Månad: september 2013

När tiden inte räcker till

Ibland är det synd att dygnet bara har tjugofyra timmar. Eller att det inte går att välja bort att sova om nätterna. När tiden inte räcker till spelar det ingen roll hur stort ens intresse är eller hur goda intentionerna är.

Nej, jag ska inte sluta blogga. Jag lovar.
Däremot tror jag att jag kommer att bli tvungen att hoppa av den skräcklitteraturkurs jag läser, då det inte känns som att det är riktigt hållbart att den här terminen jobba 60 %, plugga 75 % och dessutom hinna ta körkort. Inte om jag vill ha någon fritid mellan varven. Och hinna läsa något mer än kurslitteratur och den fullkomligt själsdödande Körkortsboken.

Ibland måste man välja bort saker även om de är roliga. För ens egen skull.
Och det finns ju faktiskt inget som säger att man inte kan välja om dem igen, vid något tillfälle när man har lite mer tid.

Annonser

Seriesöndag: Blacksad

blacksadcoverJohn Blacksad är privatdeckare. Han har trenchcoaten, det röriga kontoret, kvinnotycket, attityden och den ständiga ciggen i mungipan. Han skulle kunna vara en P.I-kliché, om det inte vore för att han även råkar vara en katt.

Joan Díaz Canales & Juanjo Guarnidos ”Blacksad” är en klassisk noirdeckare med en twist. En värld befolkad av antropomorfa djur som är långt ifrån gulliga. Blacksad undersöker allt från mord på gamla älskare, till barnkidnappningar med rasistiska förtecken och kommunistförföljelser.

Guarnido är en fantastisk tecknare. Miljöerna är grymt snygga, men ännu bättre tecknade är alla de djur som befolkar Blacksads värld. Min enda invändning mot hans tecknarstil är tendensen att göra djurkvinnorna mycket mer mänskliga och ”snygga” än de manliga djuren. Det blir lite märkligt när de kvinnliga djuren alltid har flådiga femtiotalsfrisyrer trots att de är katter/hundar/whatever och att deras päls alltid är mycket kortare än de manliga djurens. Jag kan köpa att de har otroligt kroppsnära kläder på sina kurviga kroppar, det är ju ändå en noirdeckare det här och de kräver sin dos av femme fatales. Men det är synd att de inte får vara mer djurlika istället för att som i de flesta fall se ut som en mänsklig kvinna med djuröron.

blacksad2Av de samlade historierna i det här albumet är ”Arctic Nation” min favorit. Namnet syftar på den organisation av polarlevande djur, som anser att vit (vinter)päls är överlägsen alla andra pälsfärger. En politisk, mörk och våldsam historia, där ingen riktigt är att lita på. Och där Blacksad, som svart katt med vit nos, inte är välkomnad i något läger.

”Blacksad” är en snygg och mörk serie, som förtjänar alla priser den blivit överhopad av. Jag är glad att jag äntligen kommit mig för att läsa den. Du borde också göra det om du har ett gott öga till noirdeckare och vill se antropomorfa djur tecknade snyggare än du någonsin sett förut.

Juan Díaz Canales & Juanjo Guarnido – Blacksad (Dark Horse, 2010)

Seriesöndag: Agents of S.H.I.E.L.D

SHIELD

Nu på tisdag är det premiär för Joss Whedons nya tv-serie ”Agents of S.H.I.E.L.D.”. Jag misstänker att jag inte är den enda som håller på att gå i bitar av pepp inför det faktum att nördgurun Whedon ÄNTLIGEN är tillbaka och gör tv-serier igen. Han har haft otur när det gäller tv-formatet på senare år, både ”Firefly” och ”Dollhouse” blev nerlagda efter (enligt fansen) alldeles för få avsnitt.

”Agents of S.H.I.E.L.D.” är en spinoff på Whedons omåttligt populära ”Avengers”-film från 2012. Fler ”Avengers”-filmer, samt ett antal filmer om enskilda Avengers-medlemmar, är under produktion. I höst kommer andra filmen om Thor, och andra filmen om Captain America beräknas ha biopremiär i april.
Det är lätt att få intrycket av att antalet superhjältefilmer bara stiger och stiger. Det som gör filmerna om Avengers och om dess enskilda medlemmar annorlunda är just att de hänger ihop. Jag tycker att det alltid har varit en styrka med Marvels serier att man får intrycket av att allt hänger ihop på något sätt. Allt utspelar sig i samma universum (även om det är ett universum som kan retconnas hur många gånger som helst, uppenbarligen) och de olika karaktärerna har friheten att inte bara byta dräkt, utan även byta sida, gäng, stad eller bara göra ett högst tillfälligt gästspel i någon annans serie.

Det återstår att se hur ”Agents of S.H.I.E.L.D.” kommer att hänga samman med filmerna. Jag för min del är mycket nyfiken, inte minst efter att Whedon beskrivit serien som ”basically a TV series of ‘The Zeppo'” (ett Buffy-avsnitt där Xander räddar världen utan att få någon cred alls för det). Låter lovande, minst sagt.

Kommer ni att sitta bänkade inför premiären av serien med ”Whedon is my master now”-t-shirten på? Eller är ni mer tveksamma inför tv-serien?

Seriesöndag: Saga

sagaDet är alltid en fara när en bok hajpas av ungefär alla vars smak man tror och litar på. Risken är stor att bli besviken, att känna att förväntningarna var alldeles för stora för att någonsin kunna uppnås. Att boken inte alls var det bästa man någonsin läst.

Som tur är hör Brian K. Vaughans och Fiona Staples ”Saga, vol 1” till de böcker som verkligen lever upp till hajpen. Det är en kärlekshistoria om två soldater från två ständigt krigande planeter och den dotter de får, mot alla odds. På vägen lyckas de göra sig fiender med ungefär alla i hela världen, samtidigt som de får hjälp från de mest oväntade håll. Som t.ex spöket av en halv tonårstjej. Och ett rymdskepp som är ett träd.

saga2”Saga” är en fantastisk blandning av SF och fantasy, av djupaste allvar och ganska fånig humor. Det är en story och en värld som biter sig fast och vägrar lämna en. Det skadar ju inte heller att Fiona Staples är en oerhört begåvad tecknare, som gör världen inte bara intressant utan även väldigt snygg.

Läs ”Saga” om du är det minsta intresserad av serier. Något av det bästa du kan läsa i serieväg den här sidan millennieskiftet.

Brian K. Vaughan & Fiona Staples – Saga, vol 1 (Image Comics,2012)

Seriesöndag: Theos Ockulta Kuriositeter

mumiens_blod”Theos Ockulta Kuriositeter” är namnet på Ola Skogängs äventyrsserie, men det är också namnet på den butik som hans protagonist driver i Gamla stan i Stockholm. Theo själv är en äventyrare som blivit förvandlad till en enorm brunbjörn och som försöker göra allt för att få tillbaka sin mänskliga form.
”Allt” innefattar i det här fallet spöken, mumier, ockulta böcker, mystiska dimensioner och gigantiska havsmonster. ”Theos ockulta kuriositeter” är lite som en blandning mellan Lovecraft och Tintin, med en hel del gammal Stockholmiana inblandad.
Det är helt enkelt mycket underhållande och ganska så nördigt.

forloradesidornaOla Skogäng är en mycket begåvad tecknare. Hans Stockholmsvyer är spektakulära och han har förmågan att få även de blodigaste scener att se vackra ut. Jag gillar verkligen blandningen mellan realism och magi som böckerna om Theo innehåller, och som även framhävs på ett bra sätt i tecknarstilen.

Något jag hade svårt för i första boken var dialogerna. Dessa ständiga utropstecken! Jag vet inte om det ligger någon särskild tanke bakom att använda utropstecken istället för punkter i alla repliker, men det var otroligt störande för läsningen.

dodsskugganSom tur är försvinner detta märkliga stildrag redan till andra boken, som jag tycker är den hittills bästa. Den första boken är på många sätt en introduktion av karaktärer och världsbygge, och tredje boken är en samling kortare historier med en ganska lös ramhistoria. Den andra boken innehåller precis lagom mycket djup och karaktärsutveckling, samt en hel del intressanta förvecklingar som jag hoppas att få läsa om i framtiden.

Den senaste boken om Theo heter ”Deus ex machina: Fadern” och kom ut i våras. Den sägs vara första delen av tre i ett sammanhållet och minst sagt episkt äventyr. Jag köpte ett ex på seriefestival i våras, men eftersom jag köpte det och fick det signerat till min make så känner jag att han borde få chansen att hinna läsa det först. Vilket borde vara snart, om man ser vilken takt han håller i sin läsning av de första tre böckerna.

De första böckerna av ”Theos ockulta kuriositeter” kan vara lite svåra att få tag i. De är slut hos förlagen och även om jag har hört rykten om att det ska vara nytryck på gång så verkar det dröja. Förhoppningsvis finns de i alla fall att låna hos ditt lokala bibliotek om du känner dig sugen på mycket vältecknade ockulta äventyr.

Ola Skogäng – Mumiens blod: Theos Ockulta Kuriositeter, vol 1 (Kartago, 2008)
Ola Skogäng – De förlorade sidornas bok: Theos Ockulta Kuriositeter, vol 2 (Ekholm & Tegebjer, 2010)
Ola Skogäng – I dödsskuggans dal: Theos Ockulta Kuriositeter, vol 3

Seriesöndag VI

Välkomna till bloggens sjätte seriesöndag (den första seriesöndagen på nästan ett halvår)!

Idag hade jag tänkt bjuda på recensioner av Brian K. Vaughan & Fiona Staples episka SF/fantasy-kärlekshistoria ”Saga”, Ola Skogängs äventyrsserie ”Theos ockulta kuriositeter” och noirdeckarserien ”Blacksad”. Ett kort inlägg om Joss Whedons kommande tv-serie ”Agents of S.H.I.E.L.D” står också och puttrar på spisen.

Smaklig måltid!

Release me

Igår var det Release me med tema tradition på Kulturhuset i Stockholm. Jag var givetvis där för att stötta två väldigt bra personer som kommit ut med två väldigt bra debutromaner i höst, Boel Bermann och jessica Johansson (a.k.a Ord och inga visor). En mycket trevlig kväll!

IMG_20130917_205010
Coola Johanna Koljonen läste ur sin helt nya Novellix ”Vellumbarnet”. Jag känner att jag måste läsa hela novellen snarast, för det hon läste var väldigt bra.

IMG_20130917_205813

Boel fick svara på frågan om Den nya människan har något med kommunism att göra (!).

IMG_20130917_211245
Jessica pratar om Anna Viktorialias namn och dess eventuella koppling till Pippi Långstrump.

Tack alla inblandade för en trevlig kväll! Jag ska definitivt försöka komma iväg på nästa Release me den 23 oktober, som då har tema Framgång.

Tre på tre: Tithe

titheFörsta boken i min tre på tre-utmaning är första delen i Holly Blacks Modern faerie tale-trilogi, ”Tithe”. En trilogi jag har tänkt läsa i åratal och som jag nu äntligen kommit mig för att ta tag i.

Kaye lever ett kringflackande liv med sin mor, som försöker slå igenom som sångerska i ett rockband. Efter att ha blivit attackerad av en av sina egna bandmedlemmar beger sig mor och dotter till New Jersey, där mormodern har ett hus och där Kaye tillbringat stora delar av sin barndom. Det dröjer inte länge innan Kaye hittar tillbaka till gamla vanor och gamla vänner. Bara det att en del av vännerna inte är mänskliga … Och när Kaye på väg hem från en fest stannar för att hjälpa en ung man som har blivit dödligt sårad så dras hon in i en uråldrig strid mellan två fae-kungadömen.

Det finns många paralleller mellan ”Tithe” och ”The Good Neighbors” (som jag skrivit om här och här). Inte bara uppenbara sådana, som att båda bokserierna är urban fantasy-YA som handlar om fae. Protagonisterna i de båda bokserierna, Rue och Kaye, har också mycket gemensamt. De är båda självständiga tjejer med komplicerade familjeförhållanden och en olycklig benägenhet att dras till problematiska killar.

Jag gillar verkligen miljöerna i ”Tithe”. Det är inga bedårade sagoskogar som befolkas av fae, utan smutsiga förortsdiken fulla av krossade glasflaskor. Kayes liv är varken glamoröst eller idylliskt. Hon har hoppat av skolan för att leverera kinamat på heltid och dra in de pengar som hennes oansvariga mamma inbillar sig att de inte behöver. Om det är någon som förtjänar lite magi i sitt liv så är det verkligen Kaye.

”Tithe” är riktigt bra urban fantasy. Den påminner mig en del om Emma Bulls ”War for the Oaks”, vilket är något av det bästa jag läst i genren. Jag hoppas verkligen att nästa del i trilogin kommer att hålla samma höga kvalitet.

Hur går det för er andra som är med i tre på tre-utmaningen? Har ni hunnit läsa er första bok än?

Holly Black – Tithe (Simon Pulse, 2004)

Body and Soul

moonoversohoAndra delen i Ben Aaronivitchs londonska urban fantasy-deckare om polisen Peter Grant heter ”Moon Over Soho”. Det fall som Grant dras in i den här gången handlar om jazzmusiker som dör av till synes naturliga orsaker, men vars dödsfall lämnat efter sig den speciella auran av magi som kallas vestigia. Grant tvingas ges sig djupt in i jazzscenen i sin jakt på sanningen. En värld han är alltför bekant med, då hans far råkar vara en av landets mest kända jazzmusiker.
Självklart visar sig fallet vara mer komplicerat än Grant kunnat ana. Och självklart dröjer det inte länge innan han själv hamnar i akut livsfara och tvingas använda sina högst begränsade magiska krafter i självförsvar.

Precis som första boken i serien, ”Rivers of London”, är ”Moon Over Soho” en oerhört underhållande bok. Det är smart, nördigt och spännande. Men det finns också en ganska rejäl skopa melankoliskt allvar i Aaronovitchs böcker, något som gör att de aldrig riskerar att bli tramsiga.
Jag gillar att det som hände i första boken får konkreta konsekvenser. Jag tänker inte gå in på detaljer, förutom att berömma Aaronovitch för att han inte backar för att visa magins fula baksida. Och för att han låter sina karaktärer utvecklas, särskilt när de gör det i en inte helt väntad riktning.

Något annat jag gillar är att Aaronovitch börjat hinta om vad som komma skall. The Big Bad som (troligtvis) lurar i kulisserna. Hemliga svarta magisällskap dyker upp, vilket får Grant att påpeka att de inte borde kallas ”black magicians” utan ”ethically challenged magical practitioners”. Och vilket får mig att längta efter att läsa nästa bok.
Jag tänker definitivt fortsätta följa Peter Grants äventyr i magins London. Nästa del i bokserien heter ”Whispers Underground” och ska tydligen utspela sig till stor del i stadens nät av tunnelbanetunnlar.

Ben Aaronovitch – Moon Over Soho (Gollancz, 2011)