About a girl (and a boy)

kurtcobainFörsta dagen på gymnasiet träffar Lovis Alex och hennes värld förändras för alltid. Alex med sin Kurt Cobain-frisyr, sitt avskavda nagellack, sina teckningar och sin nattsvarta ångest. Han blir centrum i hennes värld, men samtidigt är han svår att komma nära. Särskilt när han mår dåligt och kräver mer än Lovis orkar ge.

Hanna Jedviks ”Kurt Cobain” utspelar sig under tidigt nittiotal där musiken är minst lika viktig som kärleken och vänskapen. Det är ett nittiotal jag själv känner igen mig i väldigt mycket – kläderna, böckerna och festivalerna – trots att jag är några år yngre än Lovis.
Jedvik har fångat tidsandan väl. Det nittiotal hon beskriver är ett grungigt och svartrockigt nittiotal som ligger mig väldigt varmt om hjärtat och som för mig var största skälet till att jag ville läsa den här boken.

Relationen mellan Lovis och Alex är fint skildrad. Alex är en undanglidande karaktär, men jag tycker att Jedvik får till en fin balans mellan hans briljans och hans svårare sidor. Jag kan förstå varför hans fascinerar så många människor.

Jag svårare att förstå mig på Lovis. Hon framstår ofta som en ganska ytlig och självcentrerad person. Först dumpar hon sina nuvarande kompisar utan att tveka när hon träffar Alex. Sen prioriterar hon alltid honom först, inte minst framför de stackars killar som har oturen att bli tillsammans med henne. Hon behandlar sina halvsyskon som skit. Och när Alex äntligen vågar avslöja sin stora hemlighet för henne så sviker hon honom totalt.

Problemet med att jag har svårt för Lovis är att boken är skriven i första person. Läsarna är fast i hennes huvud och får alltid hennes syn på saker som händer. Något som för min del blev lite tröttsamt i längden.
Däremot älskar jag det du-tilltal som finns med genom hela boken, där ”du” självklart är Alex. Det ger texten en angelägen ton och en bitvis lite poetisk klang. Det är helt klart ett stilgrepp som lyfter berättelsen.

”Kurt Cobain finns inte mer” är en välskriven och sorglig bok som inte riktigt når hela vägen fram för mig. Den rekommenderas dock, och inte bara till de som liksom jag själv får en nostalgisk tår i ögat av att slungas tillbaka till det alternativa nittiotalet.

För övrigt håller jag helt med Lovis i åtminstone en sak: ”Disintegration” ÄR Cures bästa album.

Hanna Jedvik – Kurt Cobain finns inte mer (Rabén & Sjögren, 2012)

5 comments

    1. Åh Suede! Är det något som jag saknar från mitt 90-tal i den här boken så är det kanske just dem. :) Men de andra banden finns ju med, och spelningarna och festivalerna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s