Män är Whitecloaks, kvinnor är Aes Sedai

Egentligen skulle jag ha publicerat det här inlägget igår, på internationella kvinnodagen. Det kändes som en ganska passande dag att skriva en rant om hur relationerna mellan kön och makt ser ut i Wheel of Time. Inte minst för att jag får känslan av att Robert Jordan var en sådan man som idag helt oironiskt skulle ha grattat alla kvinnor på kvinnodagen. Han menar egentligen inget illa, men han förstår bara inte.

Relationen mellan könen är ett genomgående tema i WoT. Vi får mycket tidigt i böckerna veta att den magi som finns i världen är indelad i en kvinnlig (saidar) och en manlig (saidin) halva och att den manliga halvan blivit smittad av The Dark One när denne låstes in i slutet av ett krig som nästan förstörde hela världen. I och med att saidin är smittad blir alla manliga magiutövare med tiden galna, vilket har lett till att de jagas och dödas, främst av kvinnliga magiutövare eller Aes Sedai som de kallas.

Grundtanken för RJs värld, både den magiska och den mer mundana, är att män och kvinnor måste arbeta tillsammans. Sammanslutningar bestående av uteslutande kvinnor eller män blir oundvikligen både korrumperade. Aes Sedai (enbart kvinnor) är en samling intrigerande backstabbers som försöker manipulera allt från drottningar till sina egna systrar. Whitecloaks (enbart män) är en armé fylld av religiösa fanatiker och sadister som verkar se sin inkvisitionsverksamhet som ett sätt att tortera alla som är på något sätt avvikande.
Även magin fungerar bäst när manliga och kvinnliga magiker arbetar tillsammans. Vilket kanske hade varit en aspekt som varit intressant om inte RJ skrivit in stora skillnader i hur saidin och saidar fungerar. Som att manliga magiutövare har större magisk förmåga samt att de måste ta makten över sin magi med våld, medan kvinnliga magiutövare istället måste ”surrender to saidar”. En åtskillnad som inte känns som att den har någon funktion utom att dra en skarp linje mellan män och kvinnor. Det känns också ganska trist att mäns magi är starkare, när det är en hittepåförmåga som inte behöver ha någon koppling till fysisk styrka. Varför kan då inte kvinnorna få vara starkare på det här planet?

Det finns många saker som RJ gör rätt när det gäller kön och genus i Randland. Hans värld lider exempelvis ingen brist på kvinnor i maktpositioner. Här finns drottningar, handelskvinnor, sjökaptener, generaler och – som sagt – ungefär hur många kvinnliga magiker som helst. Det finns till och med en del kvinnliga soldater, även om de inte direkt är i majoritet.

Problemet med Randland är inte att kvinnor inte har makt utan hur relationerna mellan kvinnor och män i allmänhet beskrivs. RJ hade uppenbarligen en väldigt biologistisk syn på kön. Män från Mars, kvinnor från Venus och aldrig ska de tu kunna ha ens en enkel konversation utan ständiga missförstånd. Antalet gånger de olika karaktärerna i WoT reflekterar hur det motsatta könet är omöjligt att förstå sig på är oräkneliga.
Som likhetsfeminist blir jag inte bara arg på det ständiga tjatandet om kvinnor och män, det gör också att böckernas trovärdighet blir lidande. Jag kan bara inte köpa att könet är den allra viktigaste faktorn som avgör hur en personlighet formas, särskilt inte i en fantasyvärld där ständiga kulturkrockar inträffar (Aiel vs Wetlanders, Wise Ones vs Aes Sedai, Seanchan vs alla). Jag blir förbannad när kvinnliga karaktärer från diametralt motsatta kulturer hittar något slags automatiskt samförstånd efter tre sekunder, vilket leder till att de alla kastar med håret och fnyser ”Män!” i kör. Det är för mig mycket svårare att acceptera än magiska förmågor som kan skapa eld ur tomma intet.

Det snedvridna synen på kön påverkar också hur kärleksrelationerna i WoT beskrivs. Det finns en hel del kärlekspar i boken (speciellt i de senare delarna), men jag kan inte komma på ett enda par som har en relation som känns sund. Eller ja, som en faktisk kärleksrelation. De flesta paren missförstår varandra ständigt, bråkar, slåss, smiskar varandra till lydnad (I kid you not!) eller bara kallar varandra för idioter på daglig basis. Det pågår ett ständigt krig mellan könen i WoT och inte ens kärlekspar verkar kunna kommunicera om någonting över huvud taget utan enorma problem.

Även om RJs vision om att män och kvinnor behöver samarbeta för att kunna övervinna ondskans krafter är sympatisk, så får jag allergiska utslag av själva utförandet.
I Randland är könet alltid den viktigaste faktorn. Och kriget mellan könen är ett faktum. För mig som likhetsfeminist är det något av en mardrömsvärld. Inte minst för att det gör mig påmind om hur många människor som ser på vår värld på det här sättet, som den enda sanningen.

7 comments

  1. Jag här tänkt på det där ofta, och stör mig på det mer och mer. Hade jag inte läst hela serien utom sista boken så tror jag att jag lagt ner. Men den är ju trots allt bra, vilket nästan känns skumt att säga/skriva p.g.a. relationen mellan kön och makt i böckerna. Jag stör mig på liknande saker i A Song of Ice and Fire, och det är segt i LOTR. Tänk om åtminstone filmatiseringen hade fått utvecklas lite i rätt riktning. Egentligen är det helt sjukt att man skriver om drakar, magi, troll, nya världar, gudar, halvgudar – MEN – man måste stanna kvar i unkna/förlegade könsroller. Jag tycker visserligen att det är lite bättre i The Malazan Book of the Fallen, av Steven Erikson, men ibland trillar han dit han med (kvinnliga soldater som våldtas och manliga kollegor hämnas våldsamt t.ex. Eller att kvinnliga magikers utseende beskrivs lite väl noggrant jämfört med manliga). Suck.

    1. Det är lätt att bli avtrubbad om man läser mycket fantasy. Jag älskar ju A Song of Ice and Fire, även om jag stör mig på många saker som ex. herr Martins besatthet av kvinnliga bröstvårtor. Även om det finns en del fantasyförfattare som gör uppror mot sunkiga könsroller (Scott Lynch!) så är de få i jämförelse. Det knepiga med WoT är att RJ verkligen ansträngt sig för att skriva om ”starka” kvinnor, men att han har gjort det på helt fel sätt …

  2. ÄNTLIGEN! Någon som håller med mig! Jag kom bara halsvägs in i Eye of the world på grund av det där. På den punkten så tycker jag faktiskt att Martin lyckades bättre. Fördelningen av makt mellan könen må var orättvis men hans kvinnliga karaktärer (och manliga, för den delen) känns betydligt mer realistiska, vare sig det gäller svaga eller starka. Sen så kan jag ju hålla med om Martins bröstsyndrom och …”intressanta” sex-scener.

    1. Och i första boken är det ändå inte lika illa som det blir senare i bokserien. T.ex är det mycket mindre spanking av kvinnliga karaktärer i början om man jämför med senare … :O
      Jag håller med om Martin. Hans kvinnliga karaktärer är överlag bra skildrade, och varierade, vilket gör det lättare att stå ut med sexscenerna.

  3. Mitt stora problem med WoT, är att det är mycket som känns som en ren runkfantasi. tre fruar ska han till exempel. Dessutom kan kvinnor ligga med varandra – men var är den manliga motsvarigheten?

    1. Det är så himla typiskt att han tar med polygyni men inte polyandri i sin fantasyvärld. Varför inte tvärtom, om nu kvinnorna har såpass mycket makt? Eller varför inte skapa även ett folk där polyandri förekommer? Sea Folk, kanske (mycket praktiskt till sjöss). Eller Seanchan (kejsarinnan skulle kunna ha ett harem)?.
      För att inte tala om det där med homosexualiteten … Jag skulle kunna ägna ett helt inlägg till åt att ranta om ”pillowfriends” och hur i princip alla lesbiska karaktärer dessutom är red ajah och onda. Eller forsaken och tja, onda … :(

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s