Evigheten i en liten ankdamm

oceanDet börjar med att romanens berättare reser tillbaka till sin barndoms hemtrakter. Huset han bodde i som barn är borta sedan läge, men längst bort längs samma smala väg bodde en gång hans vän Lettie Hemstock med sin mor och mormor. Gården hon bodde i står kvar och kvar finns även den ankdamm hon brukade påstå var ett hav. När vår berättare sätter sig vid dammen börjar han minnas saker från sin barndom som han egentligen aldrig borde ha kunnat glömma. Mörka minnen fulla av död, magi, svek och märkliga monster som inte hör hemma i vår värld.

”The Ocean at the End of the Lane” är Neil Gaimans första vuxenroman på åratal. Det är en mörk roman som blandar fantasy med gamla myter, skräckinslag med jordnära brittisk lantidyll.
Stora delar av boken handlar om en sjuårings möte med det okända, men det gör det inte till en barnbok. Här finns en hel del riktigt skrämmande inslag. Inte minst det synnerligen obehagliga monster i form av en barnflicka som terroriserar vår berättare.

”The ocean …” påminner mig en del om ”Coraline”. Båda böckerna handlar om ensamma barn med frånvarande föräldrar, som utsätts för ondskefulla monster från andra dimensioner. Men ”The Ocean …” är en mörkare bok. Berättarens vuxna perspektiv gör att vi får en annan typ av berättelse. Och, inte minst, en annan typ av slut.
När jag läste Gene Wolfes ”Peace” tidigare i år så skrev jag om parallellerna mellan Gaimans och Wolfes skrivande. De märks tydligt i den här boken. ”The Ocean …” handlar om minnen och berättelser och tid och magi. Och precis som i ”Peace” så är det en bok med flera lager (om än inte riktigt lika många), som jag misstänker tjänar på en omläsning.

De tre kvinnorna Hempstock, som spelar en stor roll i den här berättelsen, är karaktärer som dykt upp i olika form i flera av Gaimans böcker. Exempelvis ”Sandman”, där de var mycket mindre vänligt sinnade. Jag tycker att det verkligen var på tiden att de fick en helt egen roman. Och jag hoppas att det här inte är det sista vi ser av dem.

Neil Gaiman – The Ocean at the End ofthe Lane (Headline, 2013)

9 comments

  1. Jag är helt klart nöjd. Tycker att den tillfredställde mitt inre sagoläsande barn. Du tänkte på Coarline, och jag förstår varför. Själv tänkte jag en del på Bod, i Graveyard Book. Det är väl temat om hur utsatta barn egentligen är. För det är de.Och visst var Hempstock-klanen en stor del av bokens behållning. Jag gillade slutet.

    1. Jag är också nöjd. Det är ingen episk bok i stil med American Gods, men jag gillade. Det känns som att det där med utsatta barn är något som Gaiman återkommer till gång på gång. Han gör det väldigt bra, oavsett om det handlar om Bod eller Coraline eller berättren i den här boken.

  2. Jag gillade den också! Jag försökte att inte läsa några recensioner förrän jag hade skrivit min egen, och jag jämförde den också spontant med Coraline, precis som du. Men den var ju precis som du skriver avsevärt mycket vuxnare än Coraline, men inte så episk och (ärligt talat) tung som American Gods var. Min Gaiman-favorit är ju annars Stardust, det är en av de få böcker jag vet som jag verkligen gillar och som man blir riktigt glad av att läsa. Den här var mycket mörkare och något allvarligare, men lika lagom lätt, man tar sig igenom den på en dag utan att anstränga sig särskilt. Mer om The Ocean at the End of the Lane från mig på http://fantastiskfiktion.wordpress.com/2013/07/02/the-ocean-at-the-end-of-the-lane/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s