Seriesöndag: Det bästa barnet

detbästaI Sofia Olssons ”Hetero i Hägersten” från 2010 fick vi följa ett par som bestämmer sig för att skaffa lägenhet och flytta ihop i förorten. Det är en hel del underhållande vardagsproblem och ironisk medelklassighet.
I ”Det bästa barnet” är tonen mycket mer seriös. Paret från den första boken bestämmer sig för att försöka skaffa barn, ett beslut som får allvarliga konsekvenser för deras förhållande. Hon känner sig otillräcklig, han blir frustrerad. Och när barnalstrandet går vidare till utredning och IVF-behandling så är förhållandet på upphällningen. Är det verkligen värt att ge upp allt för ett barn som inte verkar bli till?

Det är ett allvarligt ämne som Olsson tar sig an. Ofrivillig barnlöshet är något som kan upplösa förhållanden som utifrån verkar oförstörbara och hennes heteropar är långt ifrån ensamma om att krackelera under pressen. Om det första albumet var lättsamt och vardagshumoristiskt, så ligger ångesten tät över detta andra album.

Till en början saknade jag vardagshumorn från det första albumet, men det här albumet känns mycket viktigare. Verkligare. Och vem har sagt att serier alltid ska vara så himla roliga?

Sofia Olsson – Det bästa barnet (Galago, 2013)

13 comments

  1. Jag gillade första albumet med detta par något otroligt (fast jag är på tok för ung egentligen (?)). Jag borde absolut läsa detta i framtiden! (: Även om ofrivillig barnlöshet är ett jobbigt ämne… Fast viktigt som du säger!

  2. Oj, hade helt missat att den här boken kommit, tack för tipset! Intressant också att i serieformat ta upp ett så pass allvarligt ämne (nog för att många serieskapares debuter brukar vara mörka barndomsskildringar iofs), den här måste jag genast spana in!

      1. Biblioteket där du bor har verkligen ypperligen smak när det gäller serier! :)
        Det ska bli kul att se vad ni båda tycker sen. Albumet skiljer ju sig mycket från Hetero i Hägersten, men jag tycker att det är lika bra. om än på ett annat sätt.

  3. För det första, jag uppskattar dina seriedagar! Som bokälskare har jag insett, till min förvåning, att en hel del littpersoner inte direkt uppskattar varken grafiska noveller, seriealbum eller rena comics. Själv tycker jag att det exemplet du tar upp här belyser det många missar, att serieformatet i sig själv inte automatiskt betyder Läderlappen-Pow (jag är 40 ok så det är vad Batman hette när jag läste dem som barn), eller Lucky Lukehumor.
    Ta Liv Strömqvist eller Sara Graner, visst skrattar jag men samtidigt blir jag lite nedstämd för de belyser allvarliga ämnen som man knappt vill ta i ibland.

    1. Åh tack! :D
      Ja, det är märkligt hur serier behandlas av många som älskar böcker. Som om det vore för barn, eller något slags lättare underhållning som man läser i strippform i morgontidningen. Fast jag tror att det ofta handlar mer om okunskap än ointresse. Många har ingen aning om hur stor bredd seriegenren egentligen har och hur otroligt mycket bra seriösa serier för vuxna som faktiskt finns.

    1. Glad att få stå till tjänst! Det här boksläppet kändes som att det skedde lite i hemlighet, men jag hoppas att boken i alla fall når ut till alla som gillade första boken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s