Månad: april 2013

Seriefestivalen 2013

I helgen var det Stockholms Internationella Seriefestival. Jag var på festivalen en sväng på både lördagen och söndagen och gjorde flera fina fynd. Dessutom fick jag hänga med valda delar av EMK och dessutom – äntligen – träffa bokoholisten Siv!

IMG_20130427_151258
Bland annat hittade jag och vännen D ett helt bord med snygg zombieloot. Fotot ovan instagrammade jag med intentionen att få Feuerzeug att besöka festivalen på söndagen, vilket visade sig vara en perfekt plan.

IMG_20130427_154810
”Jag trodde jag var olycklig men jag behövde bara en katt”.
Perfekta lilla affischen för alla oss crazy cat ladies. Ja, jag köpte den. Nu behöver jag bara en passande ram.

IMG_20130428_133443
Jag passade även på att lyssna på några paneldebatter och samtal. Bilden ovan är från en sjukt underhållande diskussion om skräck och moralpanik med bl.a skräckförfattaren C J Håkansson och Apart förlags Jimmy Wallin.

IMG_20130428_155440
Ett av de finaste inslagen på festivalen var väggen med fanart. Så otroligt många olika genrer och tolkningar av festivalens egen maskot, skapad av Loka Kanarp.

IMG_20130429_171616
Jag fick med mig förvånansvärt lite loot hem, med tanke på hur mycket fint det fanns att köpa. Återhållsamhet är tydligen min nya grej när det gäller bokinköp.
Min fångst: två mycket billiga Runaways-album, ett signerat ex av Theos ockulta kuriositeter, ett zombietygmärke samt en fesitivaltröja. Plus lite gratisprylar i form av bokmärken, tidningar och klistermärken.

Annonser

Det är ju Världsbokdagen idag …

IMG_20130423_164122
… klart att man ställer upp och läser så mycket man bara hinner. Särskilt när boken är så intressant som den ovan, Anna Starobinets SF-dystopi ”Den levande”.

I övrigt har jag idag lyckats med konststycket att besöka SF-bokhandeln utan att köpa en enda bok, eftersom jag glömt presentkortet hemma. Dock hittade jag present till en Harry Potter-tokig tioåring som fyller år imorgon, så jag är rätt nöjd med besöket ändå.

Hur firar ni Världsbokdagen?

Familjehemligheter och historiska häxprocesser

bålbergetDet är 1975 i Nyland i Ångermanland. Jackes fru har lämnat honom. Det är inte första gången det händer och det är inte heller första gången Jacke varit otrogen. Men den här gången har han svårt att hantera hennes bortavaro. Han har svårt att veta hur han ska handskas med tonårsdottern Veronica och när han hjälper henne släktforska inför ett skolprojekt får han reda på familjehemligheter han helst velat undvika.
Ungefär trehundra år tidigare bodde Malin i Nyland. Hon sitter fängslad, anklagad för häxeri, tillsammans med ett antal av traktens kvinnor. Bland andra grannfrun Annika, hon som fick den man och det liv Malin velat ha. Annikas egen son Olof finns bland de vittnen som pekat ut kvinnorna.

”Vägen mot Bålberget” är Therése Söderlinds andra roman. Debuten ”Norrlands svårmod” var en mörk familjehistoria med viss JCO-känsla, som jag inte tyckte höll riktigt hela vägen. Även i denna bok står familjen i centrum, för alla de fyra personer vi får följa. Mörka familjehemligheter och ett minst sagt komplicerat kärleksliv för i princip alla inblandade.

Att skriva romaner som utspelar sig på flera tidsplan är alltid en smula vanskligt. Risken är stor att läsarna intresserar sig mer för det ena tidsplanet och ser det andra mest som en transportsträcka, eller att det känns rörigt med hopp i tiden fram och tillbaka.
Jag tycker dock att Söderlind lyckas hålla intresset uppe. Delvis för att hon inte hoppar mellan tidsplanen, utan för att romanen är uppdelad i fyra tydliga delar, centrerade kring fyra olika personer. Däremot är det väl i princip oundvikligt att intressera sig mer för vissa av dessa fyra personer och mindre för andra. För min del började boken inte brännas ordentligt förrän vi kom till Malins del. Denna vrånga och svåra kvinna med sitt oerhört svåra liv, hennes öde var det som intresserade mig allra mest. Historiska häxprocesser är alltid ett intressant ämne, och det här är inget undantag.

Precis som debuten så lider ”Vägen mot Bålberget” av sin längd. Boken har en intressant struktur och Söderlinds språk håller hela vägen, men romanen hade mått bra av att kortas ner. En bra berättelse blir ännu bättre om den inte dränks i alltför många ord.

Therése Söderlind – Vägen mot Bålberget (Wahlström & Widstrand, 2013)

Syskonkärlek

havsmannenNella och Robert växer upp i början av 1980-talet i en trasig familj med en alkoholiserad mamma och en pappa som sitter i fängelset. Robert är mobbad. Nella gör sitt bästa för att skydda sin yngre bror mot mobbarna, men hon kan inte vara vid hans sida dygnet runt. Dessutom är hon själv knappast skolans mest populära tjej.
När syskonen hamnar i ekonomisk skuld hos skolans värste mobbare, Gerard, så blir Nella allt mer desperat. Hur ska hon, som inte ens ha pengar till mat, kunna skrapa ihop tusen kronor på bara några dagar? För att göra saker ännu mer komplicerade så möter Nella en märklig varelse som hon kallas Havsmannen och som verkar vara i minst lika stort behov av hennes hjälp som brodern.

Carl-Johan Vallgrens ”Havsmannen” en en mörk skildring av mänsklig ondska. Men det finns ljusglimtar i mörkret. Främst kärleken mellan de två syskonen, men även de andra vänskapsband som Nella lyckas forma med samhällets mest udda och utstötta typer. Som Professorn, en beläst enstöring som tillbringar nästan all sin tid med sina böcker efter att ha skadat benen i en olycka.

Nellas och Roberts tillvaro kan ibland tyckas ofattbar grym. Att inte socialen ingripit långt tidigare är ett mysterium, men samtidigt känns det trovärdigt att lärarna i skolan blundar inför syskonens situation. Syskonen själva gör ju själva allt de kan för att upprätthålla fasaden, av rädsla för att bli placerade i olika fosterhem.
Mobbaren Gerard en sällsynt läbbig typ som lätt skulle kunna vinna priset som Värsta Mobbaren Inom Svensk Litteratur. Och han ger sig inte bara på människor utan tycks vara ovanligt förtjust i att tortera djur. För alla som liksom jag har svårt för att läsa om djur som plågas så vill jag varna för oerhört obehagliga scener i den här boken. Särskilt i början.

Det är svårt att inte engagera sig i Nellas svåra kamp för överlevnad. Som karaktär påminner hon mig en del om Minna i Åsa Anderberg Strollos ”Bryta om”. Stark utåt, men oerhört skör när det gäller någon hon bryr sig om.

Själva Havsmannen är det enda i romanen som inte gör mig helt övertygad. Jag uppskattar det fantastiska inslag som hans närvaro utgör i en berättelse som annars är mycket socialrealistisk. Hans roll är viktig dels som berättelsens katalysator, dels som ett slags spegelbild för mänskligt beteende och grymhet. Men själva framställningen av Havsmannen är inte riktigt i min smak. Jag hade förväntat mig något mer monstruöst som inte lika tydligt ställer sig på de godas sida. Kanske är det jag som har läst för mycket skräck, men jag förväntade mig mer tentakelskräck och mindre självlysande new age-känsla.
Trots bristen på tentakler är det dock en mycket läsvärd skildring av syskonkärlek.

Carl-Johan Vallgren – Havsmannen (Månpocket, 2013)

Stockholms internationella seriefestival 2013

Ni har väl inte missat att det snart är dags för den femtonde upplagan av Stockholms internationella seriefestival som i år har temat eskapism?
26-28 april går festivalen av stapeln, plus att det kommer att dyka upp en hel del sidoarrangemang under veckan. Som vanligt kommer festivalen att husera på Kulturhuset och inträdet kommer att vara gratis. Så om ni gillar serier och har vägarna förbi Stockholm den helgen så har ni egentligen ingen ursäkt för att missa det här.

Ni kan läsa mer om festivalen i Serieteketbloggen eller festivalens fb-event.

Seriesöndag: Berättelser från Engelsfors

bfeDet är väl ingen som har missat ”Berättelser från Engelsfors”?
Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, genierna bakom ”Cirkeln” och ”Eld” har slagit sina påsar ihop med några av Sveriges bästa serieskapare och gjort ett seriealbum som utspelar sig i Engelsfors. Serierna utspelar sig både före, mellan och efter de två första böckerna så om ni inte har läst dem båda så utfärdar jag SPOILERVARNING.

Att tre olika serieskapare varit med och gjort albumet tycker jag är en stor styrka. Särskilt när vi får möta samma karaktär flera gånger, med subtila variationer beroende på vem som hållit i pennan. De växlande berättarperspektiven är något jag uppskattade väldigt mycket med romanerna. Hur de olika karaktärerna ser på världen, sig själva och varandra och hur mycket det kan skilja hur en viss situation tolkas. I seriealbumet känns det på många sätt som att vi får komma karaktärerna ännu närmare. Se vad som rör sig i deras huvuden. Att vi dessutom får följa några karaktärer som hittills varit bikaraktärer eller som försvann alltför tidigt ur böckerna är en extra bonus.

Berättelserna må vara korta, men inte ytliga. Det är inte en fristående bok det här, utan mer ett komplement till romanerna.
När jag var på ungdomsboksfrukost hos Rabén & Sjögren i veckan så berättade de tre serieskaparna vilka karaktärer som var deras favoriter att teckna. Föga förvånande var det just de tre serierna de nämnde som är mina favoriter i albumet; Kim W Anderssons ”Vagnen” (om Olivia), Kalle Johnssons ”Den hängde” (om Elias) och Lina Neidestams ”Kejsarinnan” (om Anna-Karin). Alla serier är bra, men de här har något extra. Uppslaget med Elias och Linnéa är exempelvis så fantastiskt att jag önskar att det fanns som affisch att sätta upp på vägen.

Läs ”Berättelser från Engelsfors” om du är ett ”Cirkeln”-fan och i synnerhet om du även är ett seriefan. Du kommer inte att bli besviken.

Sara Bergmark Elfgren m.fl – Berättelser från Engelsfors (Rabén & Sjögren, 2013)

Seriesöndag: Locke & Key

crownofshadowsDet tredje albumet av Joe Hills och Gabriel Rodriguez skräckserie ”Locke & Key” har undertiteln ”Crown of Shadows”. Titeln syftar på ännu en av de hemligheter som Keyhouse ruvar på, en som Dodge använder sig av i sin fortsatta jakt på nyckeln till den svarta dörren. Shadow Key får alla skuggor i huset att vakna till liv och attackera syskonen Locke. Men Dodge får snart erfara att syskonen är svårare att besegra än han anat.

”Crown of shadows” var det allra första jag läste av serien ”Locke & key”. Eller snarare läste jag ett litet utdrag, som utgjorde en gratistidning jag plockade upp på Free Comic Book day för två år sen. Vilket är lite synd, för den gjorde mig lite tveksam till att läsa serien. Huvudstoryn, den med skuggorna, är i det här albumet nämligen mycket mindre intressant än de två sidohistorierna.

I den ena sidorhistorien beger sig Kinsey på jakt efter svar, något som nästan leder till hennes död. Och till några nya vänner.
I den andra sidohistorien, epilogen ”Beyond Repair”, är det modern Nina som står i centrum. Tillsammans med Bode hittar hon nyckeln till ett gammalt medicinskåp som visar sig kunna laga allt man lägger i skåpet. Eller nästan allt, för vissa saker är bortom även Keyhouses förmåga att laga …
Den här epilogen är enligt mig det hittills bästa kapitlet i hela serien. Sorgligt, solkigt, med en smula magi och alldeles för mycket obehaglig realism. Plus ett slut som bådar extremt gott inför fortsatta delar av serien.

Joe Hill & Gabriel Rodriguez – Locke & Key vol 3: Crown of Shadows (IDW, 2012)

Seriesöndag: Buffy vs Twilight

buffytwilightI det sjunde albumet av ”Buffy the Vampire Slayer Season 8” så får vi äntligen veta vem det är som är säsongens Big Bad, och som tagit sig det fåniga namnet ”Twilight”. Eller äntligen och äntligen, förresten. Avslöjandet är ungefär det största antiklimaxet någonsin.
Precis som de andra albumen i Season 8 så lider detta album av att det inte längre finns några begränsningar: vad som helst kan hända, på vilket sätt som helst.
Jag hade svårt för den här tendensen redan i tv-spinoffen ”Angel”. Är det ens någon idé att sätta upp begränsningar och regler för hur en magisk värld fungerar när reglerna bara bryts hela tiden? I tv-serien ”Buffy” gjordes det hela tiden en poäng av att magi har sitt pris och att det inte alltid är värt att betala. Det var en av tv-seriens stora styrkor. Synd bara att det känns som att serien helt har frångått de principerna.

Det finns dock ljuspunkter i mörkret. Det här albumet innehåller en hel del underhållande nördiga referenser till allt från Harry Potter till Avengers till (föga förvånande) Twilight. Som sig bör när allas vår favoritnörd Andrew får vara berättarröst i åtminstone ett – mycket underhållande – kapitel.

Hela säsong 8 har varit ojämn. Jag har varit på väg att ge upp läsningen flera gånger, och det här albumet var inget undantag. Men jag känner att jag trots allt vill hålla ut till slutet – särskilt då det bara är ett album kvar. Det går ju inte an att överge Buffy precis innan slutet!

Meltzer, Jeanty & Whedon – Buffy the Vampire Slayer Season 8: Twilight (Dark Horse, 2010)

Seriesöndag: Gyo

gyo
Tadashi och Kaori är på semester på Okinawa, där Tadashi under en dyktur skymtar en varelse alldeles för snabb för att vara en vanlig fisk. Snart börjar en märklig stank sprida sig, samtidigt som de två ungdomarna börjar förföljas av till synes döda fiskar som springer omkring på vassa insektsben. Vad är det egentligen som pågår?

Junji Itos ”Gyo” är en skräckmanga som på engelska fått den passande undertiteln ”The Death Stench Creeps”. Ordet ”gyo” betyder för övrigt ”fisk” på japanska.

hajPrecis som Itos ”Uzumaki/Spiralerna”, som kom på svenska för några år sedan, är det här en bisarr och splattrig skräckserie som efter en ganska långsam upptakt blir mer och mer obehaglig. Junji Ito är skicklig på att skapa en klaustrofobisk stämning och vrida tillvaron så många varv att det skräckliga slutligen blir till ett normaltillstånd.

Splatterfaktorn är hög. Det vimlar av döda och döende kroppar, likstank och förvridna lemmar. Inget för den som lätt blir äcklad, med andra ord.
Inte heller är serien något för den som lider av hajskräck. För gigantiska hajar som inte bara springer omkring på land utan dessutom kan bryta ner dörrar är inget för den som utsattes för ”Jaws” vid alltför späd ålder.

Det mest intressanta med ”Gyo” är att jag får känslan av att den speglar den komplicerade japanska relationen till havet. Havet som livgivare och som potentiellt hot, samt som något som ruvar på okända hemligheter. Inte konstigt att lovecraftiansk ogreppbar monstrositet gör sig så väl i mangakostym.

Junji Ito – Gyo: The Death Stench Creeps vol 1 (Viz, 2007)
Junji Ito – Gyo: The Death Stench Creeps vol 2 (Viz, 2008)