Problemet med att läsa Enders spel

endersVissa böcker är svårare att recensera än andra.
När det gäller Orson Scott Cards ”Enders spel” är det svårare än det brukar vara. Boken har vunnit både en Hugo och en Nebula och filmversionen har preimiär senare i år. Boken räknas som en SF-klassiker, om än en mycket omdebatterad sådan. Orson Scott Card är nämligen en homofob av stora mått och hans uttalanden har lett till en stor kampanj om att bojkotta filmen. Och det är inte de enda idiotiska åsikter han har spridit.

Själv hade jag inte ens tänkt läsa boken. Jag har läst om den (det är nästan omöjligt att undvika om man är intresserad av SF eller gillar att hänga på tvtropes). När jag fick ett recensionsexemplar av boken från Modernista var jag fortfarande osäker på om jag skulle läsa den eller ej. Till slut bestämde jag mig för att ändå läsa, men att förhålla mig kritisk. Och att stå fast vid att inte betala för att varken läsa boken eller se filmen.

Andrew ”Ender” Wiggin är bara sex år när han rekryteras till en militärskola belägen i en rymdstation. Där ska han tränas för att bli den general som kan leda de mänskliga styrkorna i striden mot de utomjordingar, som kallas ”giftisar”, som attackerade jorden över sjuttio år tidigare. Träningen går ut på att leka stridslekar i lag i nollgravitation, något som Ender visar sig ha stor fallenhet för. Enders tillvaro på skolan blir hård, men både han och hans lärare vet att han är ett ovanligt intelligent barn och att om någon är lämpad att leda dem så är det han. Bara han klarar av utbildningen. Och bara han hinner lära sig allt han måste veta i tid …

”Enders spel” är lika mycket en first contact SF som en internatskoleroman. Ender må vara en inteliigent pojke, men han är långt ifrån perfekt. Ganska snart konstateras det att han inte bara är lika empatisk som sin storasyster, utan att han även uppvisar samma sociopatiska drag som sin storebror. Hans lärare på skolan gör allt för att forma Ender till den hänsynslösa ledare de behöver, oavsett konsekvenser. Varje kapitel inleds med en dialog, som i de flesta fall handlar om Enders framsteg och allt som behöver göras för att få honom dit de vill.

Slutet av boken bjuder på flera twistar. Eftersom jag redan läst om boken så kände jag till den ena och kunde ana mig till den andra, men det gör dem inte mindre effektiva. Tyvärr slutar inte boken där, utan innehåller en ganska moralisk och religiös epilog som jag hade mycket svårt för. Särskilt eftersom jag vet att Card är mormon.

”Enders spel” är en spännande och väl uppbyggd roman, men inte helt utan problem. Vissa koncept den innehåller känns brinnande aktuella, medan andra känns hopplöst daterade (för ett spoilerfyllt exempel på det senare se här). Även om Cards homofobi inte lyser igenom i boken så är det svårt att läsa utan att leta efter tecken på den. Och hans religiösa tro är, som sagt, tydligt närvarande i romanen.
Jag skulle rekommendera alla som vill läsa ”Enders spel” att göra det kritiskt. Var medvetna om vilken författare det är ni läser. Kolla upp hans uttalanden om homosexualitet och äktenskap och ta ställning till om det känns värt det. Och försök i möjligast mån att låna boken på biblioteket eller av en vän istället för att köpa den, om ni ändå känner att ni vill läsa boken.

Orson Scott Card – Enders spel (Modernista, 2013)

25 comments

  1. Jag skulle säga att det verkligen inte bara är Cards homofobi som är problematisk, även om det är väldigt viktigt att det kommer ut i ljuset och diskuteras. Hela den här boken har svåra moraliska problem. Jag brukar rekommendera alla som pratar om Ender att läsa Creating the innocent killer, en väldigt intelligent essä som sätter fingret på hela problemet med moral och ansvar i den här boken.

    Och sen är det verkligen inte ett trovärdigt porträtt av barn och hur de fungerar. Det störde mig när jag läste boken för länge sedan.

    1. Det ÄR en problematisk bok. Jag håller helt med om att den har grava moraliska problem. De var ett av skälen till att jag hade så svårt för slutet och sensmoralen där, att det måste poängteras så otroligt hårt hur god Ender är.
      Tack för länken till essän. Jag funderar på om jag inte borde länka till den i recensionen också.

  2. Helt annat ämne: Tvtropes som du nämner är underhållande men också jävligt bra om man skriver fiktion. Så att man vet hur man ska undvika en massa dumma fel.

  3. Jag är i slutet av läsningen och var faktiskt helt lyckligt ignorant ända tills igår gå jag började googla på hans personliga åsikter. Inte för att jag egentligen märkt av så mycket i boken (var så inne i SF-andet att jag tar allt med en nypa salt) utan för att jag fick tips om att han har idiotiska åsikter. Så nu ser jag det så klart överallt. Jag tycker boken är väldigt bra som berättelse dock men är helt galet störd nu av vad det är för människa som finns bakom berättelsen. Så jag håller med om att man bör veta vad för åsikter han har innan man läser boken men att man kan helt klart läsa boken ändå och gilla berättelsen. Filmen däremot är jag inte alls sugen på att se längre. Det moraliska i boken är absolut ett problem men läser man den med en nypa salt så fungerar det.

    1. Rejäla grabbnävar med salt känns nödvändigt för alla som har tänkt läsa boken. Och jag tycker det är viktigt att uppmärksamma och problematisera, oavsett om man nu vill läsa boken eller ej.
      Men det är ju svårt i allmänhet det här med att läsa författare som uppvisar obehagliga åsikter. Det är som Lovecraft och hans rasism, det är något som jag tycker borde dras fram i ljuset och diskuteras oftare. Men att välja om jag ska läsa Lovecraft är inte riktigt lika svårt tycker jag, dels eftersom han levde under en tidsperiod där rasism var mer legitim och dels för att han faktiskt inte får ett öre om jag köper en bok av honom.

  4. Hmmm, jag bestämde mig i förväg för att inte läsa den här för att jag var så uppretad på författaren. Tror att jag inte skulle koncentrera mig på handlingen för att jag inte skulle kunna sluta leta fel i den… Och man vill ju inte stödja en författare som man tycker har så osympatiska åsikter. Inte när det finns så mycket annat bra att läsa istället!

  5. Ååh, jag MÅSTE läsa om Enders spel. När jag läste den första gången var jag ung och okritisk och blev upp över öronen förälskad i precis hela boken (jag visste inget om författaren). Enders spel var en av de första böckerna jag köpte när jag flyttade hemifrån, faktiskt. Ska nog ta och läsa om den snart, med ett lite mer kritiskt förhållningssätt. Men… Äsch, LÄTT att jag ska se den filmen på bio – det är ju en film jag har väntat på :)

  6. (Hur har ni alla blivit så fina och empatiska, förresten? Själv kan jag PÅ MIN HÖJD känna mig pyttelite upprörd över att en författare/musiker/regissör/skådespelare är ett royal asshole.)

    1. Jag kan bli orimligt besviken på författare/regissörer/artister/whatever som visar sig vara douchebags, särskilt om de verkat sympatiska. Om de däremot är tydligt öppna med sitt douchebaggery så har jag lättare att förlåta dem av någon anledning. Lite beroende på vad de gjort/sagt så klart. Med andra ord blir jag inte särskilt provocerad av Lynchs galna uttalanden om politik, just för att jag redan vet att Lynch ÄR en galning. Ett geni, men en galning.

  7. Kommer nog inte att läsa den här, men det är av andra skäl. Jag är väl mer av åsikten att en bok kan vara bra även om författaren har åsikter som jag själv inte omfattar. Yukio Mishima omfattade t ex en radikal högerpolitik – vilket närmast gör honom till en fiende för mig – och jag kan gilla hans romaner. (Länge sedan jag läste något av honom nu men, men…) När jag läste Blod eld död om sångaren i Shining så tyckte jag att han verkade ganska osympatisk, främst med tanke på hur han hela tiden levererar sarkasmer mot andra medlemmar i bandet. Men jag är väldigt förtjust i hans musik.

    1. När det gäller musik kan det vara väldigt svårt tycker jag, nästan svårare än författare. Det hörs inte alltid i låttexterna vad som döljer sig bakom dem. Jag är gammal synthare själv, och på nittiotalet var det ganska många synthband som hade rätt ofräscha högerpolitiska kopplingar. Då brydde jag mig inte så mycket, lyssnade på allt jag tyckte lät bra. Men idag tar det emot lite att t.ex nostalgilyssna på Elegant Machinery.

  8. Reblogged this on BokBild and commented:
    Anna – Bokstävlarna postade i veckan ett inlägg om Enders spel, en bok jag är väldigt nyfiken på och har tänkt läsa vid tillfälle. I alla fall så jag tyckte hon hade så tänkvärda åsikter om författaren: hur mycket påverkar vad vi vet om författaren upplevelsen av boken? Och: bojkotta/ inte köpa böcker pga. författarens värderingar? Ja, jag håller med, men jag måste erkänna att jag inte hade någon aning om Orson Scott Cards bakgrund och värderingar som Anna lyfter fram. Man kanske borde bli bättre på att ta reda på VEM som skrivit det man läser….

  9. Vi köpte den här boken i present till sonen och jag har tänkt att låna den. Personligen så tror jag det är bättre, i synnerhet vad gäller ungdomar, att inte bojkotta en författare utifrån de åsikter som han/hon basunerar ut på andra sätt utan att faktiskt läsa dessa böcker och sedan diskutera/debattera dem med ungdomarna. Själv har jag inte läst Mein Kampf, men många gör det utan att för den skull ställa sig bakom Hitlers värderingar om man nu ska raljera något.
    Samtidigt så tycker jag det är bra med sådan här inlägg för nu är jag mer redo att läsa och sedan diskutera boken med sonen.
    Det finns dock gott om böcker därute med tveksam sensmoral, och författare som kanske har tveksamma åsikter men inte går ut med det offentligt utan döljer det i form av att skriva en skönlitterär bok. Det kan jag tycka är ett större problem!
    Själv kände jag mig som barn brutalt lurad av Narnia-serien eftersom jag inte förrän en bit in förstod det starka religiösa budskapet. Jag blev besviken, mest för att jag kände mig lurad, inte för att jag i sig hade någon åsikt om budskapet. Så återigen, var drar man gränsen?

    1. Jag håller med om att det är viktigt att diskutera/debutera den här typen av böcker, särskilt med ungdomar. Censur är verkligen inte rätt väg att gå. Men det är ändå upp till var och en att avgöra om hen vill läsa boken trots författarens åsikter.
      Och jag håller med om att det är problematiskt med alla författare som inte går ut offentligt med sina åsikter, men ändå sprider dem via sina böcker. Orson Scott Card är ju ganska tydligt med var han står, vilket gör det enklare när man ska ta ställning till hans böcker.

      Åh, jag kände lite samma sak som du inför Narnia-böckerna. Jag minns att jag slutade läsa dem mitt i serien som barn, men det var inte förrän jag blev äldre som jag reflekterade över varför.

  10. Jag tyckte mycket om boken och även om jag hatar homofobi så tycker jag att boken var bra men du måste skämta om att de kallas giftisar de heter ju giftingar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s