Cirkeln sluts

maddaddamTredje delen i Margaret Atwoods postapokalyptiska trilogi som inleddes med ”Oryx & Crake” och fortsattes av ”The Year of the Flood” avslutas med boken ”MaddAddam”, som fått ge namn åt hela trilogin.
Äntligen sluts cirkeln. Vi får återigen träffa de människor vi lärt känna i de första två böckerna och vi får fylla igen de luckor som fortfarande funnits i historien om världens undergång. Eller, åtminstone nästan hela mänsklighetens undergång.

Det är svårt att skriva om den här boken utan att spoila de första två litegrann, så jag utfärdar en SPOILERVARNING för alla känsliga.

Om första boken var Jimmys och andra Tobys så är tredje boken Zebs bok. Vi får veta mer om den mystiske Zebs bakgrund. Om hur God’s Gardeners egentligen hänger ihop med MaddAddam och Crakes galna planer. Och vi får inte bara följa med på vägen mot undergången, utan också en bra bit bortanför den, till den osäkra framtid som väntar.

Något jag inte var helt förtjust i när det gällde ”The Year of the flood” – förutom Atwoods tendens att ge vetenskapliga innovationer fåniga ordvitsnamn – var de återkommande långa böner signerade God’s Gardeners . Visst gav de en bra inblick i sektens liv, men de var inte särskilt intressanta att läsa.
I ”MaddAddam” finns ett liknande metainslag, där främst Toby berättar för Crakeiterna (de konstgjorda människor som Crake skapat) om världen. Här har Atwood utnyttjat det faktum att detta konstgjorda folk knappt har någon uppfattning om abstrakta begrepp, och därför tvingas Toby berätta sin (och Zebs) historia på ett mycket avskalat sätt. Det är oerhört väl skrivet och stundvis väldigt roligt. Särskilt då crakeiterna verkar ha väldigt svårt att sluta sjunga varje gång deras skapares namn nämns.

”MaddAddam” är en värdig avslutning på en mycket bra postapokalyptisk trilogi. Jag har vissa invändningar mot slutet, men det har jag så ofta att det nog får ses som ett normaltillstånd. Att läsa ”MaddAddam” gjorde mig sugen på att läsa om ”Oryx & Crake” för tredje gången, vilket inte kan vara något annat än ett väldigt gott betyg.

Margaret Atwood – MaddAddam (Nan A. Talese, 2013)

Annonser

4 comments

  1. Jag har inte läst… I flera år har jag hört Margaret Atwoods namn poppa upp både här och där men har inte förstått storheten i det hela. Nej nu blir det biblan nästa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s