Blodigt

judasbarnEn rik, vacker och till synes ung kvinna tillbringar stora delar av sin tid med att vaka vid dödsbäddar och spöa upp folk inför webbkameror. Resten av sin tid lägger hon på att bevaka sina få överlevande släktingar och skriva ner sin historia. En historia som börjar 1670 i Serbien och som handlar om en liten flicka, senare kallad Scylla, som blir moderslös. Hennes dittills okände far Karol dyker upp och visar sig inte bara vara en briljant vetenskapsman utan också medlem av det hemliga sällskapet Judas barn. Ett sällskap som specialiserat sig på att forska om ett särskilt område – vampyrer.

Markus Heitz ”Judas barn” är en vampyrroman med genuin historisk östeuropeisk grund, som befriande nog inte är baserad på Dracula-myten. Jag har läst min beskärda del av Dracula-efterföljare och det är sällan den typen av böcker tillför något nytt. Heitz lyckas med att utgå från traditionerna men tillföra nytt blod (förlåt, det är tydligen helt omöjligt att låta bli ordvitsarna när man skriver om vampyrer) i form av bland annat hemliga sällskap, vampyrjägare och olika vampyrsläkten med olika förmågor.

I sitt efterord skriver Heitz om den historiska bakgrunden till romanen och det märks verkligen att han gjort sin research. Det är trovärdigt rakt igenom. Det är bitvis även mycket blodigt, med ingående beskrivningar av blod, inälvor och döda kroppar, vilket är helt som det ska i en vampyrroman.

”Judas barn” är en spännande roman, men ibland känns det som att den tappar tempo. Hoppen mellan de olika tidsplanen kan bitvis kännas lite störande och historien hade mått bra av att kortas ner ett antal sidor. Tegelstensformat i all ära, men ibland kan till och med den här tegelstenskramaren tycka att det blir aningen långrandigt.

”Judas barn” är en bra vampyrroman, i synnerhet för den som liksom jag är intresserad av vampyrhistoria. Jag kommer garanterat att läsa de fristående fortsättningarna ”Judassonen” och ”Judasdöttrarna” när de kommer ut på svenska.

Markus Heitz – Judas barn (Coltso, 2013)

7 comments

  1. Låter intressant, och ja…det är meningslöst att ”Dracularisera” nu för tiden. Förra boken du beskrev lät också som något jag ev skulle gilla. New England har alltid haft en viss lockelse på mig, och häxor – vem gillar inte häxor? (Bortsett från lite folk som slängde upp dem på bål, men det är ju läääängesen.) Men precis, spare us the lovestuff in absurdum. Jag är INTE oromantisk. (OK, lite då.) Det är bara så svårt att variera världens mest använda tema så att det kan bli intressant.

    1. Haha, jag är ganska oromantisk själv har jag fått höra. Avskyr romcoms och har ganska låg intolerans när det kommer till kärleksfluff och menlösa kärlekstrianglar i böcker. Men jag kan förstå att många författare väljer att inkludera kärlekshistorier i precis allt de skriver, för tydligen säljer det ju.

  2. Jag blir nyfiken på den här men jag hör till dem som tycker att Historikern var sååå jävla trist och dålig på många vis och undrar hur den här är i jämförelse. Jag menar att den låter också som en lite annorlunda vampyrberättelse men annorlunda är inte alltid bra.

    1. Jag tyckte också att Historikern var astrist och extremt omständigt skriven. Det här är bättre. Inte det bästa jag läst i vampyrväg, men iaf långt från astrist. ;)

      1. Det låter lovande. Ibland vill jag läsa lite annat än det vanliga och vampyrer kan vara intressanta. Skönt att möta fler som inte älskar Historikern.

        1. Jag tyckte att Historikern var väldigt överskattad. Men det verkar vara många som älskar boken av någon anledning, så jag tycker också att det är skönt att inte vara ensam om att inte gilla boken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s