Syskonkärlek

havsmannenNella och Robert växer upp i början av 1980-talet i en trasig familj med en alkoholiserad mamma och en pappa som sitter i fängelset. Robert är mobbad. Nella gör sitt bästa för att skydda sin yngre bror mot mobbarna, men hon kan inte vara vid hans sida dygnet runt. Dessutom är hon själv knappast skolans mest populära tjej.
När syskonen hamnar i ekonomisk skuld hos skolans värste mobbare, Gerard, så blir Nella allt mer desperat. Hur ska hon, som inte ens ha pengar till mat, kunna skrapa ihop tusen kronor på bara några dagar? För att göra saker ännu mer komplicerade så möter Nella en märklig varelse som hon kallas Havsmannen och som verkar vara i minst lika stort behov av hennes hjälp som brodern.

Carl-Johan Vallgrens ”Havsmannen” en en mörk skildring av mänsklig ondska. Men det finns ljusglimtar i mörkret. Främst kärleken mellan de två syskonen, men även de andra vänskapsband som Nella lyckas forma med samhällets mest udda och utstötta typer. Som Professorn, en beläst enstöring som tillbringar nästan all sin tid med sina böcker efter att ha skadat benen i en olycka.

Nellas och Roberts tillvaro kan ibland tyckas ofattbar grym. Att inte socialen ingripit långt tidigare är ett mysterium, men samtidigt känns det trovärdigt att lärarna i skolan blundar inför syskonens situation. Syskonen själva gör ju själva allt de kan för att upprätthålla fasaden, av rädsla för att bli placerade i olika fosterhem.
Mobbaren Gerard en sällsynt läbbig typ som lätt skulle kunna vinna priset som Värsta Mobbaren Inom Svensk Litteratur. Och han ger sig inte bara på människor utan tycks vara ovanligt förtjust i att tortera djur. För alla som liksom jag har svårt för att läsa om djur som plågas så vill jag varna för oerhört obehagliga scener i den här boken. Särskilt i början.

Det är svårt att inte engagera sig i Nellas svåra kamp för överlevnad. Som karaktär påminner hon mig en del om Minna i Åsa Anderberg Strollos ”Bryta om”. Stark utåt, men oerhört skör när det gäller någon hon bryr sig om.

Själva Havsmannen är det enda i romanen som inte gör mig helt övertygad. Jag uppskattar det fantastiska inslag som hans närvaro utgör i en berättelse som annars är mycket socialrealistisk. Hans roll är viktig dels som berättelsens katalysator, dels som ett slags spegelbild för mänskligt beteende och grymhet. Men själva framställningen av Havsmannen är inte riktigt i min smak. Jag hade förväntat mig något mer monstruöst som inte lika tydligt ställer sig på de godas sida. Kanske är det jag som har läst för mycket skräck, men jag förväntade mig mer tentakelskräck och mindre självlysande new age-känsla.
Trots bristen på tentakler är det dock en mycket läsvärd skildring av syskonkärlek.

Carl-Johan Vallgren – Havsmannen (Månpocket, 2013)

4 comments

  1. Har velat läsa den här i evigheter men det verkar vara en sådan där evig bokhyllevärmare. Ska försöka ta tag i den snart för den verkar ju riktigt bra ju :)

    1. Den var på väg att bli något av en hyllvärmare även hos mig faktiskt. Men när jag väl tog tag i läsningen så gick det i en rasande fart, så jag förstår verkligen inte varför jag väntade med att läsa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s