Månad: mars 2013

I dödens fotspår

bordevaradödDöden följer i Isas fotspår. När hon flyttar till Lundbygården på Hisingen, det boende för hemlösa där Sebastian jobbar, så följer döden med. Det är de utsatta som blir hennes offer. De hemlösa, psykiskt sjuka, utstötta, alkoholiserade och drogberoende. Småtjuvarna och langarna, de som inte har något riktigt fotfäste i livet.
Men i Sebastian finner Isa både en svår motståndare och en allierad. Någon som vill hjälpa både henne och hennes offer. Någon som inte backar för sanningen, hur märklig den än verkar vara.

I ”Borde vara död” skriver Pål Eggert skitig urban fantasy med socialrealistiska inslag. Det handlar om de som både lever i staden och utanför den på en och samma gång. De som inte är välkomna. De som hamnat utanför.
Precis som i Eggerts förra roman ”De döda fruktar födelsen” finns det inga hjältar i den här historien. Alla är de förlorare, mer eller mindre, i en värld som inte välkomnar dem. Till och med de Hellraiser-liknande änglar som Sebastian stöter på är förlorare på sitt sätt, i en värld övergiven av sin gud.

För den som läst Eggerts förra roman är Sebastian ingen ny bekantskap. Jag gillade honom redan då, men jag tycker att han fått några extra dimensioner i den här romanen. Hittat sin plats, sitt syfte. Och hand förbund med helgonet San Simón tycks ha blivit ännu starkare sedan sist.

”Borde vara död” visar tydligt att Eggert är en av Sveriges allra vassaste fantastikförfattare. Det är mörkt, rått och angeläget. Inget för den som vill ha sin fantastik mjuk och fluffig och fylld av glittrande vampyrer, med andra ord. Men för oss andra är det något av det bästa du kan läsa just nu.

Pål Eggert – Borde vara död (Styxx fantasy, 2013)

Annonser

Apocalypse now

Det är dags att säga hej då till Randland!

IMG_20130321_154620

Idag var det äntligen min tur att låna den sista delen i Robert Jordans fantasyserie, i vilken apokalypsen är mycket, mycket nära. Jag lovar att komma med en slutrapport om de tre sista böckerna så snart jag tagit mig igenom dessa ca 900 sidor.

Förhoppningar om sista boken:
1. Fantasyapokalyps av episka proportioner: eld från himlen, jordbävningar, monster och massakrer.
2. Nya dreadlords in action på slagfältet.
3. Att Demandred trollar precis alla, inklusive de andra forsaken.
4. Att minst 5 POV-karaktärer dör (forsaken/random Aes Sedai ej medräknade).
5. Överraskningar!

Nu kör vi!

Seriesöndag: Det bästa barnet

detbästaI Sofia Olssons ”Hetero i Hägersten” från 2010 fick vi följa ett par som bestämmer sig för att skaffa lägenhet och flytta ihop i förorten. Det är en hel del underhållande vardagsproblem och ironisk medelklassighet.
I ”Det bästa barnet” är tonen mycket mer seriös. Paret från den första boken bestämmer sig för att försöka skaffa barn, ett beslut som får allvarliga konsekvenser för deras förhållande. Hon känner sig otillräcklig, han blir frustrerad. Och när barnalstrandet går vidare till utredning och IVF-behandling så är förhållandet på upphällningen. Är det verkligen värt att ge upp allt för ett barn som inte verkar bli till?

Det är ett allvarligt ämne som Olsson tar sig an. Ofrivillig barnlöshet är något som kan upplösa förhållanden som utifrån verkar oförstörbara och hennes heteropar är långt ifrån ensamma om att krackelera under pressen. Om det första albumet var lättsamt och vardagshumoristiskt, så ligger ångesten tät över detta andra album.

Till en början saknade jag vardagshumorn från det första albumet, men det här albumet känns mycket viktigare. Verkligare. Och vem har sagt att serier alltid ska vara så himla roliga?

Sofia Olsson – Det bästa barnet (Galago, 2013)

Seriesöndag: Baltimore

baltimoreLord Henry Baltimore jagar vampyrer. Lite som Buffy, fast med sämre fashion sense och färre oneliners. Det hjälper förstås inte att det Europa han reser runt i är översvämmat av vampyrer, pestsmittade och zombier.

”Baltimore: The Plague Ships” innehåller inga direkta nyheter för den som har läst Mike Mignola förut. Det är mörkt, våldsamt och och det kryllar av allehanda monster. Jag måste säga att jag faktiskt blev en aning besviken, då jag hade väntat mig något lite mer annorlunda. Den största skillnaden jämfört med exempelvis Hellboy, är att Lord Baltimore är en mycket dystrare protagonist. Han är på gränsen till melodramatisk, något som visserligen passar vampyrtemat men som också känns ganska gjort. Ge mig mycket hellre en vampyrjägare med stylish yet affordable boots än en dyster lord på enmanshämndstråk.

”Baltimore” är ingen dålig serie, men jag hade förväntat mig lite mer. Eller så har jag bara överdoserat på vampyrböcker, som jag har en tendens att göra då och då.

Mike Mignola, Christopher Golden, Ben Stenbeck – Baltimore: The Plague Ships (Dark Horse, 2011)

Seriesöndag: The Unwritten, vol 2

theunwritten2Till skillnad från ”Locke & Key” så var Mike Caryes & Peter Gross ”The Unwritten” en serie jag föll för direkt. En supernördig, metalitterär serie med skräckinslag? Hur skulle jag inte kunna gilla!

I det andra albumet, ”Inside Man”, har Tommy Taylor stora problem. Efter händelserna i det första albumet så har han inte bara blivit okänd och hatad bland tidigare fans, han har också hamnat i fängelset. Men det finns ljus i mörkret även för Tommy. Han har några allierade kvar, som hjälper honom att inse att hans roll i den senaste tidens händelser är ännu större än han har anat.

Jag är ju som sagt väldigt förtjust i de metalitterära inslagen i ”The Unwritten”. De är inte bara en nördig feature, utan grunden som hela historien vilar på. I detta andra album går metanivån ännu djupare än i den första, inte minst när Tommy och hans kompanjoner dras in i den mycket instabila litterära värld som ”Jud Süss” utgör.

Allra bäst är dock inte Tommys historia, utan epilogen. Jag vet inte riktigt om jag kan förklara hur otroligt roligt (och lite tragiskt) det är med en skurk som fängslats i en Nalle Puh-värld, där han tvingas spela rollen som Mr. Bun. Som svär och härjar och gör allt för att försöka fly den idylliska sagoskogen fylld av talande djur i gulliga kläder.Om jag inte redan var övertygad om seriens storhet så skulle epilogen garanterat ha gjort susen.

Mike Carey & Peter Gross – The Unwritten, vol 2: Inside Man (Vertigo, 2010)

Seriesöndag: Locke & Key, vol 2

headgamesEfter att ha läst första delen av Joe Hills och Gabriel Rodriguez skräckserie ”Locke & Key” var jag positiv, men inte helt såld. Potentialen jag anade fick mig dock att läsa vidare. Något jag är glad för, då denna potential infrias med råge redan i det andra albumet.

I det andra albumet, med under titeln ”Head Games”, får vi lära känna de tre syskonen Locke lite bättre. De försöker hantera sorgen efter sin fars död på olika sätt, vissa bättre än andra. Yngsta brodern Bode är besatt av att ta reda på alla hemligheter som Keyhouse ruvar på. Han hittar en nyckel som visar sig kunna öppna människors sinnen – bokstavligt talat – och som storebror Tyler ser som en chans att komma ikapp med skolarbetet. Men syskonen lär sig snart att det kan vara farligt att mixtra med sina egna huvuden, särskilt när man råkar tillhöra en så hemlighetsfull familj som Locke.

bodesheadJag var inte odelat förtjust i Rodriguez tecknarstil när jag läste det första albumet. Men i det andra albumet får hans förmåga verkligen plats att glänsa. Det är blodigt och färgglatt, bisarrt och vackert, på en och samma gång. Exemplet till höger (som visar hur det ser ut i Bodes huvud) tillhör favorithelsidorna.
Jag gillar också att det större sammanhanget, som vi bara anar i det första albumet, här får större utrymme. Inte minst får vi se mycket av den mystiske Dodge, den ovetande familjens nemesis.

Det andra albumet har gjort mig till ett övertygat Locke & Key-fan. Jag ser redan nu fram emot att få läsa nästa album och ta reda på vilken nyckel som kommer att stå i centrum för det.

Joe Hill & Gabriel Rodriguez – Locke & Key vol 2: Head Games (IDW, 2012)

Seriesöndag IV

Det är hög tid för ännu en seriesöndag här i bloggen.
Den här gången kommer jag att bjuda på recensioner av ”Locke & Key vol. 2”, ”Baltimore: The Plague Ships”, ”The Unwritten vol. 2” och sist men absolut inte minst Sofia Olssons helt pinfärska ”Det bästa barnet”. Enjoy!

Death by books imminent

Jag utlovade för några veckor sen ett inlägg om hur det går för mig att läsa ikapp de där boktravarna som hotar att ta över lägenheten. Hur det går? Sådär, kan vi säga.

Följande boktravar, som jag på ett livsfarligt sätt har placerat ovanpå en hög bokhylla precis bredvid min sovplats, utgör bara hälften av mina olästa böcker:
IMG_20130315_155503

Det känns på något sätt som att de olästa böckerna bara blir fler och fler, trots att jag tycker att jag köper väldigt få (= ca 2-3 i månaden) böcker nu för tiden. Jag vet inte om jag ska skylla på marsfloden av recex som väller in, på bibliotekslånen jag läser istället för mina egna böcker eller bara på min egen envisa vägran att införa köpstopp.
I vilket fall känns det bara som en fråga om tid innan någon av boktravarna ovan kommer att attackera mig när jag sover. De lär gå samman och göra revolution snart om jag inte börjar ägna min tid åt dem.

Hur ser det ut för er? Riskerar ni också death by books eller har ni hittat en balans i antalet köpta böcker vis antalet lästa böcker?

Stories within stories

peaceGene Wolfes ”Peace” från 1975 är en roman som egentligen är helt omöjlig att recensera. Vad jag än skriver så känns det som att jag inte kommer att kunna göra den rättvisa, eller avslöja allt för mycket, eller kanske både och. Enklast vore förstås att inte skriva något alls om boken, men eftersom jag tyckte väldigt mycket om den så vore det synd. Alltså blir det här ändå något slags ganska ofullständig recension. Ni är varnade.

”Peace” handlar om Alden Weers liv. Eller hur han minns sitt liv. En äldre strokedrabbad man, som går vilse i sitt eget hus fullt av mystiska rum han inte minns att han någonsin byggt eller inrett eller ens sett förut. Som berättar om sitt liv, associerar, återberättar historier inuti historier som han en gång har hört.
Låter det krångligt? Det är det.
Det är också oerhört bra.
Weer är den ultimata opålitlige berättaren. Ni vet nog hur mycket jag gillar greppet med opålitliga författare vid det här laget, men det är sällan det är så väl genomfört som i den här boken. Det är Weers minnen som utgör grunden för romanen, men hur mycket av dem är egentligen sanna? Vad har hänt och hur hänger allt egentligen ihop? Vad är verkligen, vad är dröm och var i tiden befinner vi oss egentligen? ”Peace” ställer många frågor, men svaren är få och inte alltid särskilt lätta att tolka.

Några av de historier som Weer återberättar är spökhistorier. Andra är mysterier, myter, märkliga anekdoter. Ibland avbryter han historien mitt i, för att hänvisa till slutet (som han aldrig berättade) flera kapitel senare.
Den associativa berättarstrukturen är ofta frustrerande. Den stretar emot och tar oväntade omvägar, slutar och börjar vid helt oväntade tillfällen. Det är en utmaning att läsa, men samtidigt är det oerhört välkonstruerat.

Första gången jag hörde talas om Gene Wolfe var i samband med Neil Gaiman. Jag ser likheterna, särskilt när det gäller ”stories within stories”, även om det här känns mer avancerat än någonting Gaiman någonsin har skrivit.
Min utgåva av ”Peace” är en del i Gollanczs serie Fantasy Masterworks. Jag vet inte om jag själv skulle kalla det här fantasy eller om jag snarare skulle luta åt skräck. Den som är lagd åt det hållet kanske istället skulle vilja kategorisera det här som ett mordmysterium, eller en roman om en traumatisk barndom. Själv skulle jag nog helst strunta helt i att kategorisera boken alls och istället bara rekommendera den till alla som inte räds ganska svårläst, men extremt välskriven litteratur. Själv känner jag att jag vill läsa om boken snarast, för jag misstänker att en läsning inte är ens i närheten tillräckligt för att kunna förstå boken.

Gene Wolfe – Peace (Gollancz, 2002)

Ljuset i tunneln

Det är visst väldigt mycket fantasy i bloggen nu för tiden. Eller alltid. Eller ganska ofta, men i perioder.
Jag kan i alla fall glädja er som tycker att det blivit för mycket fantasy med att min grandiosa WoT-omläsning lider mot sitt slut. Jag är i skrivandes stund nummer 3 på reservationslistan på biblioteket (och det verkar finnas 7 ex av boken i rotation för närvarande), så förhoppningsvis dröjer det bara några veckor innan jag äntligen får lägga vantarna på den sista boken i bokserien, ”A Memory of Light”. Det kommer självklart ett avslutande blogginlägg om böckerna i allmänhet och de tre sista böckerna i synnerhet. Men sen lovar jag att skriva lite mer om böcker som inte innehåller fullt så många magiska svärd och uråldriga profetior. Låter det som en bra plan?