Månad: maj 2013

Tågläsning, eller bristen därpå

IMG_20130527_140341

Hemkommen efter några dagar i Borås kan jag bara konstatera att det inte blev så mycket läst som jag hade hoppats den här gången heller.
Innan jag åker så fantiserar jag alltid ihop eoner av lästid som jag inbillar mig börjar redan när tåget lämnar Stockholm central. Jag tänker mig hela kvällar av sträckläsning på vandrarhemmet, i stadsparken eller på något lagom lugnt kafé i väntan på tåget hem.
I själva verket brukar det se ut ungefär såhär: tågresa dit då jag lägger den mesta tiden på att äta frukost/lunch, twittra och förbereda inför den tenta eller redovisning som är skälet till hela resan. Heldagar i skolan som gör att jag inte ens orkar tänka på att läsa när jag väl har en ledig stund. De där timmarna i väntan på tåget hem brukar oftare fyllas av rastlösa promenader än lyxig läsning.
Den här gången blev det inte ens någon läsning på tåget hem, eftersom jag hade två byten och fick åka hela X2000-sträckan baklänges. Åksjuka är inte den bästa läsförutsättningen, om man säger så.

Det är bara att konstatera att jag tror att det där med tågläsning egentligen fungerar bättre i teorin. Det finns så mycket som kan störa (inte minst medpassagerarna). Men när allt väl klaffar, som på bilden ovan från resan till Borås i måndags, så är tågläsning något av det bästa som finns. Jag antar att det är den drömmen som får oss att alltid köpa en hoppfullt tjock ny bok varje gång vi ska iväg på en längre tågresa?

Annonser

Some girls wander by mistake

weirdoMin deckartolerans är som bekant inte särskilt hög. Därför kände jag att det var säkrast att rådfråga bokbloggarvärldens orakel när det gäller anglosaxisk spänningslitteratur – Helena Dahlgren – om hon trodde att Cathi Unsworths ”Weirdo” var något för mig. Hon övertygade mig med de magiska orden ”noir” och ”goth”, vilket jag är glad för. ”Weirdo” visade sig nämligen vara en riktigt spännande roman där själva kriminalgåtan inte är huvudpoängen.

Sean Ward är privatutredaren som får i uppdrag att undersöka ett tjugo år gammalt – och mycket omtalat – mord. Han reser till Ernemouth, en liten kuststad i Norfolk. Där försöker han ta reda på vad som egentligen hände när den femtonåriga Corrine Woodrow dömdes för mord och anklagades för att ha varit ledare för en satanistisk kult. Men stadens invånare är inte särskilt pigga på att tala om det förgångna. Och när Sean och lokaltidningens chefredaktör Francesca börjar närma sig sanningen så försätter de sig själva i livsfara.

Unsworth är mycket bra på att bygga upp miljöer och stämning. Hon hoppar ledigt mellan 2003 och 1983 utan att någon av tidslinjerna blir lidande. Hon utnyttjar också tidshoppen genom att medvetet lämna luckor och visa på motsägelser. Det dröjer inte länge innan vi inser att 1983 års Corrine inte är något monster, utan bara en väldigt trasig tjej.
Mordhistorien är för mig ganska perifer. Det handlar inte så mycket om whodunnit, utan mer vad som leder fram till de tragiska händelserna. Och vad som kommer därefter. Vilket passar mig utmärkt, för jag har ju aldrig varit särskilt förtjust i böcker som är helt plotdrivna.

Det jag gillar mest i boken är nog ändå Unsworths beskrivningar av gothtonåringarna. Hur det handlar om musiken, inte provokationen. Och hur en subkultur kan vara lika exkluderande som inkluderande. Som en extra fin bonus är kapitlen namngivna efter låttitlar med grupper som Bauhaus, Echo & the Bunnymen och The Cult. Min inre goth nickar avmätt, vilket betyder att hen är mycket nöjd.

”Weirdo” rekommenderas varmt. Även för deckarfobiker som yours truly, som ändå kan uppskatta en god kriminalroman då och då.

Cathi Unsworth – Weirdo (Kalla kulor förlag, 2013)

Konsten att vara feminist

konstenFör mig var det tidningen Darling som fick mig att bli feminist. Tidningen Darling och Nina Björks ”Under det rosa täcket”. Jag var tonåring på 90-talet och såhär i efterhand har jag funderat över om det inte var ganska lätt att bli feminist då. När Darling fanns, när ”Fittstim” kom ut, när ”Buffy” gick på tv och Spice Girls gjorde världssuccé med sin girl power. När vi hade en statsminister som kallade sig feminist.

Caitlin Moran skriver mycket om 1990-talet i ”Konsten att vara kvinna”. Hon skriver om grunge och britpop och Spice Girls. Hon berättar om sin egen uppväxt, sin kropp och sin syn på feminism på ett både personligt och humoristiskt sätt.
Och jag får en känsla att jag borde relatera till det hon skriver mer än jag gör, att jag borde skratta och förfäras med henne. Men sanningen är att jag inte är målgruppen för Morans bok. Jag är redan övertygad feminist och har varit det ungefär halva livet.

Det personliga tilltalet i Morans bok är både en styrka och en svaghet. Å ena sidan känns den ärlig och uppriktig i tilltalet. Moran utgår i varje kapitel från sig själv och sina egna upplevelser, innan hon går vidare till politiken. För mig är detta också ett stort problem. Att Moran alltid utgår från sig själv gör att hon ständigt generaliserar och förenklar, att hon är blind för andras situation och bitvis ganska motsägelsefull. Själva utgångspunkten för boken, att alla kvinnor (och här tycker Moran att dessutom är väldigt viktigt att poängtera att det enbart gäller biologiska kvinnor) borde vara feminister, är i sig exkluderande.

Bitvis tycker jag att boken är briljant, bitvis irriterar jag nästan ihjäl mig. Jag kan inte annat än att skriva under på flera av hennes funderingar kring mode, i synnerhet ”Det är ytterst osannolikt att du missklär i en knälång figursydd femtiotalsklänning med ärmar samt liten kofta”. Däremot blev jag bara trött av hennes påståenden att alla kvinnor har en gömma med mängder av oanvända skor hemma och att kvinnor endast bär högklackat för att de tror att deras ben ska se smalare ut (please, allt handlar inte om vikt).

Mot slutet av boken blir Moran mer allvarlig och jag blir mindre irriterad. Hennes kapitel om abort är enligt mig det bästa i hela boken, och fick mig att avsluta läsningen mycket mer positivt inställd till Moran än jag var i början.

”Konsten att vara kvinna” är kanske inte en bok för just mig. Jag har numera ganska svårt att uppskatta feministiska böcker som helt saknar intersektionellt perspektiv. Men för den som funderar över feminism och som inte riktigt är övertygad ännu tror jag att ”Konsten att vara kvinna” kan vara oerhört viktig. Kanske lika viktig som Darling en gång i tiden var för mig?

Caitlin Moran – Konsten att vara kvinna (Bonnier pocket, 2013)

Ett vackert monster

monstretsdotterI höstas läste jag första delen i Kristin Cashores bokserie om De Utvalda, ”Tankeläsaren” (”Graceling” på engelska, vilket är en oändligt mycket bättre titel) och blev fullkomligt knockad. Spännande, välskrivet och dessutom med världen bästa och coolaste Katsa i huvudrollen.

Den andra fristående boken i serien har fått titeln ”Monstrets dotter”, vilket syftar på protagonisten Flamma. Hon växer upp i Dells, ett land där skönhet betyder livsfara. Landet är nämligen fullt av monster, färggranna varianter av olika djur som är lika dödliga som de är vackra att se på. Flamma är själv ett monster. Människor dras till henne och fruktar henne. Själv hatar hon sina monsterkrafter- och den far som hon ärvt dem av- och försöker undvika att använda dem till varje pris. Men landet är på gränsen till inbördeskrig och Flammas förmågor kan hjälpa.
Går det att använda ett monsters krafter utan att själv förvandlas till ett monster?

Jag hade hört blandade omdömen om den här boken innan jag började läsa. Många som älskade första boken verkade ha blivit besvikna på den andra. Själv blev jag inte besviken, även om jag inte föll riktigt lika hårt för den här boken.
Flamma är en intressant karaktär. Alla människor hon möter ser på henne med avsky eller åtrå, eller som i de flesta fall, en blandning av både avsky och åtrå. Hon är alltid Monstret, vad hon än gör eller säger kan hon inte fly från sitt utseende och sina förmågor. Hon är en fånge i sin egen kropp, men hon är oförmögen att göra något åt sin fångenskap.

Något jag har lite svårt för är däremot att visualisera den skönhet som alla monster utstrålar. Jag får inte något grepp om hur deras skönhetskraft fungerar rent konkret och därför känns det inte särskilt skräckinjagande när det dyker upp ett gäng ceriseglittriga rovfåglar vid horisonten.
I jämförelse med särlingarna i första boken så känns monsterkrafterna helt enkelt inte så intressanta. Delvis för att de inte är varierade. En av poängerna med särlingskrafterna är just att det är omöjligt att förutsäga vad en särling kommer att utveckla för förmågor. Vissa förmågor är oerhört kraftfulla, andra till synes värdelösa. Monsterkrafterna är däremot alltid lika, oavsett vem som råkar bära dem. Det är bara färgerna som skiljer sig åt. Och hur monstret ifråga väljer att använda sina krafter.

Även om jag inte blev riktigt lika förtjust i ”Monstrets dotter” som i ”Tankeläsaren” så är det en riktigt bra bok. Väl skrivet och väl översatt, precis som den första boken.
Nu ser jag verkligen fram emot att få läsa ”Bitterblue”, den tredje boken.

Kristin Cashore – De utvalda: Monstrets dotter (Månpocket, 2013)

Jag har köpt böcker!

IMG_20130520_185716

Ja, det är ett ämne värdigt ett helt eget blogginlägg. Och ett foto. Och ett utropstecken i inläggsrubriken.
Det är ju bara några veckor sedan jag skrev ett blogginlägg om att jag aldrig tycks köpa böcker längre. Nu verkar vinden ha vänt, åtminstone tillfälligt. Eller så passade jag bara på att beställa några böcker för att min käre make ville utnyttja ett erbjudande hos cdon.com och därmed behövde beställa varor för över en hundring.

Nu gäller det bara att jag ska få tid att läsa också. Slutet-på-terminen-stress i kombination med nytt jobb ger inte direkt upphov till eoner av ostörd lästid.

Ingen död

denlevandeEn värld där ingen längre dör, åtminstone inte utan att återfödas direkt i en annan kropp med tillgång till sina gamla minnen och erfaranheter. Där ålderdomen är avskaffad. Där alla människor är sammankopplade, en del av det sociala nätverket Socio. Låter det som en dröm eller en mardröm?

För karaktärerna i Anna Starobinets ”Den levande” är det inte så lätt att avgöra. De flesta av dem är en del av systemet, vilket gör det i princip omöjligt för dem att distansiera sig. Zero, den enda som inte är en del av systemet, vill inget annat än att höra till. Han föds som en anomali som saknar den inkod som innehåller information om tidigare liv. Vem är han egentligen? Hur kan han ens existera? Och vad betyder hans existens för Socio och Den levande?

”Den levande” är en dystopisk SF-roman med flera dimensioner. Berättarstilen är fragmentarisk och blandar dialoger och utdrag från dokument och sociochattar med mer beskrivande scener. Det gör den inledningsvis lite svårläst, men samtidigt tycker jag att formatet passar historien mycket väl. Särskilt gillar jag hur sociokorrespondensen hela tiden dyker upp parallellt med den vanliga dialogen, så att det kan pågå två parallella dialoger mellan samma personer.

”Den levande” är både väl skriven och väl översatt. Det är en spännande historia, men jag är inte helt förtjust i slutet. Vad jag framför allt hade hoppats på var en mer ingående och teknisk analys av Den levandes existens. Men kanske är det bara jag som har läst för mycket William Gibson?

Bra är det i vilket fall, även om slutet lämnade mig något otillfredsställd. Coltso är ett förlag vars utgivning verkligen håller genomgående hög kvalitet.

Anna Starobinets – Den levande (Coltso, 2013)

Den sista striden

amemoryoflightApokalypsen är inte inställd!
Den är bara väldigt, väldigt försenad. Och när jag skriver apokalyps så menar jag alltså de tre sista böckerna i fantasyserien Wheel of Time, som jag tillbringade stora delen av vintern och våren med att plöja. Att det här blogginlägget blivit så försenat är rätt passande, med tanke på hur länge fantasyfansen fick vänta på de sista delarna av WoT.

Det här blogginlägget kommer att innehålla oerhörda mängder SPOILERS fram till och med det oundvikliga slutet på bokserien. Känn er varnade!

Det som från början var tänkt att bli en sista bok med Den Episka Slutstriden blev tre böcker; ”The Gathering Storm”, ”The Towers of Midnight” och ”A Memory of Light”. Ett bra beslut, för jag har svårt att tänka mig att det ens skulle ha varit möjligt för Brandon Sanderson att knyta ihop den gigantiska säck som WoT utgör i en enda bok. Om det inte varit en bok på 3000 sidor, vilket är långt över smärtgränsen även för denna tegelstenskramare.

gatheringstormRedan i ”The Gathering Storm” börjar det dra ihop sig för apokalyps på allvar. Världen som varit ganska instabil i hela bokserien, börjar nu påverkas på allvar av The Dark Ones närhet. Växter och djur vissnar och dör. Matvaror ruttnar plötsligt utan förvarning. Hela spökstäder dyker upp och försvinner utan förvarning. Drömvärlden tel’aran’rhiod verkar vara på väg att helt lösas upp. Och vid horisonten i norr virvlar de stormmoln som förebådar den oundvikliga sista striden.

Det är märkligt hur de tre sista böckerna i bokserien känns lite segdragna fast det händer mer i dem än i de tio föregående sammanlagt. Det kanske är oundvikligt när det gäller en såhär omfattande bokserier att det tar tid att avsluta sidointrigerna och ta sig till slutstriden. Men det är bitvis en frustrerande läsning när man bara väntar på ett avslut.

towersEftersom det är omöjligt för mig att gå igenom allt som händer i de tre böckerna så tänkte jag bara kommentera vissa saker:
– Jag älskar att vi äntligen fick reda på vad Verin sysslat med i alla dessa år och jag älskar hur vi får reda på det. En av de bästa karaktärerna i böckerna, hands down.
– Rands omvändelse från paranoid brat till fantasy-Jesus känns ganska … fånig? Väntad? Tröttsam? All of the above?
– Gawyn måste vara den mest värdelösa av alla karaktärer i alla böckerna. Till och med sättet han dör på gör en förbannad.
– Den otroligt utdragna striden mellan Perrin och Slayer/Luc/Isam gjorde mig till slut bara irriterad. Den är fantasymotsvarigheten till en fyrtiofemminuters biljakt – mycket väsen för ingenting.
– Nog för att det var coolt när Mat & Thom jailbreakade Moiraine, men jag måste säga att jag inte riktigt fattar poängen med att hon kom tillbaka. För att stå bredvid och titta på när Rand kämpade mot The Dark One? Jag hade förväntat mig dolda krafter eller hemlig kunskap om något livsviktigt för sista striden.
– Demandred: Vilken tönt. Is disappoint.
– Jag måste säga att jag gillar hur konflikten med Seanchan hanterades i de sista böckerna. Kompromisserna och förhandlingarna där ingen riktigt fick vad de egentligen ville ha. Det känns trovärdigt.
– Dödssiffrorna: Fler än befarat. Färre än jag hoppats på. Det har ju alltid varit ett stort problem med WoT, att ingen viktig karaktär någonsin dör. Inte ens om de råkar försvinna in i en (senare totalförstörd) portal till en annan dimension. I de tre sista böckerna dör det faktiskt några karaktärer. Inte tillräckligt många för att vara en apokalyps enligt min mening, men tillräckligt många för att man ska kunna ta det på allvar.
– Slutstriden efter slutstriden: ganska förutsägbar, men helt i linje med böckerna i sig. Jag har inga direkta klagomål.

Så, nu till den stora frågan. Var det värt att läsa till slutet?
För mig är svaret ja. Jag hade redan lagt så mycket tid och engagemang på WoT att det kändes skönt att äntligen få ett avslut.
Däremot är jag tveksam till om jag skulle rekommendera böckerna till någon som inte läst dem alls. Det finns så mycket annan fantasy som är bättre, mer välskriven, mindre sunkig könsrollsmässigt och framför allt består av färre böcker. Läs den istället.

Brandon Sanderson & Robert Jordan – The Gathering Storm (Orbit, 2009)
Brandon Sanderson & Robert Jordan – The Towers of Midnight (Orbit, 2010)
Brandon Sanderson & Robert Jordan – A Memory of Light (Orbit, 2013)

Iggy the true Iron Maiden fan

nattbarnIngrid är en fjortonårig hårdrockare som helst kallas Iggy. Hon tillbringar mycket tid vid datorn, där hon googlar porr och hänger på olika forum under aliaset Nattbarn, och med att försöka undvika att umgås med sin mamma och hennes nya karl. När det visar sig att skolfotografen som tar Iggys skolfoto delar hennes musiksmak så blir hon nyfiken. De börjar skrivna till varandra på nätet och något slags vänskap uppstår. Fast är de egentligen vänner eller är det som Iggys kompis påstår, att han bara vill ligga med henne?

”Nattbarn” är Hanna Gustavssons debutalbum. Det är en mycket säker debut, både när det gäller form och innehåll.

I baksidestexten beskrivs Iggy som ”en tonårstjej så full av integritet att det egentligen borde vara möjligt”. En bra beskrivning. Det jag gillar med Iggy är att hon är så otroligt självklar. Hon anpassar sig inte. Hon ber inte om ursäkt för sin existens. Visst, hon begår misstag som vilken fjortonåring som helst, men hon äger misstagen.
Jag gillar verkligen hur Iggys sexualitet skildras. Hur hon får kolla porr, onanera, fantisera om könsorgan och fundera över sin egen sexualitet (googla ”hur vet man att man är homo”)utan att egentligen vara intresserad av att börja ha sex ännu. Precis som det är för väldigt många i den åldern.
Jag gillar också att Iggy får ha tandställning, fett hår och finnar utan att för den delen vara något mobboffer. En ovanlig framställning av en tonårstjejs inställning till sitt eget utseende.

”Nattbarn” är helt enkelt en riktigt bra serieroman om en riktigt cool tjej. Läs!

Hanna Gustavsson – Nattbarn (Galago, 2013)

Tegelstenstaggad

Jag har blivit taggad av Sagan om Sagorna att skriva om mina tegelstenar.

Jag ska alltså visa upp
1. de fem tjockaste böcker som står i hyllan hemma som jag har läst
2. de två tjockaste böcker som står i hyllan hemma som jag inte har läst

Det är inte direkt någon hemlighet att jag är tegelstenskramare. Jag gillar tjocka böcker helt enkelt, och tycker att runt 500 sidor är en ganska ideal tjocklek för en bok. Det var alltså inte direkt svårt att hitta kandidater till det här inlägget för mig. Snarare tvärtom.
Precis som Anna tycker jag att det blir lite trist att ta flera böcker ur samma serie, så i de fallen (ex. ”A Song of Ice and Fire”) har jag valt att enbart ta med den tjockaste boken.

1. Stephen King – The Stand – 1439 sidor

IMG_20130510_172121

Den här boken räknar jag till de lästa trots att jag inte läst just det här exemplaret. En gång i forntiden läste jag den på svenska och älskade. Det här engelska exemplaret köpte jag för 49 kr i höstas för att jag tänkte att det var hög tid för en omläsning på originalspråk. Det har fortfarande inte hänt.

2. George R. R. Martin – A Storm of Swords – 1177 sidor

IMG_20130510_172155

Min favoritdel av böckerna i George R R Martins fantasyepos är också den tjockaste. Det är alltså inte särskilt märkligt att producenterna av tv-serien valt att dela upp denna bok i två säsonger. Särskilt med tanke på hur otroligt mycket som händer i den senare halvan av boken. Ygrittes favorituttryck ”You know nothing, Jon Snow” är applicerbart på alla som läser den här boken för första gången (eller ser serien utan att ha läst böckerna).

3. Patrick Rothfuss – The Wise Man’s Fear – 1107 sidor

IMG_20130510_172228

Jag har mycket höga förväntningar på den tredje och sista delen i Pat Rothfuss fantasytrilogi ”The Kingkiller Chronicle”. Jag misstänker att den sista delen kommer att vara mindblowing och besvara alldeles för få av de frågor som de två första böckerna gett upphov till. Det här är andra boken i trilogin. Läs böckerna om du gillar fantasy.

4. Susanna Clarke – Jonathan Strange & Mr Norrell – 1006 sidor

Den här boken får inget fotografi eftersom den fortfarande befinner sig hemma hos Helena och försöker locka henne att kasta fantasyfördomarna åt sidan och läsa den. Kanske sommaren 2013 blir fantasysommaren för Helena? *nudge, nudge, wink,wink*

5. Douglas Adams – Liftarens guide till galaxen – 880 sidor

IMG_20130510_172312

Eftersom antalet böcker i mina hyllor med ett sidantal strax under 1000 sidor är så många så bestämde jag mig för att i det här fallet satsa på tjocklek snarare än sidantal. Jag har alltså många böcker med fler sidor än Douglas Adams ”Liftarens guide till galaxen” men knappast någon bok som är mer sönderläst än den här klumpiga tegelstenen som innehåller alla fem böckerna i en volym. Den får en välförtjänt hedersplats enbart på grund av all smärta den orsakat mina stackars handleder.

6. Gregory David Roberts – Shantaram – 942 sidor

IMG_20130510_172338

Apropå smärtor i handlederna, så är det ett skäl till att ”Shantaram” fortfarande är oläst. Tegelstenar gör sig bäst i pocketformat, av detta skäl. Plus att den inte riktigt är min genre. Men i hyllorna står den och väntar på att eventuellt någon gång bli läst. Jag lovar ingenting.

7. Neal Stephenson – Cryptonomicon – 1152 sidor

IMG_20130510_172418

En oläst tegelsten som jag däremot verkligen ser fram emot att läsa är Neal Stephensons ”Cryptonomicon”. Jag har till och med en plan. Men mer om det senare.

Jag avslutar med att tagga vidare:
Feuerzeug
Skuggornas bibliotek
Fiktiviteter
Lingonhjärta
Bokbabbel

Visa era tegelstenar!

Steampunkzombieaction

boneshakerDet var meningen att The Incredible Bone-Shaking Drill Engine skulle göra dem rika. Den skulle borra ner genom Alaskas is och frilägga guldfyndigheterna där. Men istället löpte Boneshaker amok i Seattle, raserade stora delar av staden och borrade ett hål som släppte ut underjordisk gas i stadens ruiner. En gas som förvandlade människorna som andades in den till blödtörstiga zombier.
Sexton år senare beger sig Zeke, sonen till den man som uppfann Boneshaker, in i den förbjudna staden. Han söker information om sin far och sin egen bakgrund. När hans mor Briar upptäckt att sonen försvunnit följer hon efter. Men staden är dödlig även för de som är vana vid dess faror, så hur ska en vanlig tonåring överleva tillräckligt länge för att bli återfunnen av sin mor?

”Boneshaker” är första delen i Cherie Priests steampunkbokserie ”The Clockwork Century”. I höst kommer den sjätte boken i serien ut.

Priest kan konsten att skriva spännande och underhållande, utan att hänfalla till cliffhangers och hetsiga tresidorskapitel à la deckare. Trots att steampunkinslagen spelar så stor roll för berättelsen så känns det aldrig som att världsbyggandet tar över på bekostnad av intrigen. Och zombierna är väl beskrivna. Speciellt när de bara kan anas i den giftiga dimma som täcker downtown Seattle. Skrapande ljud och hasanden och så mitt i dimman en grupp människor som försöker smyga fram utan att väcka hordens uppmärksamhet …

”Boneshaker” är helt enkelt underhållning från första sidan till sista och jag blir mycket sugen på att läsa vidare i ”The Clockwork Century”. Någon som vet om resten av böckerna håller samma höga klass som denna inledande bok?

Cherie Priest – Boneshaker (Tor, 2009)