Månad: februari 2013

Bokrea-unboxing med extra katt

Idag börjar bokrean, vilket för min del innebar att jag fick gå till Pressbyrån och hämta ut mitt förhandsbeställda bokpaket.

IMAG0326

Ett mycket intressant paket, tydligen.

IMAG0330

Innehållande följande böcker:
Margaret Atwood – In Other Worlds : SF and the Human Imagination
Philip K. Dick – Flow My Tears, The Policeman Said
Gene Wolfe -Peace
Dan Simmons – Hyperion
Garry Kilworth – The Hundred-Towered City

IMAG0336

Det var så intressanta böcker att det dök upp en till katt som ville lägga beslag på dem.

IMAG0340

Fast som vi alla vet så är det ju kartongen som är det mest intressanta. Böckerna är ju bara en ursäkt för att få hem en sprillans ny kartong.

IMAG0345

Har ni fått hem något bokreapaket idag? Eller har ni kanske reashoppat helt analogt, trots att ni då går miste om kartong?

Amnesiac

beforeigoChristine vaknar i ett okänt sovrum, utan att ha någon aning om hur hon hamnade där. När hon går ut i badrummet får hon en chock – inte nog med att hon befinner sig i sitt eget hem där hon bor tillsammans med sin make som hon inte minns, hon är dessutom mycket äldre än hon trott sig vara.
Christine visar sig lida av en allvarlig minnesförlust, som gör att hon inte kan skapa några nya minnen som stannar kvar hos henne längre än en dag. Hon har dessutom glömt bort stora delar av sitt vuxna liv. Hennes enda hjälpmedel för att försöka minnas sitt gamla liv är en dagbok som hon skriver i hemlighet. Det verkar nämligen som att hennes man inte berättar hela sanningen när det gäller hennes gamla liv och vad som egentligen hände när hon tappade minnet. Kan hon alls lita på honom?

I den psykologiska thrillern ”Before i Go To Sleep” utnyttjar SJ Watson verkligen konceptet med opålitlig berättare till max. Som läsare får vi lära känna en berättare som vet mindre om sitt eget liv än vad vi gör. Hon får börja varje dag med en chock, utan att någonsin få tiden eller möjligheten att sörja sitt förlorade liv. Hon är hela tiden fången i nuet och helt beroende av sin omgivning för att ens få en aning om vem hon är. För att inte tala om hur svårt det är för henne att ens förstå sig på konceptet ”mobiltelefon” eller ”internet”.
Christines situation är mardrömslik från början till slut och Watson är skicklig på att beskriva hennes hjälplöshet på ett blodisande sätt.

Med tanke på utgångspunkten är det inte förvånande att Watson lyckats skapa en tät och spännande thriller. För en gångs skulle störde jag mig inte på att berättelsen kändes ganska förutsägbar, tvärtom känns det som att det är medvetet gjort att läsaren ska pussla ihop saker långt innan Christine själv gör det. För henne är det ju lite som att lägga pussel i mörkret, medan vi har lyxen att få tillgång till all information.

Något jag däremot störde mig på från första början är hur Christines minnesstörning beskrivs. Speciellt hur hennes korttidsminne tycks sträcka sig över en hel dag, något som tyvärr inte alls känns trovärdigt. Visst är det en nödvändighet för att få den här boken att fungera (om hon var tvungen att reboota varannan minut eller så, så skulle hon ju aldrig komma någonvart i sina undersökningar), men det stör mig ändå. För att inte tala om hur snabbt Christine måste kunna läsa/skriva då hon inte bara hinner läsa om sin dagbok varje dag utan dessutom skriva ner flera sidor med hela dialoger på någon knapp halvtimme.

Fast mest av allt stör jag mig på slutet. Det känns som att det är en återkommande klagosång här på bloggen att jag klagar på slut, men det här är verkligen förfärligt på en helt ny nivå. Inte bara tillrättalagt, utan rent obehagligt. SPOILER (markera vita texten om du vill läsa ändå): Jag kan inte komma över hur fruktansvärt Ben och Adam betett sig mot Christine. De kunde inte ens ringa hemmet där hon var inlagd för att kolla om hon var okej? Alls? På flera månader? När hon inte har någon annan anhörig som kan se till att hon får rätt vård, om hon blir bättre eller sämre? Om de hade brytt sig om henne över huvud taget så hade hon aldrig blivit kidnappad/våldtagen/nästan mördad ännu en gång av en psykopat. Men istället för att be sin ex-man dra åt helvete som han förtjänar så slutar boken med att Christine flyttar hem till honom? Alltså. Jag orkar inte.

Jag avskydde faktiskt slutet så mycket att jag inte skulle vilja rekommendera någon att läsa boken. Se Christopher Nolans film ”Memento” istället om du är sugen på en psykologisk thriller med minnesförlust som drivande kraft. Den är mycket bättre.

SJ Watson – Before I Go To Sleep (Black Swan books, 2012)

Den episka WoT-omläsningen, del 2

newspringI förra inlägget om min episka WoT-omläsning skrev jag om de tre första böckerna och om att jag inte visste hur många fler jag orkade läsa om innan jag gick vidare. Svaret blev: en till.
Jag läste bok 4, ”The Shadow Rising” och insåg att det skulle ta mig ett halvår att nå fram till den sista boken om jag fortsatte i den här takten. Plus att jag började bli påmind om alla de saker som fick mig att tröttna på böckerna förra gången jag läste dem (bl.a tror jag att jag nog måste skriva ett långt rantinlägg om WoTs helt warpade syn på kön och makt och relationerna mellan män och kvinnor). Så jag hoppade helt sonika över att läsa om bok 5-10 och gick direkt på prequelboken ”New Spring” och därefter ”Knife of Dreams”, som är den sista bok som RJ hann skriva innan sin död.

shadow”The Shadow Rising” är en av mina absoluta favoriter i bokserien. Det är här Mat blir awesome på riktigt, hur mycket han än kämpar emot. Vi besöker Finnland och får träffa dess mycket obehagliga invånare. Perrin blir Lord Perrin när han får hela Two Rivers att slåss mot trollocs. Och sist – men absolut inte minst – vi får besöka Rhuidean i Aielöknen och ta en mycket spännande tripp i stadens magiska tids- och tatueringsmaskin.
TSR håller, till skillnad från många av de efterföljande böckerna, ett genomgående bra tempo. Vi får följa lagom många POV, utan att fastna i alltför många mellankapitel med oändliga uppräkningar av klänningsdetaljer. Vad som avslöjas i Rhuidean och Finnland är något av det bästa med hela bokserien, tycker jag. En perfekt balans mellan förskuggning och profetior, mellan historia och vad som komma skall.

”New Spring” handlar om Moiraine och Lan och hur de först träffades. Jag läste novellversionen precis när den kom ut, men har inte läst romanen förrän nu.
Den största förtjänsten med ”New Spring” är att den fyller ut en hel del luckor när det gäller både the White Tower och Malkier. Vi får t.ex veta hur testen för att bli Aes Sedai ser ut, något jag alltid varit nyfiken på.
Det största problemet med ”New Spring” är att den inte känns särskilt angelägen. Vi vet ju redan vad boken handlar om i stora drag, och hur saker och ting kommer att sluta. Tempot är ganska lugnt och vi tillbringar alldeles för mycket tid med Mo i tornet, intrasslade i de sedvanliga Aes Sedai-intrigerna. Black Ajah i all ära, men särskilt imponerande antagonister är de inte.

knifeofdreams”Knife of Dreams” är den elfte boken i WoT. Jag har inte läst den förut även om jag läst tillräckligt många spoilers för att redan känna till det mesta som händer.
Det finns två stora problem med KoD. Det första är att narrativet fortfarande är alldeles för splittrat (och nej, det räcker inte att de tre ta’veren ”ser” varandra så fort någon av de andras namn nämns). Det andra är att det inte händer så mycket. Visst, det händer mycket mer än i den ursega ”Crossroads of Twilight” (bok nr 10), men inte tillräckligt för att motivera 784 sidor inklusive glossary. För mycket prat, för lite action helt enkelt. Och ett slut som känns som något av en antiklimax.
Dock måste jag säga att jag gillar både prologen och epilogen mycket. Det händer viktiga saker i kulisserna uppenbarligen. Varför kan jag inte få veta mer om dem istället för att tvingas läsa sida upp och sida ner om Perrin och Elayne, som inte gör annat än att irritera mig?

I och med ”Knife of Dreams” (och till viss del ”New spring”) gick min WoT-omläsning officiellt över till att bli en WoT-läsning. Nu är det bara tre böcker kvar (och jag har redan satt tänderna i ”The Gathering Storm”). Jag ser ljuset i tunneln!

EMK: Redshirts

redshirtsDet är något som inte stämmer på Intrepid, det rymdskepp där Andy Dahl nyligen blivit stationerad. Hans överordnade på det xenobiologiska laboratoriet gömmer sig när det vankas uppdrag utanför skeppet (Away Missions), uppdrag där lägre besättningsmän har en tendens att dö som flugor. Han märker att han dessutom har en tendens att säga och göra saker som han inte alls planerat – eller ens borde känna till – i viktiga sammanhang. Tillsammans med sina vänner börjar Dahl undersöka vad som ligger bakom alla märkliga företeelser på Intrepid, samtidigt som de försöker undvika den dödsdom som det innebär att bli utvald för ett Away Mission.

John Scalzis ”Redshirts” är en humoristisk SF-roman med en mängd twistar – och den senaste boken vi läste i Elitistmörkerklubben. För den som har sett några avsnitt Star Trek eller liknande SF-serier (Babylon 5, Stargate osv.) finns det mycket att roas av. T.ex The Box, en maskin misstänkt lik en vanlig micro, som ingen vet hur den fungerar men som alltid lyckas lösa extremt viktiga vetenskapliga problem precis i tid.
Det är roligt och twistarna är väl genomförda, men ibland känns det som att det blir lite för meta. Jag saknar en lite allvarligare klangbotten att kontrastera humorn mot. Vi får en liten glimt av något mörkare, mer seriöst, i den andra av de tre coda som följer efter huvudtexten. En mycket bra text, som dessutom ovanligt nog är skriven i andra person.

Jag gillar ”Redshirts” i grund och botten. Scalzi är skicklig på att skriva underhållande dialog och jag är övertygad om att den här romanen skulle kunna bli en fantastisk film i rätt händer. Eller varför inte ett tv-spel?

John Scalzi – Redshirts (Tor, 2012)

Porträtt av författaren som kvinna född 1936

septemberDet börjar med en kvinna i en sjukhussäng. En kvinna som är döende, alltför ung och långt ifrån färdig med livet. Hur hamnade hon egentligen här? Hon skulle ju ut i världen, skriva, älska och lämna avtryck – inte tyna bort i en sjukhussäng efter ett liv fyllt av kompromisser.

”September” är en roman där Kristoffer Leandoer utgått från sin egen mors liv och skrivit en historia som skulle ha kunnat vara hennes. Leandoer påpekar i sitt efterord att han inte har skrivit någon biografi: ”Det här är en roman, en senkommen kärleksförklaring, men framför allt en roman. Porträtt av författaren som kvinna född 1936, kunde den lika gärna ha hetat.”
Jag gillar den utgångspunkten. Att Leandoer skriver om sin mor genom att skriva utifrån sig själv. Att han skapar en roman istället för att försöka återskapa hennes liv.

Jag har alltid varit väldigt förtjust i romaner som påminner om ”September”. Om smarta kvinnor som har oturen att växa upp under en tid då deras intellekt inte riktigt uppskattas och som kämpar med sin identitet och sitt självförtroende. Den namnlösa kvinna som ”September” handlar om tvingas göra ständiga kompromisser. Hon är den som förväntas rätta sig efter andras behov, efter sin make och deras barn, efter sina egna föräldrar som tycks bli mer krävande ju äldre de blir. Hennes egen karriär hamnar i sista hand, något som gör henne ständigt missnöjd.
Jag gillar att hon får vara en ganska besvärlig kvinna. Att hon får uppföra sig dumt, vantrivas, bråka och protestera. Att hon får vara bitvis nästan odräglig i sitt förakt mot de som inte förstår, de som inte är som hon.

”September” är inte en perfekt roman. Men den är intressant och välskriven, och lämnar en med tankar om alla liv som inte blev som de skulle, som lämnades ofullbordade.

Kristoffer Leandoer – September (Natur & kultur, 2013)

På gränsen

babianNaja Marie Aidts novellsamling ”Babian” vann Nordiska Rådets litteraturpris 2008 och jag har varit nyfiken på samlingen sedan dess. Jag gillar novellformatet och uppskattar att upptäcka nya intressanta novellförfattare.

I ”Babian” får vi möta flera till synes välanpassade och lyckade medelklassmänniskor som på olika sätt tappar greppet. Deras civiliserade liv visar sig vara en flortunn hinna som döljer en våldsam och oberäknelig verklighet.
Jag gillar Aidts avskalade språk och realistiska dialoger. Hon har en förmåga att ladda sina meningar till bristningsgränsen, att vrida situationer som till en början känns ganska vardagliga till något helt annat.

Som samling tycker jag att ”Babian” är lite ojämn. Vissa av novellerna känns så avskalade att de nästan blir lite tråkiga, då de saknar den där extra twisten. De mer intressanta novellerna är de där situationen helt spårar ur och karaktärerna i den förvandlas till desperata djur i sin kamp för att upprätthålla något slags värdighet. Som i ”Bröllopsresa”, där en drömsemester förvandlas till en mardröm för det nygiftanparet. Eller ”Godis”, där ett par åker dit för snatteri och situationen bara eskalerar.
I de två noveller som jag tyckte allra bäst om i samlingen – ”De stora trädens gröna mörker” och ”Sår”- handlar det om små, små förskjutningar i berättarperspektivet och vad det gör med historien som berättas. Det är mästerligt genomfört. Och det är de två novellerna som lyfter samlingen från att vara helt okej till mycket bra.

Naja Marie Aidt – Babian (Lind & co, 2009)

Ett nytt försök med The Walking Dead

walkinggameJag och ”The Walking Dead” har ett inte helt friktionsfritt förlutet.
Först såg jag första säsongen av tv-serien och tyckte att alla var idioter som förtjänade death by zombie. Sedan läste jag första albumet och tyckte att alla var idioter som förtjänade death by zombie. Plus att jag jag tyckte att 1950-talet borde ringa och be om att få sina sunkiga könsroller tillbaka.
Döm om min förvåning när jag så spelade de fem episoderna av XBLA-spelet ”The Walking Dead” och tyckte att det var riktigt, riktigt bra. Visst, det fanns gott om idioter även där. Men Lee, som är den man spelar, är ungefär tusen gånger mer smart, intressant och lyhörd än sheriff Rick Grimes. I alla fall som jag spelade honom. I och med att allt man väljer att göra (eller inte göra) påverkar hur spelets handling ser ut så kan man faktiskt vara med och välja vilka idioter som dör och vilka som får överleva. Eller om man vill lösa en konflikt genom att dra vapen eller försöka diskutera saker lugnt och sansat. Jag spelade alla episoderna och tycker att spelet hör till förra årets allra bästa (dock inte helt utan fel, som en bitvis mycket klumpig kontroll).

Min kärlek till spelet gjorde att jag bestämde mig för att ge serieversionen en till chans. Det är så många jag känner som verkar älska serien, som tycker att det är det bästa zombierelaterade de någonsin har läst. Jag tänkte att vi kanske började på fel fot, ”The Walking Dead” och jag, för att jag såg tv-serien först. Kanske var jag orättvis i min hårda bedömning?

Album nummer två i ordningen heter ”Miles Behind Us” och som titeln antyder är det alltså dags för sheriffen och hans gäng att röra på sig. Inpressade i en husbil ger de sig iväg på jakt efter mat och en varm, säker plats där de kan tillbringa vintern. Vilket givetvis innebär zombierelaterade problem och människorelaterade problem i mängder.

milesbehindusAlla är fortfarande idioter. Kanske inte ”rida en häst in i en stad full av zombier”-dumma, men likväl dumma. De käbblar om skitsaker precis hela tiden. Jag är medveten om att det är en viktig del av varje god zombiehistoria att visa hur mänskliga relationer påverkas, men till en viss gräns. Här känns det som att det gnälls och bråkas konstant och när zombierna väl dödar någon så har den enbart sig själv att skylla.
Apropå gnäll så stör jag mig på Kirkmans överanvändning av fetad stil i pratbubblorna. Det är användbart då och då för att visa betoning, men han använder det precis hela tiden. irriterande!

Och så är det hela den där grejen med de fortfarande ack så sunkiga könsrollerna. Det är tyvärr ett ganska vanligt inslag i postapokalyptiska romaner i allmänhet att civilisationens undergång = allt kvinnfolk förvandlas till våp helt inkapabla att lyfta ett vapen. Det gör mig … trött. Lika trött som när sunkiga könsroller slentriananvänds i fantasy för att det är ”historiskt korrekt”. Om en författare nu väljer att skriva en serie där ZOMBIER är huvudingrediensen, så känns det lite bisarrt att det som skulle förstöra trovärdigheten är om en kvinna skulle kunna hantera ett skjutvapen (eller en yxa/golfklubba/valfritt tillhygge som kan mosa en zombiehjärna). Blärgh.
Dock vill jag påpeka att spelet är mycket bättre när det gäller den här aspekten. Där finns det med flera kvinnor som är fullt kapabla att döda zombier, och den bästa skytten i hela spelet råkar vara kvinna. Varför skulle det inte kunna se ut så i serien när det bevisligen fungerar alldeles utmärkt i spelet?

Jag stör mig dessutom väldigt mycket på att Kirkmans tendens att para ihop alla karaktärer i mer eller mindre långsökta heterosexuella parrelationer. Glenn, som är en av de karaktärer som jag faktiskt inte hatade i tv-serien, framstår som världens största douchebag som enbart tänker på att ligga. Dubbel-blärgh.

Som ni märker så är jag fortfarande långt ifrån övertygad om den här seriens storhet.
Ni som har läst vidare: Blir det bättre? Börjar karaktärerna uppföra sig smartare? Kliver Rick Grimes någonsin ner från sina höga hästar? Dyker det upp någon kvinnlig karaktär som inte är helt hjälplös? Kommer man någonsin sluta hoppas att zombierna bara ska äta upp alla överlevande så snart som möjligt?
Jag känner att jag på något sätt ändå vill gilla TWD, men är osäker på om det någonsin kommer att hända. Är det någon idé att jag försöker läsa vidare i serien eller ska jag nöja mig med att ivrigt se fram emot nästa ”säsong” av spelet?

Robert Kirkman m.fl – The Walking Dead vol 2: Miles Behind Us (Image comics, 2006)

Bah humbug

Är det bara jag eller är inte årets bokrea synnerligen tråkig? Jag har inte lyckats hitta en enda bok bland nätbokhandlarna som kändes värd att förhandsboka. Inte för att jag någonsin har varit någon stor bokreaälskare, men det känns onekligen lite tråkigt att inte ens bli sugen på att köpa böcker över huvud taget när man går igenom utbudet.
Oh well. Tur att jag har tiotusentals sidor episk fantasy att sysselsätta mig med istället.

Animalled

zoocityLauren Beuekes ”Zoo City” var en av de böcker som verkligen lockade mig när jag fick nys om The Humble E-book Bundle i höstas. Sydafrikansk urban fantasy? Med mängder av märkliga djur? Count me in!

Zinzi December har ett mörkt förflutet och en sengångare, Sloth. Hon bor i den del av Johannesburg som kallas Zoo City, där alla invånare är s.k ”Animalled” och har varsitt djur som påminnelse för de grova brott de begått. De har också mer eller mindre användbara förmågor, som hänger ihop med deras djur.
Zinzis förmåga är att hitta förlorade saker. Bilnycklar, vigselringar och liknande saker som betyder mycket för dess ägare. Av princip undviker hon att leta efter saknade personer, då det brukar medföra så mycket problem. Men så får hon i uppdrag att söka efter en försvunnen popstjärna, ett jobberbjudande så välbetalt att hon bara inte kan tacka nej. Trots att det medför mycket större problem än hon någonsin kunnat ana.

Beukes urban fantasy-Johannesburg är en helt fantastisk miljö att läsa om. Det är skitigt, farligt och fullt av enorma kontraster. Jag gillar hela konceptet med ”the Animalled” och de olika förmågorna. Jag är särskilt förtjust i alla backstorykapitel med tidningsartiklar, e-mail, beskrivningar av dokumentärfilmer osv. där dessa fenomen beskrivs och analyseras på global nivå. Som hur hierarkierna i fängelserna påverkats, när det blir allt viktigare att ha ett coolt djur (läs: ej fjäril) för att få respekt.

Själva storyn är ganska enkel. Zinzi går in i rollen som nyfken journalist (vilket faktiskt var hennes jobb pre Sloth) som gräver efter sanningen och på vägen blir hopplöst intrasslad i det brott hon försöker lösa. Om det inte vore för att Zinzi är en sådan antihjälte hade simpelheten i storyn faktiskt kunnat bli lite tråkig.
Men miljöerna och själv urban fantasy-inslagen räddar boken från att bli en dussinroman. Det känns på ett sätt ganska illa att jag blev så entusiastisk över att läsa en urban fantasy-bok som inte utspelar sig i Europa eller Nordamerika. Det borde ju finnas fler fantastikböcker som inte utspelar sig i samma gamla London-miljöer och tunnelbanesystem, right? Synd bara att jag är så usel på att hitta dem (”Who fears Death” av Nnedi Okorafor står på min att-läsa-lista, men jag tar tacksamt emot fler förslag).

”Zoo City” känns som en frisk fläkt i urban fantasy-sammanhang. Den rekommenderas för folk som blivit trötta på att läsa om samma gamla vampyrerintriger i stadsmiljö. Och för de som tycker att en bok bara blir bättre av att ha med en tjurig mungo i en viktig roll.

Lauren Beukes – Zoo City (Angry Robot, 2010)