Månad: juni 2013

Jag behövde ord

lycklignormal”Varför vara lycklig när du kan vara normal?” är namnet på Jeanette Wintersons självbiografi. Det handlar om hennes uppväxt hos en emotionellt otillgänglig adoptivmor, som lät sin dotter sitta och vänta ute på trappen hela nätterna eller låste in henne i kolkällaren. Som läste hennes brev och dagböcker. Som inte kunde acceptera sin dotters homosexualitet utan försökte fördriva den med hjälp av exorcism. Men det handlar också om språk, om hur den unga Jeanette fann biblioteket och böckerna och orden. Om hur hon kämpade sig till en utbildning. Och om hur svårt det är, trots utbildning och författarframgångar, att lämna det förflutna bakom sig.

”Ett svårt liv kräver ett svårt språk – och det är det som poesin ger oss. Det är det som litteraturen ger oss – ett språk som är kraftfullt nog för att säga som det är.”

”Varför vara lycklig…?” är en tung bok om ett utsatt barn och en kvinna som aldrig borde ha blivit mor. Men det handlar också om identitet, om att kunna förstå sig själv och förlåta sina egna brister. Om hur vi påverkas av vår uppväxt långt upp i vuxen ålder.

Det hänvisas mycket till Wintersons stora litterära genombrott ”Det finns annan frukt än apelsiner” i boken. Även den boken var baserad på Wintersons uppväxt, även om den inte var helt självbiografisk. Själv kände jag att jag kanske borde ha läst om ”Apelsiner” inför läsningen av den här boken, för jag insåg snart att jag inte mindes särskilt mycket alls av boken. Vilket är lite synd, för jag misstänker att de båda böckerna tjänar på att läsas ihop.

”Jag behövde ord eftersom olyckliga familjer är sammansvurna i sin tystnad. Den som bryter tystnaden blir aldrig förlåten. Han eller hon blir tvungen att lära sig förlåta sig själv.”

Som alltid i Wintersons böcker är språket fantastiskt. Även i översättning. Hon skriver i boken om hur böckerna blev hennes hem under alla de år hon inte hade något eget hem, och det märks. Hon äger orden. Och hon låter oss kliva över tröskeln, komma in och dela dem med henne. Det är en ynnest som ingen av oss borde tacka nej till.

Jeanette Winterson – Varför vara lycklig när du kan vara normal? (Bonnier pocket, 2013)

Sommartider

Det märks att jag har semester. Inte bara för att jag hunnit läsa ut två böcker och påbörja en tredje på två dagar, utan även för att jag plötsligt hinner med att blogga regelbundet igen. Det här med att ha tid, alltså. Fina grejer.

Tyvärr kommer den här tiden inte räcka för alltid. Om två veckor åker jag till England några dagar, följt av den redan omtalade Prag-resan. Efter det ska jag jobba några veckor, skriva en hemtenta och sen är sommaren slut.
Så det finns viss risk att mitt bloggande i sommar kommer att bli en smula … om inte sporadiskt, så i alla fall oregelbundet. Men jag ska försöka prioritera och hinna med mina två sommarprojekt i alla fall, även om det inte lär hinnas med så mycket annat.

Vad ska ni göra i sommar? Jobba, resa, plugga, skriva en bok, bygga ett hus eller bara ligga i hängmattan och läsa böcker?

Magiska Prag: Daughter of Smoke and Bone

daughterofsmokeFörsta boken i mitt lilla sommartema Magiska Prag är utläst. Och vilket bra val av första bok jag gjorde! Laini Taylors ”Daughter of Smoke and Bone” är en mycket spännande urban fantasy som är proppfull av stämningsfulla beskrivningar av fantastiska Prag-miljöer.

Karou är en ung konststudent, som lever med en fot i den vardagliga världen och en fot i en magisk värld där önskningar inte bara kan besannas utan även kan köpas och säljas. Karous koboltblå hår, som inte är färgat, är ett resultat av en sådan önskning. Det är hennes fosterfar Brimstone som handlar med önskningarna. Han är en chimär, en blandning av djur och människa, och han är den enda familj Karou har. När hon blir indragen i det uråldriga krig som pågår medan chimärerna och änglarna så borde det vara enkelt för Karou att veta vem hon kan lita på. Om det bara inte vore för ängeln Akiva som inte tycks kunna lämna henne ifred …

”Daughter of Smoke and Bone” är en urban fantasy-YA som känns både genomtänkt och fantasifull. Här finns inga trötta triangeldraman eller romancevampyrer (även om den stalkande ängeln känns ganska vampyrlik med sin överjordiska skönhet och ja, sitt stalkande). Jag blev särskilt förtjust i hur Taylor beskriver magins möjligheter och begränsningar. Som Brimstones önskningar, som byts mot olika slags tänder. Djurtänder mot mindre önskningar, människotänder mot större. Och för de allra mest kraftfulla önskningar finns det bara ett pris: att dra ut sina egna tänder. Är det verkligen ett pris som är värt att betala?

Ett av mina skäl till att läsa boken var ju magiska Prag-miljöer och på den fronten blev jag verkligen inte besviken. Att läsa boken gjorde mig ännu mer sugen på att besöka staden, vilket är ett mycket gott betyg.

Jag vill inte avslöja för mycket om bokens handling, men jag kan nämna att det kommer en ganska stor twist mot slutet av boken. En twist som jag tyckte var väldigt intressant, om än inte helt oväntad. Den gjorde mig dessutom mycket sugen på att snarast sätta tänderna i nästa del i trilogin, ”Days of Blood and Starlight”. Den avslutande delen ska enligt ryktet komma ut någon gång nästa år.

Laini Taylor – Daughter of Smoke and Bone (Little Brown, 2012)

Evigheten i en liten ankdamm

oceanDet börjar med att romanens berättare reser tillbaka till sin barndoms hemtrakter. Huset han bodde i som barn är borta sedan läge, men längst bort längs samma smala väg bodde en gång hans vän Lettie Hemstock med sin mor och mormor. Gården hon bodde i står kvar och kvar finns även den ankdamm hon brukade påstå var ett hav. När vår berättare sätter sig vid dammen börjar han minnas saker från sin barndom som han egentligen aldrig borde ha kunnat glömma. Mörka minnen fulla av död, magi, svek och märkliga monster som inte hör hemma i vår värld.

”The Ocean at the End of the Lane” är Neil Gaimans första vuxenroman på åratal. Det är en mörk roman som blandar fantasy med gamla myter, skräckinslag med jordnära brittisk lantidyll.
Stora delar av boken handlar om en sjuårings möte med det okända, men det gör det inte till en barnbok. Här finns en hel del riktigt skrämmande inslag. Inte minst det synnerligen obehagliga monster i form av en barnflicka som terroriserar vår berättare.

”The ocean …” påminner mig en del om ”Coraline”. Båda böckerna handlar om ensamma barn med frånvarande föräldrar, som utsätts för ondskefulla monster från andra dimensioner. Men ”The Ocean …” är en mörkare bok. Berättarens vuxna perspektiv gör att vi får en annan typ av berättelse. Och, inte minst, en annan typ av slut.
När jag läste Gene Wolfes ”Peace” tidigare i år så skrev jag om parallellerna mellan Gaimans och Wolfes skrivande. De märks tydligt i den här boken. ”The Ocean …” handlar om minnen och berättelser och tid och magi. Och precis som i ”Peace” så är det en bok med flera lager (om än inte riktigt lika många), som jag misstänker tjänar på en omläsning.

De tre kvinnorna Hempstock, som spelar en stor roll i den här berättelsen, är karaktärer som dykt upp i olika form i flera av Gaimans böcker. Exempelvis ”Sandman”, där de var mycket mindre vänligt sinnade. Jag tycker att det verkligen var på tiden att de fick en helt egen roman. Och jag hoppas att det här inte är det sista vi ser av dem.

Neil Gaiman – The Ocean at the End ofthe Lane (Headline, 2013)

Där världen heter järnväg

railseaRailsea består av ett gigantiskt hav av överlappande järnvägar, med enstaka stadsstater utspridda som öar här och där. Livet på järnvägen är både liv och död. Inte minst för Sham, som tagit tjänst som doktorsassistent på mullvadsfångaren Medes. Hans kapten är på jakt efter en särskilt moldywarpe, en enorm och särskilt listig mullvad. Men jakten leder dem till ett övergivet tåg, där Sham finner ett gammalt kameraminneskort som visar något han vet är omöjligt: slutet på järnvägshavet. Vad finns egentligen där järnvägen börjar – eller slutar?

China Miévilles ”Railsea” känns som en återgång till författarens särskilda nisch inom new weird, efter två böcker som brutit av mot den (SF och urban fantasy). Railsea är inte Bas-Lag, men känns som att de skulle kunna existera i samma universum. Den där blandningen mellan industrialism och fantastik, steampunk och kryptozoologi. Här även kryddat med postapokalyps, westernkänsla och klassisk äventyrsroman.
Miéville är oerhört skicklig på att måla upp intressanta miljöer, och de i ”Railsea” hör till de mest intressanta hittills. Det må låta absurt med en värld där havet inte är uppbyggt av vatten, utan av ändlösa jordvidder där monster tunnlar fram, men det fungerar perfekt.

”Railsea” innehåller en hel del referenser till Herman Melvilles klassiker ”Moby Dick”. Det känns dock inte som någon nödvändighet att ha läst boken, det räcker långt att bara känna till handlingen i stora drag för att kunna uppskatta de metalitterära inslagen.
Själva storyn är i allmänhet inte lika stark som världsbygget. Jag har inget emot hur det slutar, det är vägen dit som ibland inte riktigt känns helt klockren. Men jag antar att det inte vore en lek med äventyrsromangenren om boken inte innehöll ett antal typiska äventyrssituationer och en massa hattande hit och dit.

När jag och In Another Library diskuterade boken på Twitter för ett tag sen så kom vi fram till att någon borde göra film, tv-serie eller spel av den. De här miljöerna förtjänar att visualiseras! Läs för övrigt Annas recension av boken också. Den är väldigt bra.

China Miéville – Railsea (Pan books, 2013)

Äntligen!

IMG_20130618_181142
Årets mest efterlängtade bok, Neil Gaimans ”The Ocean at the End of the Lane”, hamnade äntligen i min ägo i tisdags. Några reafynd i form av Ben Aaronovitchs ”Rivers of London” och Gene Wolfes ”The Fifth Head of Cerberus” fick också följa med hem. Som synes på bilden ovan var jag inte den enda som var intresserad av bokköpen.

Nu gäller det bara att hitta tid att hinna läsa böckerna också. Jag har kommit halvvägs i TOatEotL och är hittills inte besviken. Boken påminner mig lite om ”Coraline”, en av mina Gaiman-favoriter. Jag hoppas hinna läsa klart den nu i midsommar, trots att jag ska härja runt på landstället med mängder av släkt och troligtvis inte få en lugn stund.

Vad läser ni i midsommar?

Bokstävlarna presenterar: SF-sommar

IMG_20130613_162130

Jag avslöjade tidigare här i bloggen att jag har två läsprojekt inplanerade den här sommaren. Det mindre projektet Magiska Prag skrev jag om i bloggen förra veckan. Jag har redan hunnit läsa första boken som ingår i det temat och tänkte därför att det är hög tid att presentera mitt andra tilltänkta sommarläsningsprojekt.

Tanken är att sommaren 2013 ska vara en SF-sommar.
Inte för att jag läser någon sommarkurs på temat (I wish!), utan för att jag under det senaste året eller så lyckats samla på mig en hel hög intressanta SF-böcker som inte blivit lästa (se bildbevis ovan). Tanken är, som vanligt när jag ger mig på ett större läsprojekt, att det inte bara ska handla om böcker utan även om filmer, tv-serier, spel och annat SF-relaterat. Chansen är exempelvis mycket stor att det dyker upp ett inlägg om Guillermo del Toros kommande superrobotfightingfilm ”Pacific Rim” senare i sommar, när jag fått chansen att se den på bio. Kanske är det även hög tid att jag skriver det där inlägget om Doctor Who som jag tänkt göra ungefär hur länge som helst. Ett inlägg om ”Liftarens guide till galaxen” känns som att det borde vara obligatoriskt att ha med.

Oavsett om ni gillar SF eller ej så hoppas jag att ni kommer att gilla SF-sommaren här i bloggen. Om inte annat så kanske ni kan få några tips på filmer eller tv-serier att se!

Miljöpolitisk dystopi

andlösMattias Ronges ”Andlös” var inte som jag förväntade mig. Jag hade siktet inställd på miljöpolitisk dystopi, men jag fick något slags thrilleraktig kärlekshistoria med dystopiska inslag. Vilket i sig inte är något negativt, men jag som hade förväntat mig något helt annat blev faktiskt en smula besviken.

”Andlös” utspelar sig i en nära framtid där klimathot blivit verklighet och där mänskligheten drabbats av en mystisk pandemi som drabbar andningsreflexen. De som blir sjuka måste få andningshjälp och sova med respirator, annars klarar de sig inte ens över natten. Ingen vet vad den nya sjukdomen beror på, men Leni har sina misstankar. Under sin tid vid Miljödepartementet blev hon besatt av att lösa sjukdomens gåta, så besatt att hon blev av med jobbet. Men hon gav inte ens upp då, utan fortsatte leta efter det mönster hon var övertygad finns där.
När Lenis granne dör och efterlämnar en ung dotter kryper epidemin allt närmare henne personligen. Hon tar motvilligt hand om barnet eftersom det inte finns någon annan. Men hon ger inte upp jakten på sanningen, även när den får henne att lämna Stockholm och ge sig ut på en resa genom ett Sverige där murarna mellan människorna är högre än någonsin.

Bitvis är ”Andlös” en spännande roman. Det är en skrämmande sjukdom Ronge målar upp, en som drabbar utan förvarning och som varken syns eller kan förhindras. Stockholmsskildringen i början av boken är utmärkt. Så nära dagens verklighet, men ändå så långt ifrån. Så lite som krävs för att illusionen av civilisation ska rämna helt.

Däremot är jag inte helt med när Leni, hennes vän Martin och föräldralösa Selma ger sig ut på resa. Jag har lite svårt för relationen mellan Leni och Selma. Den ger mig känslan av att Selma enbart finns med i historien för att få Leni att Bli Mänsklig och Känna Kärlek. (Ett tema som jag alltid har svårt för. Det finns skäl till att jag undviker s.k feelgood, oavsett om det gäller böcker eller film.) Om jag ska vara ärlig så har jag ganska svårt för Leni i allmänhet. Hon är självcentrerad och ganska självgod och dessutom har hon en rätt vidrig människosyn där hon ständigt dömer folk efter deras utseenden.
Ett annat problem med resan genom landet har att göra med de människor som trion stöter på. Det blir en så uppenbar politisk känga när de blir jagade av aggressiva landskapsnationalister som vill stänga gränserna mellan olika kommuner för att hindra sjukdomen att sprida sig. Vi fattar. Exkluderande politik = dåligt. Vi behöver inte få budskapet skrivet på näsan.

”Andlös” är inte en dålig roman, men det uppvisar ett problem som är ganska vanligt när det gäller dystopier. Själva det dystopiska scenariot är strålande, men handlingen håller inte riktigt samma klass. Vilket får mig att tänka att det kanske vore bättre om vissa dystopier försökte skildra ett tillstånd istället för att pressa in något slags thrillerliknande handling i det hela. Styrkan i Ronges roman ligger i det lågmälda och jag önskar att hela boken hade fått präglas av den lågmäldheten.

Mattias Ronge – Andlös (Ordfront, 2013)

En Prag-magisk bonusbok

IMG_20130611_151433

När jag skrev mitt blogginlägg om Tema: Magiska Prag härom dagen så fick jag ett väldigt intressant tips från Emelie: Michal Ajvaz ”En annan stad”. Antikvariat, parallella världar, absurdism och magisk realism. Låter inte det som ett utmärkt tillskott till temat?
Turligt nog fanns boken inne på jobbet och bara väntade på att få bo hemma hos mig under sommaren (yay sommarlån!), så nu är den officiellt en del av temat. Får se bara om jag hinner läsa även den innan resan eller om den får vänta tills jag har hunnit hem igen.

Nere i gyttjan

mississippiNär Henry McAllister köper en gård i Mississippi-deltat är det en dröm som går i uppfyllelse. Men hans hustru Laura avskyr gårdens avskilda läge, leran, primitiviteten och sin rasistiske svärfar som hon tvingas passa upp på hela dagarna. När så Henrys yngre bror Jamie återvänder från kriget ställs saker på sin spets. Inte bara för att Laura känner sig allt mer attraherad av sin svåger, utan även för att Jamie tillbringar väldigt mycket tid med en annan veteran, Ronsel. Ronsel är svart och de två unga männens spirande vänskap ses inte på med blida ögon av omgivningen.

Hillary Jordans ”Mississippi” är en imponerande debut. Intressanta karaktärer, spännande miljöer och bra språk (i bra översättning). Jordan beskriver de rasistiska strukturerna i amerikanska södern på 1940-talet ur flera olika synvinklar. Allt från den närmast likgiltiga vardagsrasismen som Laura utsätter hushållerskan Florence för till gamle McAllisters mycket uttalade och utstuderade rasistiska beteende.

Jag har alltid varit förtjust i böcker där du redan från första kapitlet får veta om att det kommer att ske en tragedi. Det är vägen dit som är det intressanta. Särskilt när en författare är så skicklig som Jordan på att lägga upp sin historia, så att läsarna får följa med på varje steg mot den oundvikliga undergången.

Jag tänkte mycket på Doris Lessings ”Gräset sjunger” när jag läste ”Mississippi”. I båda romanerna blir stadsflickor ofrivilligt farmarhustrur och kastas in i en mycket obekväm miljö där de genast vantrivs. En miljö där rasismen frodas och det olyckliga slutet är ofrånkomligt. Lessings bok är dock mycket mer oresonlig än Jordans. I jämförelse med den gård som makarna Turner bor på framstår Mudbound som ett under av bekvämlighet och civilisation.

Apropå Mudbound förresten, så finner jag det helt obegripligt varför inte det svenska förlaget behöll den titeln. ”Mudbound” är inte bara ett perfekt namn på gården, utan även en mycket bättre titel än det intetsägande ”Mississippi”. Sen när behåller man inte egennamn i en översatt titel?

Hillary Jordan – Mississippi (Månpocket, 2013)