Ingen död

denlevandeEn värld där ingen längre dör, åtminstone inte utan att återfödas direkt i en annan kropp med tillgång till sina gamla minnen och erfaranheter. Där ålderdomen är avskaffad. Där alla människor är sammankopplade, en del av det sociala nätverket Socio. Låter det som en dröm eller en mardröm?

För karaktärerna i Anna Starobinets ”Den levande” är det inte så lätt att avgöra. De flesta av dem är en del av systemet, vilket gör det i princip omöjligt för dem att distansiera sig. Zero, den enda som inte är en del av systemet, vill inget annat än att höra till. Han föds som en anomali som saknar den inkod som innehåller information om tidigare liv. Vem är han egentligen? Hur kan han ens existera? Och vad betyder hans existens för Socio och Den levande?

”Den levande” är en dystopisk SF-roman med flera dimensioner. Berättarstilen är fragmentarisk och blandar dialoger och utdrag från dokument och sociochattar med mer beskrivande scener. Det gör den inledningsvis lite svårläst, men samtidigt tycker jag att formatet passar historien mycket väl. Särskilt gillar jag hur sociokorrespondensen hela tiden dyker upp parallellt med den vanliga dialogen, så att det kan pågå två parallella dialoger mellan samma personer.

”Den levande” är både väl skriven och väl översatt. Det är en spännande historia, men jag är inte helt förtjust i slutet. Vad jag framför allt hade hoppats på var en mer ingående och teknisk analys av Den levandes existens. Men kanske är det bara jag som har läst för mycket William Gibson?

Bra är det i vilket fall, även om slutet lämnade mig något otillfredsställd. Coltso är ett förlag vars utgivning verkligen håller genomgående hög kvalitet.

Anna Starobinets – Den levande (Coltso, 2013)

5 comments

  1. Personligen tänker jag mardröm, känns mer som ett Borgkollektiv än riktigt liv. Idén med boken låter bra. Utanförskapet, den enda individen med en chans att vara fylld av existentiell ångest. Men…utan analys och en tråd att nysta upp blir det bara en idé – ingen hållbar story som man kan få ut något av. Det är inte så att jag direkt ogillar att en plot är experimentell (”Den franske löjtnantens kvinna” är ett bra exempel), men prettosvåra böcker passar jag. Får man ingen möjlighet att lösa mysterium i en bok blir jag lite ”jaha det var de timmarna de” : ( Fast, sen kan man ju alltid hota sig själv eller författaren om man ogillar slutet på en bok numera ; P

    1. Jag tänker också mardröm, rakt av.
      Det är verkligen en smart plot, men jag är inte helt förtjust i vägen den tar. Jag gillar vanligtvis öppna slut, men i det här fallet känns det som att vissa saker förklaras alldeles för ingående medan andra lämnas utan förklaring. Synd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s