Inga hjältedåd

theheroesSPOILERVARNING för alla som inte har läst Joe Abercrombies First Law-trilogi! ”The Heroes” kallas visserligen för fristående, men bygger vidare på det som hände i den trilogin.

Det har gått några år sen händelserna i First Law-trilogin och det har återigen brutit ut krig mellan the North och the Union. Order har kommit från unionens kung att pressa nordmännen så hårt som möjligt för att få dem att retirera, men nordmännen ger inte upp i första taget. Det dyker upp en hel del bekanta karaktärer från båda sidor; som Caul Shivers, Bremer dan Gorst, Black Dow och the Dogman. Samt självklart Bayaz, the First of the Magi. Den här boken handlar om slaget vid the Heroes, en cirkel med resta stenar som markerar ett antal gamla gravar. En plats och ett krig där det inte finns plats för hjältedåd. Eller hjältar.

Jag har ju tjatat några gånger förut här i bloggen om hur mycket jag gillar Joe Abercrombies hårdkokta barbarfantasy. Men jag måste erkänna att jag faktiskt dragit mig en smula för att läsa ”The Heroes”. Förklaringen är att jag tycker att det är otroligt tråkigt att läsa om fältslag i fantasy, särskilt när de är väldigt långdragna. Och här utspelar sig ju hela boken kring ett specifikt slag, med alla de detaljer som hör till. Att jag ändå inte tyckte att boken var tråkig får ses som en stor komplimang till Abercrombies skrivförmåga.

”The Heroes” är inte utan problem.
Ett av dem (som Anna Bark Persson på ett fantastiskt sätt framförde till författaren på Kontrast i höstas) är den uppenbara bristen på kvinnor. Visst, det har varit ganska få kvinnor med i de tidigare böckerna. Men de har funnits. De har haft stora roller eller, som i ”Best Served Cold”, huvudrollen. Och de har sparkat rumpa. I ”The Heroes”, en bok som inleds med en flera sidor lång lista över karaktärer, finns det fyra kvinnor med. Två av dem är fruar till officerer i Unionen, en är läbbig trollpacka och en är en s.k Named Man (eller Woman, då) som slåss för the North. Det känns ganska fattigt.

En annan invändning jag har gäller slutet. Här blir det en extra spoilervarning. Markera den vita texten om du ändå vill läsa: Det känns som att Abercrombie har använt samma slut tre gånger i rad nu. Stuff händer, saker ställs på ända, och så visar det sig på slutet – surprise! – att Bayaz ligger bakom allting. Igen. Jag gillar själva konceptet i att the First of the Magi är en kall och manipulativ jäkel som utnyttjar alla människor som har oturen att komma i hans väg och som kontrollerar precis allt som händer. Men för mig som läsare blir det ganska trist att läsa samma slut om och om igen. Oavsett om jag uppskattar sensmoralen eller ej.

Jag blir lite orolig av att jag inte har gillat Abercrombies fristående böcker lika mycket som hans trilogi. Har jag tröttnat? Har han blivit sämre på att skriva? Eller saknar jag helt enkelt bara Logen Ninefingers alldeles för mycket för att kunna uppskatta de här böckerna tillräckligt?
Oavsett vilket så har jag ju ett (signerat!) exemplar av hans senaste bok, ”Red Country”, hemma som väntar på att bli läst. Jag ser fram emot ännu en kvinnlig protagonist. Och jag hoppas på Cormac McCarthy-vibbar i sword and sorcery-format!

Joe Abercrombie – The Heroes (Gollancz, 2012)

One comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s