Står vi på vågen står vi inte på barrikaderna

kroppspanik”Står vi på vågen sår vi inte på barrikaderna.”
Inledningsmeningen i Julia Skotts bok ”Kroppspanik” är helt briljant. Här ryms i princip poängen med hela boken i en enda mening; om hur vi måste sluta fokusera på våra egna och andras kroppar, sluta försöka få dem att passa in i snäva ramar och felsydda kläder. Hur förutfattade meningar om kropp och hälsa kommit att styra våra liv i en absurt hög utsträckning.

”Kroppspanik” är en stridsskrift i försvar för kroppar som bryter mot normen (utan att klanka ner på de kroppar som råkar passa in i mallen). Det är intressant hur många källor Skott hittat som förklarar om hur övervikt inte nödvändigtvis behöver betyda ohälsa. Deprimerande hur många exempel hon kan ge på personer som systematiskt diskriminerats p.g.a sin vikt. Och helt vansinnigt provocerade att läsa om hur mycket pengar privata intressen tjänar på bantningskurer och bisarra dieter.

Det är svårt att läsa ”Kroppspanik” utan att reflektera över sin egen kropp, hur den ser ut, hur man tar hand om den och hur andra ser på den. Det följer liksom med. Och det kan vara jobbigt, men framför allt tror jag faktiskt att det är bra.
Själv tillhör jag den kategori som Skott lite skämtsamt kallar ”bra tjockisar” (närmare bestämt underkategorin ”timglasformad tjockis”). Jag har gått från att vara mycket underviktig som tweenie till att vara lätt överviktig som vuxen och jag trivs oändligt mycket bättre med min kropp nu än jag gjorde då. Kanske är det för att jag tillhör kategorin ”snygga tjockisar” som jag aldrig upplevt någon diskriminering p.g.a min vikt (förutom av en läkare en gång som i övrigt var total idiot och fick mig att byta husläkarmottagning). Kanske är det för att jag är så lång så att alla kroppsfixerade människor bara tjatar om min längd istället för min vikt. Det är även lättare för mig att hitta kläder nu när jag är storlek 44 än det var när jag som fjortonåring var underviktig. För mig har det liksom aldrig varit ett alternativ att bära storlek 36 eftersom jag är alldeles för långbent och bredaxlad för att kunna få på mig kläder i den storleken, så jag har aldrig sörjt möjligheten att vara en ”size zero”.

”Kroppspanik” är en bok som gör en förbannad på ett bra sätt. Den får en att vilja gå upp på barrikaderna, att avskaffa samtidens ideal och göra revolution. Det är också en viktig bok som avlivar många myter som finns om vikt och kropp och hälsa och utseende.
Min enda invändning mot boken är att den stundtals är lite svajig i tonen, och kan gå från arg till skämtsam i samma mening i princip. Jag skulle föredra om jag slapp skämten, som jag sällan tycker känns klockrena. Det är för övrigt samma problem jag hade mer Caitlin Morans ”Konsten att vara kvinna”, så förmodligen är ett en invändning som handlar mer om mig än om boken i sig. Jag gillar arga böcker mer än roliga, är väl slutsatsen en kan dra av det.

”Kroppspanik” känns som en av årets viktigaste böcker. Så snart jag har lämnat tillbaka boken till biblioteket där jag jobbar ska jag göra mitt bästa för att få den att bli ständigt utlånad. Det förtjänar den.

Julia Skott – Kroppspanik (Natur & Kultur, 2013)

2 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s