Den episka WoT-omläsningen, del 2

newspringI förra inlägget om min episka WoT-omläsning skrev jag om de tre första böckerna och om att jag inte visste hur många fler jag orkade läsa om innan jag gick vidare. Svaret blev: en till.
Jag läste bok 4, ”The Shadow Rising” och insåg att det skulle ta mig ett halvår att nå fram till den sista boken om jag fortsatte i den här takten. Plus att jag började bli påmind om alla de saker som fick mig att tröttna på böckerna förra gången jag läste dem (bl.a tror jag att jag nog måste skriva ett långt rantinlägg om WoTs helt warpade syn på kön och makt och relationerna mellan män och kvinnor). Så jag hoppade helt sonika över att läsa om bok 5-10 och gick direkt på prequelboken ”New Spring” och därefter ”Knife of Dreams”, som är den sista bok som RJ hann skriva innan sin död.

shadow”The Shadow Rising” är en av mina absoluta favoriter i bokserien. Det är här Mat blir awesome på riktigt, hur mycket han än kämpar emot. Vi besöker Finnland och får träffa dess mycket obehagliga invånare. Perrin blir Lord Perrin när han får hela Two Rivers att slåss mot trollocs. Och sist – men absolut inte minst – vi får besöka Rhuidean i Aielöknen och ta en mycket spännande tripp i stadens magiska tids- och tatueringsmaskin.
TSR håller, till skillnad från många av de efterföljande böckerna, ett genomgående bra tempo. Vi får följa lagom många POV, utan att fastna i alltför många mellankapitel med oändliga uppräkningar av klänningsdetaljer. Vad som avslöjas i Rhuidean och Finnland är något av det bästa med hela bokserien, tycker jag. En perfekt balans mellan förskuggning och profetior, mellan historia och vad som komma skall.

”New Spring” handlar om Moiraine och Lan och hur de först träffades. Jag läste novellversionen precis när den kom ut, men har inte läst romanen förrän nu.
Den största förtjänsten med ”New Spring” är att den fyller ut en hel del luckor när det gäller både the White Tower och Malkier. Vi får t.ex veta hur testen för att bli Aes Sedai ser ut, något jag alltid varit nyfiken på.
Det största problemet med ”New Spring” är att den inte känns särskilt angelägen. Vi vet ju redan vad boken handlar om i stora drag, och hur saker och ting kommer att sluta. Tempot är ganska lugnt och vi tillbringar alldeles för mycket tid med Mo i tornet, intrasslade i de sedvanliga Aes Sedai-intrigerna. Black Ajah i all ära, men särskilt imponerande antagonister är de inte.

knifeofdreams”Knife of Dreams” är den elfte boken i WoT. Jag har inte läst den förut även om jag läst tillräckligt många spoilers för att redan känna till det mesta som händer.
Det finns två stora problem med KoD. Det första är att narrativet fortfarande är alldeles för splittrat (och nej, det räcker inte att de tre ta’veren ”ser” varandra så fort någon av de andras namn nämns). Det andra är att det inte händer så mycket. Visst, det händer mycket mer än i den ursega ”Crossroads of Twilight” (bok nr 10), men inte tillräckligt för att motivera 784 sidor inklusive glossary. För mycket prat, för lite action helt enkelt. Och ett slut som känns som något av en antiklimax.
Dock måste jag säga att jag gillar både prologen och epilogen mycket. Det händer viktiga saker i kulisserna uppenbarligen. Varför kan jag inte få veta mer om dem istället för att tvingas läsa sida upp och sida ner om Perrin och Elayne, som inte gör annat än att irritera mig?

I och med ”Knife of Dreams” (och till viss del ”New spring”) gick min WoT-omläsning officiellt över till att bli en WoT-läsning. Nu är det bara tre böcker kvar (och jag har redan satt tänderna i ”The Gathering Storm”). Jag ser ljuset i tunneln!

One comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s