Amnesiac

beforeigoChristine vaknar i ett okänt sovrum, utan att ha någon aning om hur hon hamnade där. När hon går ut i badrummet får hon en chock – inte nog med att hon befinner sig i sitt eget hem där hon bor tillsammans med sin make som hon inte minns, hon är dessutom mycket äldre än hon trott sig vara.
Christine visar sig lida av en allvarlig minnesförlust, som gör att hon inte kan skapa några nya minnen som stannar kvar hos henne längre än en dag. Hon har dessutom glömt bort stora delar av sitt vuxna liv. Hennes enda hjälpmedel för att försöka minnas sitt gamla liv är en dagbok som hon skriver i hemlighet. Det verkar nämligen som att hennes man inte berättar hela sanningen när det gäller hennes gamla liv och vad som egentligen hände när hon tappade minnet. Kan hon alls lita på honom?

I den psykologiska thrillern ”Before i Go To Sleep” utnyttjar SJ Watson verkligen konceptet med opålitlig berättare till max. Som läsare får vi lära känna en berättare som vet mindre om sitt eget liv än vad vi gör. Hon får börja varje dag med en chock, utan att någonsin få tiden eller möjligheten att sörja sitt förlorade liv. Hon är hela tiden fången i nuet och helt beroende av sin omgivning för att ens få en aning om vem hon är. För att inte tala om hur svårt det är för henne att ens förstå sig på konceptet ”mobiltelefon” eller ”internet”.
Christines situation är mardrömslik från början till slut och Watson är skicklig på att beskriva hennes hjälplöshet på ett blodisande sätt.

Med tanke på utgångspunkten är det inte förvånande att Watson lyckats skapa en tät och spännande thriller. För en gångs skulle störde jag mig inte på att berättelsen kändes ganska förutsägbar, tvärtom känns det som att det är medvetet gjort att läsaren ska pussla ihop saker långt innan Christine själv gör det. För henne är det ju lite som att lägga pussel i mörkret, medan vi har lyxen att få tillgång till all information.

Något jag däremot störde mig på från första början är hur Christines minnesstörning beskrivs. Speciellt hur hennes korttidsminne tycks sträcka sig över en hel dag, något som tyvärr inte alls känns trovärdigt. Visst är det en nödvändighet för att få den här boken att fungera (om hon var tvungen att reboota varannan minut eller så, så skulle hon ju aldrig komma någonvart i sina undersökningar), men det stör mig ändå. För att inte tala om hur snabbt Christine måste kunna läsa/skriva då hon inte bara hinner läsa om sin dagbok varje dag utan dessutom skriva ner flera sidor med hela dialoger på någon knapp halvtimme.

Fast mest av allt stör jag mig på slutet. Det känns som att det är en återkommande klagosång här på bloggen att jag klagar på slut, men det här är verkligen förfärligt på en helt ny nivå. Inte bara tillrättalagt, utan rent obehagligt. SPOILER (markera vita texten om du vill läsa ändå): Jag kan inte komma över hur fruktansvärt Ben och Adam betett sig mot Christine. De kunde inte ens ringa hemmet där hon var inlagd för att kolla om hon var okej? Alls? På flera månader? När hon inte har någon annan anhörig som kan se till att hon får rätt vård, om hon blir bättre eller sämre? Om de hade brytt sig om henne över huvud taget så hade hon aldrig blivit kidnappad/våldtagen/nästan mördad ännu en gång av en psykopat. Men istället för att be sin ex-man dra åt helvete som han förtjänar så slutar boken med att Christine flyttar hem till honom? Alltså. Jag orkar inte.

Jag avskydde faktiskt slutet så mycket att jag inte skulle vilja rekommendera någon att läsa boken. Se Christopher Nolans film ”Memento” istället om du är sugen på en psykologisk thriller med minnesförlust som drivande kraft. Den är mycket bättre.

SJ Watson – Before I Go To Sleep (Black Swan books, 2012)

Annonser

8 comments

  1. Det där är säkert en bra bok, fast när jag läser vad den handlar om kan jag inte låta bli att hela tiden tänka på filmen ”50 first dates” där Drew Barrymore spelar en kvinna med precis den där sortens minnesförlust. Och Adam Sandler är med också… Gaah! Fåniga filmer skall inte tränga sig in i bokvärlden! :)

    1. Haha! Jag tänkte på Memento hela tiden när jag läste, men det är ju en BRA film så det gjorde inte så mycket. Adam Sandler vill jag helst slippa tänka på. Alls. ;)

      1. Haha, jag kan vara den enda människan som faktiskt gillade 50 First Dates. Eller åtmintone scenen då Adam Sandler gråtsjunger Beach Boys ”Wouldn’t It Be Nice”. :)

        Jag tyckte ”Before I Go To Sleep” var en oerhört tät och lyckad thriller, men jag håller verkligen med om din invändning om slutet. Har möjligen en teori om detta, men kan inte vitmarkera text på mobben. Återkommer eventuellt.

        1. Jag hatar romcoms i allmänhet så att jag inte gillar filmen är inte direkt någon högoddsare. ;)

          Jag gillar verkligen den klaustrofobiska stämningen och greppet med den oerhört opålitliga berättaren. Mycket spännande! Men slutet … eww. Jag hör gärna din teori, om inte här så ska jag försöka komma ihåg att fråga ut dig nästa gång vi ses!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s