Månad: augusti 2013

Releasefest för Den nya människan

I onsdags var det äntligen dags för releasefest för Boel Bermanns ”Den nya människan”. Grymt roligt, inte minst för att det kändes som att ungefär alla jag känner var där och firade med Boel.

IMG_20130828_193150

Författaren läser ur sin bok.

IMG_20130830_125501

Andäktig publik.

IMG_20130830_131759

Den fantastiska looten!

Kalla Kulor förlag har många fler bilder från festen i sitt fotogalleri. Gå dit och kika om ni fick förhinder att själva gå på festen eller om ni vill se en bild på mig och debutanten själv när vi ser tokglada ut.

Rebel without a cause

insurgent”Insurgent” är andra delen i Veronica Roths dystopiska YA-trilogi. Den tar vid där första delen, ”Divergent”, slutar. Eftersom det är i princip omöjligt att skriva om boken utan att avslöja något om första delen så utfärdas en SPOILERVARNING för hela inlägget.

Tris värld har vänts upp och ner. Flera av hennes vänner från De tappra är antingen döda eller kontrollerade av De visa. Hennes gamla fraktion, De osjälviska, är nästan utplånad. Gamla gränser suddas ut och nya dras när Tris och hennes återstående vänner samlar ihop sig för att slå tillbaka. Frågan är bara hur de ska kunna göra motstånd mot en teknologiskt överlägsen fiende. Och hur mycket de måste ge upp för att kunna skaffa allierade.

Jag brukar ha problem med bokserier där varje ny del förklarar in i detalj vem är en karaktär är och vad som hänt. Meningar i stil med ”X, som är hens bästa vän allt sedan bla bla bla hände” gör mig irriterad, eftersom det känns som att alla som faktiskt läst de tidigare böckerna borde veta detta. Med ”Insurgent” är problemet omvänt. Vi blir inkastade i boken som tar vid nästan exakt där den första slutar och trots att det inte ens gått ett år sedan jag läste första boken så har jag stora problem att hålla isär alla namn. Ska man skriva en trilogi är det vettigt att låta lite tid gå mellan första boken slutar och andra börjar, eller på något annat sätt markera bytet till nästa del. Här känns det mest som att Roth gjort en kort andningspaus innan hon fortsatt skriva på samma bok.

Jag tyckte att första boken var okej. Spännande, men inte så nyanserad. Jag skrev då att jag önskade mig mer information om samhället, hur det var uppbyggt och varför. Trots att vi får just den informationen i den andra boken, så är jag inte imponerad. Det känns … gjort. Ingenting överraskar. Och jag hinner dessutom tröttna rejält på allt tjafs mellan Tris och Four som beskrivs i detalj hela tiden. Vem bryr sig om två gnällspikars kärleksproblem när det är revolution på gång?

”Insurgent” känns som en ganska rörig bok. Även om jag uppskattar att Roth visar oss mer av den värld hon har skapat, så känns de mest som att karaktärerna flackar hit och dit utan någon egentlig plan. Lite som i sista delen av Hungerspelen, som också led av samma problem.
Jag kommer troligtvis läsa den sista delen i trilogin bara för att få veta hur det går. Men jag hoppas verkligen att den boken kommer att kännas mer intressant än den här ganska mediokra historien.

Veronica Roth – Insurgent (Modernista, 2013)

Problemet med att läsa Enders spel

endersVissa böcker är svårare att recensera än andra.
När det gäller Orson Scott Cards ”Enders spel” är det svårare än det brukar vara. Boken har vunnit både en Hugo och en Nebula och filmversionen har preimiär senare i år. Boken räknas som en SF-klassiker, om än en mycket omdebatterad sådan. Orson Scott Card är nämligen en homofob av stora mått och hans uttalanden har lett till en stor kampanj om att bojkotta filmen. Och det är inte de enda idiotiska åsikter han har spridit.

Själv hade jag inte ens tänkt läsa boken. Jag har läst om den (det är nästan omöjligt att undvika om man är intresserad av SF eller gillar att hänga på tvtropes). När jag fick ett recensionsexemplar av boken från Modernista var jag fortfarande osäker på om jag skulle läsa den eller ej. Till slut bestämde jag mig för att ändå läsa, men att förhålla mig kritisk. Och att stå fast vid att inte betala för att varken läsa boken eller se filmen.

Andrew ”Ender” Wiggin är bara sex år när han rekryteras till en militärskola belägen i en rymdstation. Där ska han tränas för att bli den general som kan leda de mänskliga styrkorna i striden mot de utomjordingar, som kallas ”giftisar”, som attackerade jorden över sjuttio år tidigare. Träningen går ut på att leka stridslekar i lag i nollgravitation, något som Ender visar sig ha stor fallenhet för. Enders tillvaro på skolan blir hård, men både han och hans lärare vet att han är ett ovanligt intelligent barn och att om någon är lämpad att leda dem så är det han. Bara han klarar av utbildningen. Och bara han hinner lära sig allt han måste veta i tid …

”Enders spel” är lika mycket en first contact SF som en internatskoleroman. Ender må vara en inteliigent pojke, men han är långt ifrån perfekt. Ganska snart konstateras det att han inte bara är lika empatisk som sin storasyster, utan att han även uppvisar samma sociopatiska drag som sin storebror. Hans lärare på skolan gör allt för att forma Ender till den hänsynslösa ledare de behöver, oavsett konsekvenser. Varje kapitel inleds med en dialog, som i de flesta fall handlar om Enders framsteg och allt som behöver göras för att få honom dit de vill.

Slutet av boken bjuder på flera twistar. Eftersom jag redan läst om boken så kände jag till den ena och kunde ana mig till den andra, men det gör dem inte mindre effektiva. Tyvärr slutar inte boken där, utan innehåller en ganska moralisk och religiös epilog som jag hade mycket svårt för. Särskilt eftersom jag vet att Card är mormon.

”Enders spel” är en spännande och väl uppbyggd roman, men inte helt utan problem. Vissa koncept den innehåller känns brinnande aktuella, medan andra känns hopplöst daterade (för ett spoilerfyllt exempel på det senare se här). Även om Cards homofobi inte lyser igenom i boken så är det svårt att läsa utan att leta efter tecken på den. Och hans religiösa tro är, som sagt, tydligt närvarande i romanen.
Jag skulle rekommendera alla som vill läsa ”Enders spel” att göra det kritiskt. Var medvetna om vilken författare det är ni läser. Kolla upp hans uttalanden om homosexualitet och äktenskap och ta ställning till om det känns värt det. Och försök i möjligast mån att låna boken på biblioteket eller av en vän istället för att köpa den, om ni ändå känner att ni vill läsa boken.

Orson Scott Card – Enders spel (Modernista, 2013)

Skräckhöst

IMG_20130818_141543
Nu börjar det dra ihop sig för terminsstart, vilket för min del innebär början på en termin fylld av gotisk skräcklitteratur.
Jag har förberett genom att låna hem en hög böcker från jobbet (Pål Eggerts första fanns tyvärr inte, så jag får ställa mig i kö på det enda (!) exet som finns hos SSB istället). Dessutom fick jag äntligen en god ursäkt att faktiskt ta och köpa Mattias Fyhrs ”De mörka labyrinterna”, en bok jag länge suktat efter men alltid tidigare prioriterat bort då jag kunnat låna den på biblioteket.

IMG_20130821_122959

Senare under terminen är det dags för mig att ta tag i den litteraturförmedlingskurs jag aldrig slutförde förra året. Jag funderar på att köra skräcktema även där (om den lärare vars gymnasieklass jag ska utsätta för mitt bokprat tycker att det är en bra idé förstås). Hösten är ju faktiskt den ultimata skräckläsningsårstiden, så varför inte köra på temat fullt ut?

Närkontakt

denfemteJag fick ett förhandsexemplar av Rick Yanceys ”Den femte vågen” tidigare i våras. Av någon anledning dröjde det flera månader innan jag slutligen kom mig för att läsa det (dock hann jag i alla fall läsa boken innan den kom ut, annars hade det varit ganska värdelöst med ett förhandsexemplar). Kanske var det korrfelen jag drog mig för. De är ganska många, och det är svårt att inte störa sig på den saken även om man vet att det inte är den slutliga versionen man läser.

Den första vågen var en elektromagnetisk puls som slog ut all elektricitet och dödade en halv miljon människor. Den andra vågen var verkligen en våg, en gigantisk tsunami som dränkte världens alla tätbebyggda kustområden. Den tredje vågen spred en dödlig smitta som tog död på nästan hela jordens befolkning. Den fjärde vågen består av krypskyttar, som dödar alla människor de får sin på.
Det finns inte många människor kvar som överlevt alla vågor de utomjordiska attackerna bestått av. Cassie är en av dem. Hon gömmer sig i en skog, med en M16 och sin lillebrors nalle som enda sällskap. Och hon är övertygad om tre saker:
1. Det går inte längre att lita på någon
2. Hon ska göra allt för att få sin lillebror tillbaka från de soldater som förde bort honom och dödade deras pappa
3. Det kommer att komma en femte våg

”Den femte vågen” är en postapokalyptisk first contact-YA. Den känns lite som en vidareutveckling av den epidemi av dystopiska ungdomsromaner som följt i Hungerspelens fotspår. Själv tycker jag att det är ganska roligt att SF blivit så populärt inom ungdomslitteratur, även om jag misstänker att de flesta som läser de här böckerna inte ens reflekterar över att det är science fiction de läser.

”Den femte vågen” är spännande utan att hänfalla till ständiga cliffhangers. Jag gillar att vi får följa flera olika karaktärer istället för att bara få Cassies perspektiv. Vi som läsare är alltid steget före Cassie, vet alltid lite mer än hon vet. Det är ett berättarknep som fungerar ovanligt väl i den här boken, mycket för att Cassie knappt vet någonting. Att jag inte är helt förtjust i henne som karaktär var troligtvis en bidragande orsak till att jag tyckte att det var rätt skönt att hennes POV inte var den enda.

Jag kände att romanen inte höll hela vägen till slutet. Första halvan är spännande, men halvvägs planar det ut. Det blir lite för förutsägbart och framför allt tycker jag att det utomjordiska hotet tappar mycket av sin mystik. Det är just att det är ett okänt hot som är så kittlande i början. Vilka är de? Vad vill de? Ingen vet. När vi väl får veta så kan jag inte låta bli att bli besviken.
Jag hoppas förresten verkligen att det inte blir något av den antydda kärlekstriangeln i boken (vilken iofs snarare är en kärlekskvadrat). Seriöst, om alla ungdomsboksförfattare kunde sluta skriva kärlekstrianglar omedelbart så skulle det inte vara en dag för tidigt.

”Den femte vågen” har förutspåtts bli lika stor som ”Hungerspelen”. Jag tycker att boken inte når upp i samma klass som Suzanne Collins trilogi, men det skulle inte förvåna mig om det här slår stort.

Rick Yancey – Den femte vågen (Rabén & Sjögren, 2013)

Mer fae fantasy

kithEfter att jag läst första volymen av Holly Blacks och Ted Naifehs grafiska roman ”The Good Neighbors” dröjde det inte många dagar innan jag kastade mig över andra och tredje delen.
I dessa två böcker, med undertitlarna ”Kith” och ”Kind”, får vi fortsätta följa Rue i hennes kamp att komma tillrätta med sin identitet som hälften människa och hälften fae. Redan i andra boken börjar fae ta över staden. Klängväxter täcker husen, monster gömmer sig i skuggorna och flera av Rues vänner börjar bete sig märkligt.
Kommer hon att tvingas att välja sida?

kind
Jag vill återigen poängtera att ”The Good Neighbors” är en riktigt bra serie. Spännande, fantasieggande, snygg och bitvis ganska oförutsägbar. Black väljer sällan de mest upptrampade stigarna när hon ska berätta sin historia, något som verkligen uppmärksammas för läsare som har läst rätt mycket urban fantasy.

Jag gillar att Rue är så cool och handlingskraftig. Visst har hon sina svaga sidor (som att envisas med att fortsätta vara ihop med pojkvännen trots att han är en total skitstövel), men det gör henne bara lättare att tycka om. I stort är hon befriande självständig och oberoende. En sån där protagonist som man längtar efter när man överdoserat på mjäkiga urban fantasy-”hjältinnor” som tillbringar hela sin vakna tid med att tråna efter vampyrhunkar.

Holly Black & Ted Naifeh – The Good Neighbors, vol 2: Kith (Graphix, 2009)
Holly Black & Ted Naifeh – The Good Neighbors, vol 3: Kind (Graphix, 2010)

Författarintervju med Boel Bermann

Det är alltid roligt när det dyker upp en ny spännande svensk debutant. Extra roligt blir det när debutanten dessutom råkar vara ens vän.
I höst debuterar Boel Bermann på Kalla Kulor förlag med dystopin ”Den nya människan”, en bok som jag fick förhandsläsa för några månader sen. En roman som handlar om vad som händer med en värld där alla barn som föds är väldigt, väldigt annorlunda. Precis som alla bra dystopier är det en bok som säger mycket om vår samtid och om hur lite som egentligen krävs innan hela samhället balanserar på ruinens brant. Och det är en bok som jag misstänker att det kommer pratas en hel del om i höst.

BoelBermann_MG_0300

Hej Boel Bermann!
Du debuterar med ”Den nya människan” om bara några veckor. Berätta lite om boken!

Den nya människan handlar om mänsklighetens undergång. I en nära framtid är alla barn som föds inte som vanliga barn. De är tysta, leker inte och visar inga känslor. Min huvudperson Rakel känner ett obehag inför barnen, men försöker att inte bry sig om vad som händer. Tills en dag då ett vanligt barn attackeras och hon i panik dödar ett av de nya barnen …

Hur kom det sig att du skrev just en dystopi?
Jag har alltid älskat dystopier för att de är precis i gränslandet mellan den gråa vardagen och den nattsvarta undergången. Till skillnad från post-apokalypser där undergången redan slagit till är det spännande att se tiden innan världen går under. När samhället fortfarande kämpar för att klamra sig fast vid vardagen och fortsätta leva sina liv som att inget har hänt.

Har du några favoritdystopier som du verkligen vill rekommendera?
Alla Margaret Atwoods dystopier tycker jag är magnifika, men sen vill jag slå ett slag för de svenska dystopierna Enhet av Ninni Holmqvist och Staden utan kvinnor av Madeleine Hessereus. Även Hungerspelen tycker jag är riktigt bra, när jag läste trilogin fick den mig att önska att jag hade varit tonåring för att den antagligen skulle ha förändrat mitt liv :)

De nya barn som figurerar i din bok är väldigt annorlunda – och väldigt mycket läskigare – jämfört med hur barn brukar vara. Vad inspirerade dig att skriva om dem? Och vad tror du att det är som gör att barn är så tacksamma att ha med i skräcksammanhang?
Folk brukar ju säga att barnen är vår framtid. Om det slutar födas barn eller om barnen är ruskigt obehagliga förändras vår framtid. Jag tror att barn kan vara så skrämmande för att alla vet hur barn är och vi förknippar barn med något väldigt fint, naivt och oskuldsfullt. Då krävs det väldigt små medel för att få barnen att kännas främmande.

Du är ju en skräckfantast av stora mått som bl.a har skrivit flera skräcknoveller på fruktan.se. Finns det något som verkligen skrämmer dig?
Att läsa nyheterna, får jag säga det? Förlåt, men det är faktiskt sant. Jag kan verkligen bli mörkrädd av nyheter, när vi människor behandlar varandra omänskligt och när vi börjar dela upp oss själva i ”vi och dem”. Sådant skrämmer mig enormt.

28:e augusti debuterar Boel Bermann med romanen ”Den nya människan” på Kalla Kulor Förlag.

Läs mer:
Hemsida: www.boelbermann.se
Twitter: http://twitter.com/boelbermann
Facebook: www.facebook.com/boelbermannauthor

Väsen

I vanlig ordning har jag tänkt läsa en extrakurs till hösten. I år var det ovanligt svårt att välja, dels eftersom jag känner att jag bara hinner med en enda kurs och dels för att jag tvingades välja mellan nytta och nöje (dvs en kurs som verkar grymt rolig och en som jag tror att jag kommer ha stor användning av i jobbet).
Till slut blev det nöje som fick gå segrande ut striden. Vilket innebär att jag ska läsa distanskursen ”Varulvar, vampyrer och väsen – Skräck i litteratur och andra media från antiken till idag” med Mattias Fyhr som kursansvarig. Jag är mycket peppad!
Detta innebär förstås att jag kommer att skriva lite extra mycket om skräck och monster i bloggen under hösten. Vilket i och för sig är vad jag brukar göra ungefär varje höst, så ingen som brukar besöka bloggen lär bli särskilt förvånad …

I fablernas värld

intevaldaJag lånade hem Maria Turtschaninoffs debutbok ”De ännu inte valda” på impuls från jobbet för några veckor sen. Jag har insett att jag har en gigantisk kunskapslucka när det gäller just barnböcker, och vad passar bättre att fylla luckan med än en författare som jag redan är bekant med?

”De ännu inte valda” handlar om styvsyskonen Emmi och Martin som har svårt att komma överens. Emmi är arg på Martin för det mesta och önskar att han bara kunde försvinna för gott. En kväll upptäcker de båda en mystisk varelse som bryter sig in i Emmis excentriska fasters hus. När de försöker stoppa varelsen dras de båda med till hennes värld, en värld som styrs av muserna och som befolkas av allehanda märkliga sagofigurer. Dessa figurer är De Ännu Inte Valda, de figurer som ännu inte valts ut att få ta plats i en bok. För vissa av figurerna börjar väntan bli väl lång, och de planerar ett uppror mot musernas styre.

Det här är en bok som jag hade slukat med hull och hår om jag hade tillhört den tilltänkta målgruppen. Spännande, lite lagom läskigt och ganska så ordentligt litteraturnördigt. Jag gillar att den komplicerade relationen mellan de två styvsyskonen få ta så stor plats och vara så central för historien.

”De ännu inte valda” känns som en bok jag garanterat kommer att rekommendera till fantasysugna barn. I synnerhet de som kanske inte riktigt är mogna att ge sig i kast med de allra tjockaste fantasytegelstenarna ännu, utan behöver något lite mer lättläst att mjukstarta med.

Maria Turtschaninoff – De ännu inte valda (Söderströms, 2007)

London calling to the underworld

riversoflondonAtt ta med Ben Aaronovitchs ”Rivers of London” som semesterlektyr på Englandsresan jag gjorde i juli visade sig vara ett genidrag. Inte nog med att det är en smart, rolig och oerhört nördig bok, den känns dessutom väldigt brittisk. Vilket känns helt perfekt när man är på en väldigt brittisk semester.

Peter Grant är Londonbo och nybakad polis. Såpass ny att han ännu inte har hunnit rekryteras av någon avdelning (man han fruktar att han kommer att tvingas syssla med administration på heltid). Så träffar Peter en natt ett mordvittne som visar sig vara ett spöke och hans liv vänds upp och ner. Han lär känna den excentriske Inspector Nightingale och introduceras för en stad full av spöken, gudar, mytologi och magi. Magi som Peter själv får börja lära sig – både tt använda och att akta sig för.

”Rivers of London” är en mycket lyckad mashup av deckare och urban fantasy. Jag är ju vanligtvis inget fan av deckare, men när polisjargongen blandas upp med magiska inslag så kan jag inte bli annat än förtjust. Särskilt när vi får träffa de flodgudar som titeln syftar på och dras in i deras kamp om herraväldet över London.

Det här är mycket underhållande. Men det finns också ett mörkt stråk i boken, en ständig påminnelse om hur mycket magi kan skada, som gör att den aldrig känns det minsta tramsig. Inte ens när det skämtas om Harry Potter.

Jag ser fram emot att läsa nästa bok om Peter Grant, ”Moon Over Soho”, som jag redan har lagt vantarna på. Mer fantastiknördiga deckare åt folket!

Ben Aaronovitch – Rivers of London (Gollancz, 2011)