Månad: oktober 2013

Squeeee!

IMG_20131022_184025
Den är här! *insert fangirlish squee*
Donna Tartts oerhört efterlängtade tredje roman ”The Goldfinch” är i min ägo!
Och den är givetvis orsaken till att det inte händer så mycket här i bloggen just nu. Jag försöker nämligen tillbringa all min lediga tid (vilken sorgligt nog är ganska begränsad) i läskoma. Efter drygt hundra sidor är jag mycket förtjust. Språket! Karaktärerna! The impending doom!

Återkommer givetvis med recension så snart jag läst de återstående 650 sidorna. Vilket tyvärr inte blir i övermorgon eller så, för den här helgen är – liksom all min tid verkar vara nu för tiden – nästan helt uppbokad.

Har ni börjat läsa ”The Goldfinch ännu? Eller tillhör ni de där konstiga människorna som av någon anledning inte fangirlsqueear så fort det ens ryktas om att en ny Tartt-roman är på gång?

Annonser

Under ytan

thrillerlivDet är fantastiskt när folk man känner skriver böcker. Det är ännu mer fantastiskt när de skriver riktigt bra böcker, som Jessica Johansson har gjort med debutromanen ”Thrillerliv”.

Anna Viktorialia ska snart dö. Hon kommer att smittas av svininfluensan och dö på sjukhuset. Vi läsare får följa hennes sista tid, dagar fyllda av träning och festande och yta och glitter men också av sådant som känns och bränns. Och vi får läsa Anna Viktorialias egna texter, som visar en annan sida av denna till synes så självupptagna och ytliga unga kvinna.

Det är språket som gör den här romanen. Formuleringarna kränger hit och dit, vänder mitt i en mening, men hamnar aldrig snett. Särskilt bra tycker jag att språket är i de kapitel som utgör Anna Viktorialias skrivbok. Det är roligt, argt, angeläget och lite melankoliskt om vartannat.

Jag blev väldigt förtjust i Anna Viktorialia när jag läste boken. Hennes motsägelsefulla personlighet och hennes många hemligheter, den kvinna som gömmer sig bakom fasaden hon har skapat. Hennes ilska och hennes längtan bort. Däremot fastnade jag inte alls för de delar som handlar om Louella, den gravida amerikanskan som även hon längtar bort. Jag förstår att hon fyller en viktig funktion i romanen, som AVs spegelbild, men jag kände aldrig riktigt för henne. Vid sidan av den strålande protagonisten bleknar hon och blir lite ointressant.

”Thrillerliv” är en riktigt bra debutroman. Jag ser redan fram emot Jessica Johanssons kommande böcker, som jag hoppas blir lika väl skrivna som hennes debut.

Jessica Johansson – Thrillerliv (X Publishing, 2013)

Swecon-helgen är här!

…och jag är ledig i fyra dagar!
Det låter nästan lite för bra för att vara sant, men det känns som att jag kompenserar det hela genom att vara lite småförkyld och ganska trött efter en fullspäckad vecka.
Jag har planerat att gå på kongressen alla dagar, men får se hur mycket av det digra programmet jag hinner och orkar med. Särskilt eftersom jag även ska hinna med att gå på ett födelsedagskalas på söndagen.
Ser du mig där, kom gärna fram och säg hej! Jag lovar att inte bitas.

Tre på tre: Valiant

ValiantAndra delen i Holly Blacks trilogi ”Modern Faeirie Tales” (och min andra tre på tre-bok), heter ”Valiant”. Jag blev väldigt förtjust i den första delen och hade höga förväntningar inför denna andra bok, som enligt säkra källor skulle vara ännu bättre. Jag blev inte besviken.

I ”Valiant” får vi lära känna Val, en sjuttonåring som rymmer till New York efter att ha blivit sviken av två av de personer som står henne närmast. Hon drar planlöst runt i staden tills hon av en slump lär känna några hemlösa ungdomar. Lolli, Dave och Luis har bosatt sig på en övergiven tunnelbaneplattform och livnär sig på att sälja saker som Dave hittar i containrar. Och på de ärenden Luis gör åt trollet Ravus, en av de få fae som står ut med järnstanken i den stora staden. Självklart dröjer det inte länge innan även Val dras in i fae-världen med dess dödliga intriger och dödliga lockelser i form av fae-drogen Never.

”Valiant” är ett slags fristående uppföljare till ”Tithe”. Den som längtar efter att återstifta bekantskapen med Kaye och Roiben får snällt vänta till den sista delen i trilogin, ”Ironside”, för de båda gör bara ett kort gästframträdande i boken.
Jag gillar greppet att helt byta perspektiv i andra boken. Jag gillar Kaye, men frågan är om jag inte gillar Val lite mer. Hon är inte lika full av självförtroende, lika streetsmart, som Kaye. Hon är mer utsatt. Mer … mänsklig. Och hon har mer att förlora, men hon satsar ändå allt hon har.

När jag hade läst ut ”Valiant” blev jag lite fundersam över varför boken fått så många negativa recensioner på Goodreads, eftersom jag tyckte att den var grymt bra. Jag hade inte räknat med den amerikanska moralismen. Här följer en kort lista över saker som folk förfasar sig över i sina recensioner av boken (SPOILER ALERT, markera den vita texten om du vill läsa ändå):
1. Svordomar används
2. Droger används
3. Val rakar av sig håret (”CRAZY”)
4. Vals kille har sex med hennes mamma
5. Det finns hemlösa ungdomar i boken som lever i misär
6. Val lär sig använda svärd
7. Det dör folk (fae)
8. intressant nog så hittar jag väldigt få invändningar mot att Val blir ihop med ett troll, men jag antar att de som förfasat sig så över hennes snaggade huvud inte läst så långt fram i boken att de hunnit dit
Det är faktiskt skrattretande hur otroligt provocerade vissa personer verkar bli av att läsa om ungdomar som knarkar, svär, stjäl och rymmer hemifrån. Som om det inte är något som händer precis hela tiden. Jag för min del är väldigt förtjust i Blacks tendens att skriva om nergångna urbana miljöer och likaledes nergångna ungdomar. I ”Valiant” gör hon det bättre än någonsin.

Min enda invändning mot boken är att jag, efter att ha läst både ”Tithe” och xserietrilogin ”The Good Neighbors”, tyckte att det var lite för lätt att lista ut hur allt skulle sluta. Vilket inte betyder att det inte är spännande. Jag erkänner villigt att jag satt och hetsläste de sista sidorna på tunnelbanan på väg till jobbet, för att jag inte kunde släppa boken. Och om det inte är ett utmärkt betyg till en bok, så vet jag inte vad som skulle kunna vara det.

Holly Black – Valiant (Simon & Schuster, 2005)

Lite kort om nobelpriset i litteratur

IMG_20131010_131116
1. Hurra för att priset går till en kvinna!
2. Hurra för att priset går till en författare jag har läst!
3. Hurra för att priset går till en novellförfattare!
4. Och hurra för att jag gissade rätt i personalens tävling om vem som skulle vinna! (bilden ovan visar böcker av de författare det gissades på, med min utvalda bok i mitten)
Är sammanfattningsvis mycket nöjd med valet av Alice Munro som litteraturpristagare 2013.

Står vi på vågen står vi inte på barrikaderna

kroppspanik”Står vi på vågen sår vi inte på barrikaderna.”
Inledningsmeningen i Julia Skotts bok ”Kroppspanik” är helt briljant. Här ryms i princip poängen med hela boken i en enda mening; om hur vi måste sluta fokusera på våra egna och andras kroppar, sluta försöka få dem att passa in i snäva ramar och felsydda kläder. Hur förutfattade meningar om kropp och hälsa kommit att styra våra liv i en absurt hög utsträckning.

”Kroppspanik” är en stridsskrift i försvar för kroppar som bryter mot normen (utan att klanka ner på de kroppar som råkar passa in i mallen). Det är intressant hur många källor Skott hittat som förklarar om hur övervikt inte nödvändigtvis behöver betyda ohälsa. Deprimerande hur många exempel hon kan ge på personer som systematiskt diskriminerats p.g.a sin vikt. Och helt vansinnigt provocerade att läsa om hur mycket pengar privata intressen tjänar på bantningskurer och bisarra dieter.

Det är svårt att läsa ”Kroppspanik” utan att reflektera över sin egen kropp, hur den ser ut, hur man tar hand om den och hur andra ser på den. Det följer liksom med. Och det kan vara jobbigt, men framför allt tror jag faktiskt att det är bra.
Själv tillhör jag den kategori som Skott lite skämtsamt kallar ”bra tjockisar” (närmare bestämt underkategorin ”timglasformad tjockis”). Jag har gått från att vara mycket underviktig som tweenie till att vara lätt överviktig som vuxen och jag trivs oändligt mycket bättre med min kropp nu än jag gjorde då. Kanske är det för att jag tillhör kategorin ”snygga tjockisar” som jag aldrig upplevt någon diskriminering p.g.a min vikt (förutom av en läkare en gång som i övrigt var total idiot och fick mig att byta husläkarmottagning). Kanske är det för att jag är så lång så att alla kroppsfixerade människor bara tjatar om min längd istället för min vikt. Det är även lättare för mig att hitta kläder nu när jag är storlek 44 än det var när jag som fjortonåring var underviktig. För mig har det liksom aldrig varit ett alternativ att bära storlek 36 eftersom jag är alldeles för långbent och bredaxlad för att kunna få på mig kläder i den storleken, så jag har aldrig sörjt möjligheten att vara en ”size zero”.

”Kroppspanik” är en bok som gör en förbannad på ett bra sätt. Den får en att vilja gå upp på barrikaderna, att avskaffa samtidens ideal och göra revolution. Det är också en viktig bok som avlivar många myter som finns om vikt och kropp och hälsa och utseende.
Min enda invändning mot boken är att den stundtals är lite svajig i tonen, och kan gå från arg till skämtsam i samma mening i princip. Jag skulle föredra om jag slapp skämten, som jag sällan tycker känns klockrena. Det är för övrigt samma problem jag hade mer Caitlin Morans ”Konsten att vara kvinna”, så förmodligen är ett en invändning som handlar mer om mig än om boken i sig. Jag gillar arga böcker mer än roliga, är väl slutsatsen en kan dra av det.

”Kroppspanik” känns som en av årets viktigaste böcker. Så snart jag har lämnat tillbaka boken till biblioteket där jag jobbar ska jag göra mitt bästa för att få den att bli ständigt utlånad. Det förtjänar den.

Julia Skott – Kroppspanik (Natur & Kultur, 2013)

Kärlek & uppror

detfinnsråttorClara är på besök i barndomsstaden och moderns slitna lägenhet när hon får syn på en figur från hennes förflutna. Christian Breken var en rebell i lila bomberjacka, en lös kanon som kunde riktas åt vilket håll som helst. Han var också föremålet för Claras hemliga känslor under en period i högstadiet när det var som allra viktigast att passa in, att vara rätt och att umgås med rätt personer. Det är denna period i Claras liv som boken handlar om.

Sara Beischers ”Det finns råttor överallt utom på Antarktis” är en ganska märkligt uppbyggd bok. Om det inte vore för de inledande kapitlen med den vuxna Clara hade det här känts som en solklar ungdomsbok. Med tanke på att kapitlen som utspelar sig i nutid inte tillför särskilt mycket (förutom en nästan övertydlig beskrivning av Claras klassresa från arbetarklass till medelklass) så börjar jag fundera på om de finns där enbart för att förhindra boken att kategoriseras som ungdomsbok med allt som det innebär.*

Uppväxtskildringen i boken är riktigt intressant. Jag gillar det ganska diskreta men ändå så viktiga tidsmarkörerna. Det är väl beskrivet hur Clara slits mellan att gå sin egen väg eller att försöka passa in, att anstränga sig i skolan eller att göra uppror. Hur hon dras till mysteriet Christian Breken, en destruktiv kille som inte tycks kännas vid några gränser. Även han är väl beskriven. Vi får aldrig komma honom särskilt nära, vilket är något positivt. Det är mysteriet som lockar. Killar som Breken lever på sin oförutsägbarhet, sin förmåga att chockera, och skulle de plötsligt visa sig sårbara skulle nog magin försvinna.

”Det finns råttor överallt utom på Antarktis” är en bra coming of age-roman, men den saknar det där lilla extra. Kanske är det den något sega inledningen med den vuxna Clara som inte riktigt fungerade, kanske är det slutet som kändes lite för abrupt. Men jag hoppas verkligen att Sara Beischer ger sig på att skriva en renodlad ungdomsroman nästa gång, för hon har bevisat att hon har talang för att skriva om ungdomar.

Sara Beischer – Det finns råttor överallt utom på Antarktis (Ordfont, 2013)

* Med tanke på hur minimalt utrymme barn- och ungdomsböcker får i dagstidningarnas kultursidor förstår jag verkligen författare som inte vill få sina böcker kategoriserade som ungdomsböcker, utan som föredrar den något luddiga kategorin ”crossover”.

Boktimmens bästa-lista

Boktimmen har gjort en föredömlig lista över random saker som är bäst. Används med fördel när en känner sig lite nere och behöver bli påmind om allt som ändå är bra i livet.

Bästa tesorten: Jag köpte ett svart hallon/lakrits-te på Lakritsroten i somras som är to die for.
Bästa glassen: Saltlakrits eller tiramisu.
Bästa snacksen: Balsamvinägerchips.
Bästa chokladen: Jag äter i princip bara väldigt mörk choklad. Gillar havssalt & mint mycket.
Bästa maten: Beror på årstid och humör. Men jag gillar sushi, vegolasagne, frukost och det mesta som innehåller kantareller eller halloumi.
Bästa doften: Jag är såld på Clean-dofter. Min nuvarande favorit är Rain (det är även Dogge-kattens favorit, så han försöker alltid gnugga pälsen mot mina handleder när jag använt den parfymen).
Bästa årstiden: Höst!
Bästa nya filmen: Senaste filmen jag såg på bio var Elysium. Den var sådär.
Bästa nya tv-serien: Jag har höga förhoppningar om American Horror Story: Coven som har premiär snart. Kan bli ungefär hur bra som helst.
Bästa nya boken: Margaret Atwoods ”MaddAddam” var ju grymt bra.
Bästa författaren: Kuggfråga!
Bästa smaken: Musiksmaken (hähä).
Bästa plagget: Svart klänning i femtiotalsmodell med kort ärm och knälång vippig kjol.
Bästa presenten: Givetvis en bok som passar mottagaren.
Bästa längtan: Den bästa längtan brukar vara den som ligger en bra bit in i framtiden, så att det inte ens är någon idé att bli otålig. Jag längtar just nu rätt mycket efter att ta examen, men det dröjer visst ett år till innan det blir av.

Älskade höst

IMG_20130918_131544
Det är inte direkt någon hemligheten att jag älskar hösten. Färgerna, den klara luften, höstutgivningen av böcker, att det äntligen är tillräckligt svalt för att ha på sig vettiga kläder igen, svampesäsongen, höstmodet och det faktum att de flesta bra tv-serier drar igång igen.

IMG_20131001_140724
Förra hösten var för mig mest ett svart hål av oro och sorg. Jag var lite orolig för att en del av den sorgen skulle ha färgat av sig på hösten som årstid, att det skulle kännas tungt när löven började ändra färg. Men det är nästan tvärtom. Jag tror att jag är gladare den här hösten än jag varit under hela det senaste året.

IMG_20131006_163721
Min enda invändning mot den här hösten är att jag jobbar så mycket att jag inte riktigt hinner läsa. Jag vill begrava mig i akaporr och skräck och läsning inför Swecon 2013, men istället hinner jag knappt med att hålla undan recexhögen.
Men Donna Tartts kommande – och otroligt efterlängtade – roman ”The Goldfinch” ska jag i alla fall se till att hinna med, vad som än händer. Inte långt kvar nu.

Vad läser ni i höst?

Cirkeln sluts

maddaddamTredje delen i Margaret Atwoods postapokalyptiska trilogi som inleddes med ”Oryx & Crake” och fortsattes av ”The Year of the Flood” avslutas med boken ”MaddAddam”, som fått ge namn åt hela trilogin.
Äntligen sluts cirkeln. Vi får återigen träffa de människor vi lärt känna i de första två böckerna och vi får fylla igen de luckor som fortfarande funnits i historien om världens undergång. Eller, åtminstone nästan hela mänsklighetens undergång.

Det är svårt att skriva om den här boken utan att spoila de första två litegrann, så jag utfärdar en SPOILERVARNING för alla känsliga.

Om första boken var Jimmys och andra Tobys så är tredje boken Zebs bok. Vi får veta mer om den mystiske Zebs bakgrund. Om hur God’s Gardeners egentligen hänger ihop med MaddAddam och Crakes galna planer. Och vi får inte bara följa med på vägen mot undergången, utan också en bra bit bortanför den, till den osäkra framtid som väntar.

Något jag inte var helt förtjust i när det gällde ”The Year of the flood” – förutom Atwoods tendens att ge vetenskapliga innovationer fåniga ordvitsnamn – var de återkommande långa böner signerade God’s Gardeners . Visst gav de en bra inblick i sektens liv, men de var inte särskilt intressanta att läsa.
I ”MaddAddam” finns ett liknande metainslag, där främst Toby berättar för Crakeiterna (de konstgjorda människor som Crake skapat) om världen. Här har Atwood utnyttjat det faktum att detta konstgjorda folk knappt har någon uppfattning om abstrakta begrepp, och därför tvingas Toby berätta sin (och Zebs) historia på ett mycket avskalat sätt. Det är oerhört väl skrivet och stundvis väldigt roligt. Särskilt då crakeiterna verkar ha väldigt svårt att sluta sjunga varje gång deras skapares namn nämns.

”MaddAddam” är en värdig avslutning på en mycket bra postapokalyptisk trilogi. Jag har vissa invändningar mot slutet, men det har jag så ofta att det nog får ses som ett normaltillstånd. Att läsa ”MaddAddam” gjorde mig sugen på att läsa om ”Oryx & Crake” för tredje gången, vilket inte kan vara något annat än ett väldigt gott betyg.

Margaret Atwood – MaddAddam (Nan A. Talese, 2013)