Den sista striden

amemoryoflightApokalypsen är inte inställd!
Den är bara väldigt, väldigt försenad. Och när jag skriver apokalyps så menar jag alltså de tre sista böckerna i fantasyserien Wheel of Time, som jag tillbringade stora delen av vintern och våren med att plöja. Att det här blogginlägget blivit så försenat är rätt passande, med tanke på hur länge fantasyfansen fick vänta på de sista delarna av WoT.

Det här blogginlägget kommer att innehålla oerhörda mängder SPOILERS fram till och med det oundvikliga slutet på bokserien. Känn er varnade!

Det som från början var tänkt att bli en sista bok med Den Episka Slutstriden blev tre böcker; ”The Gathering Storm”, ”The Towers of Midnight” och ”A Memory of Light”. Ett bra beslut, för jag har svårt att tänka mig att det ens skulle ha varit möjligt för Brandon Sanderson att knyta ihop den gigantiska säck som WoT utgör i en enda bok. Om det inte varit en bok på 3000 sidor, vilket är långt över smärtgränsen även för denna tegelstenskramare.

gatheringstormRedan i ”The Gathering Storm” börjar det dra ihop sig för apokalyps på allvar. Världen som varit ganska instabil i hela bokserien, börjar nu påverkas på allvar av The Dark Ones närhet. Växter och djur vissnar och dör. Matvaror ruttnar plötsligt utan förvarning. Hela spökstäder dyker upp och försvinner utan förvarning. Drömvärlden tel’aran’rhiod verkar vara på väg att helt lösas upp. Och vid horisonten i norr virvlar de stormmoln som förebådar den oundvikliga sista striden.

Det är märkligt hur de tre sista böckerna i bokserien känns lite segdragna fast det händer mer i dem än i de tio föregående sammanlagt. Det kanske är oundvikligt när det gäller en såhär omfattande bokserier att det tar tid att avsluta sidointrigerna och ta sig till slutstriden. Men det är bitvis en frustrerande läsning när man bara väntar på ett avslut.

towersEftersom det är omöjligt för mig att gå igenom allt som händer i de tre böckerna så tänkte jag bara kommentera vissa saker:
– Jag älskar att vi äntligen fick reda på vad Verin sysslat med i alla dessa år och jag älskar hur vi får reda på det. En av de bästa karaktärerna i böckerna, hands down.
– Rands omvändelse från paranoid brat till fantasy-Jesus känns ganska … fånig? Väntad? Tröttsam? All of the above?
– Gawyn måste vara den mest värdelösa av alla karaktärer i alla böckerna. Till och med sättet han dör på gör en förbannad.
– Den otroligt utdragna striden mellan Perrin och Slayer/Luc/Isam gjorde mig till slut bara irriterad. Den är fantasymotsvarigheten till en fyrtiofemminuters biljakt – mycket väsen för ingenting.
– Nog för att det var coolt när Mat & Thom jailbreakade Moiraine, men jag måste säga att jag inte riktigt fattar poängen med att hon kom tillbaka. För att stå bredvid och titta på när Rand kämpade mot The Dark One? Jag hade förväntat mig dolda krafter eller hemlig kunskap om något livsviktigt för sista striden.
– Demandred: Vilken tönt. Is disappoint.
– Jag måste säga att jag gillar hur konflikten med Seanchan hanterades i de sista böckerna. Kompromisserna och förhandlingarna där ingen riktigt fick vad de egentligen ville ha. Det känns trovärdigt.
– Dödssiffrorna: Fler än befarat. Färre än jag hoppats på. Det har ju alltid varit ett stort problem med WoT, att ingen viktig karaktär någonsin dör. Inte ens om de råkar försvinna in i en (senare totalförstörd) portal till en annan dimension. I de tre sista böckerna dör det faktiskt några karaktärer. Inte tillräckligt många för att vara en apokalyps enligt min mening, men tillräckligt många för att man ska kunna ta det på allvar.
– Slutstriden efter slutstriden: ganska förutsägbar, men helt i linje med böckerna i sig. Jag har inga direkta klagomål.

Så, nu till den stora frågan. Var det värt att läsa till slutet?
För mig är svaret ja. Jag hade redan lagt så mycket tid och engagemang på WoT att det kändes skönt att äntligen få ett avslut.
Däremot är jag tveksam till om jag skulle rekommendera böckerna till någon som inte läst dem alls. Det finns så mycket annan fantasy som är bättre, mer välskriven, mindre sunkig könsrollsmässigt och framför allt består av färre böcker. Läs den istället.

Brandon Sanderson & Robert Jordan – The Gathering Storm (Orbit, 2009)
Brandon Sanderson & Robert Jordan – The Towers of Midnight (Orbit, 2010)
Brandon Sanderson & Robert Jordan – A Memory of Light (Orbit, 2013)

Annonser

4 comments

  1. Då behöver jag inte känna mig skyldig för att jag har den första boken i serien stående i bokhyllan sedan 2005. Överlag tycker jag att det är svårt att hitta bra high fantasy. Jag läser ofta första delen i en serie men blir sällan lockad att fortsätta då böckerna är så pass långa. Om författaren är duktig och jag är intresserad av historien så läser jag gärna tegelstenar, men det är få författare som kan skriva en bra bok på närmare 1000 sidor.

    1. Det tycker jag verkligen inte att du behöver känna dig! Problemet med många fantasyserier är ju att det är så otroligt många sidor att läsa. Plus att det alltid är en stor risk att långa bokserier tacklar av efter ett tag (WoT är inget undantag). Jag har börjat känna att jag föredrar trilogiformatet när det gäller high fantasy. Det känns mer hanterbart än bokserier som tar upp hela hyllplan i ens bokhyllor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s