åtminstone klar med tre på tre-utmaningen en hel månad i förväg, så helt har jag inte tappat läsflytet.