Mad world

purePressia minns inte särskilt mycket av världen som den var, innan den förstördes för alltid. Hon bär precis som alla andra på ärr efter katastrofen och precis som alla andra försöker hon ta en dag i taget. Överleva. Hon bor tillsammans med sin morfar i en f.d frisersalong och försöker att inte räkna ner dagarna till sin sextonde födelsedag. Den dag då hon kommer att bli hämtad av OSR för att tvingas gå med i deras milis, eller – än värre – visa sig vara en av de som inte platsar. I hennes värld finns ingen valfrihet.
Partridge är en ”Pure” och har levt större delen av sitt liv i en skyddad kupol. Han trivs inte i den strikta miljön och inte blir saker bättre av att hans far är mycket högt uppsatt i Kupolens hierarki. Partridge bestämmer sig för att rymma och när han träffar på Pressia, också hon på flykt, tar båda deras liv en helt ny riktning.

”Pure” är första delen i en YA-trilogi (vad annars?) av Julianna Baggott. Boken utspelar sig i en postapokalyptisk värld där de överlevande fått betala ett mycket högt pris. Den gamla världens undergång förändrade stora delar av mänskligheten på en grundläggande nivå. De människor som överlevde smälte samman med den materia de råkade befinna sig närmast – plast, metall, djur, andra människor eller till och med marken. De kallas ”Fused” och är alla mer eller mindre monster.

Bagotts postapokalyptiska värld är grotesk. Här finns mängder av deformerade kroppar, vissa så vridna att det mänskliga i dem knappt ens längre kan anas. Något händer med en människa som tvingas smälta samman med en bil eller som blir en del av asfalten hen stod på. Jag gillar det extrema i Baggotts värld. Den som är känslig kan nog bli äcklad av alla beskrivningar av bisarra sammansmältningar och ärr, men jag tycker att det bisarra är den stora behållningen med den här boken. Tyvärr tyckte jag att Baggott fegade ur lite när det gäller Pressia själv. Det enda hennes protagonist kan uppvisa är ett pyttelitet ärr och ett dockhuvud istället för hand, något som känns ganska lamt i jämförelse med t.ex mödrar vars småbarn smält samman med deras egna kroppar. Pressia är en kapabel ung kvinna, det känns som hon hade kunnat bära upp några ordentliga ärr och något coolare än ett dockhuvud. Faktiskt.

Vad gäller själva storyn tycker jag inte att ”Pure” håller riktigt hela vägen. Jag gillar Pressia och Partridge och kanske framför allt Bradwell, killen med fåglar i ryggen som hatar precis allt som har med kupolen att göra och som vill få fram sanningen om vad som egentligen hände när världen gick under. Jag gillar världsbygget. Men intrigen övergår alltför snabbt i jakten på Sanningen. Jag hann som läsare inte ens börja intressera mig för vad den sanningen skulle kunna vara innan jag blir infodumpad till månen och tillbaka. Det är lite synd, särskilt eftersom det verkar som att Baggott redan från början tänkt skriva en trilogi. Varför sparade hon inte lite på krutet i första boken? Byggde upp världen, skapade ett intresse för den? Lät karaktärerna få utvecklas lite långsammare istället för att göra kovändningar redan i första boken?

”Pure” är en helt okej bok. Men jag måste erkänna att jag inte direkt brinner av otålighet över att läsa ”Fuse”, nästa del i trilogin som ska komma ut i år.

Julianna Bagott – Pure (headline, 2012)

6 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s