Deckarskräck. Skräckdeckare. Skreckare?

tistelblomman”Tistelblomman” är den tredje skräckdeckarboken (skreckaren?) om Maja Grå, Amanda Hellbergs synska protagonist. Jag läste ”Döden på en blek häst” med EMK för ungefär två år sen och blev inte särskilt imponerad. Tråkiga deckarinslag och omotiverat många engelska uttryck instoppade i texten, tyckte jag då, även om jag gillade själva skräckinslagen.

”Tistelblomman” är namnet på det förfallna hus, beläget i Skottland, som Maja flyttar in i tillsammans med Jack. Det visar sig snabbt att huset sägs vara hemsökt och att lokalbefolkningen helst undviker det. Maja oroar sig för att hon än en gång ska dras in ett mysterium ur det förflutna, särskilt eftersom hon inte har berättat för Jack om sin förmåga. Hon börjar tvivla, något som visar sig vara mycket farligt.

Jag märkte när jag läste ”Tistelblomman” att jag fortfarande har ganska svårt för Maja Grå. Hon är inte lika mycket grå mus som hon var i förra boken, men jag kan fortfarande störa mig något oerhört på hennes ständiga nojande, velande och dåliga självförtroende. Jack tyckte jag var en skitstövel redan i förra boken, och den saken har inte ändrats.
Språkligt tycker jag att ”Tistelblomman” håller mycket högre kvalitet än ”Döden på en blek häst”. Det är mycket färre irriternde engelska meningar inklämda i dialogerna och Hellberg har hållit nere den språkliga svulstigheten en smula. Det känns mer välbalanserat, något som framför allt visar sig i miljöbeskrivningarna.

Deckarinslagen är även mindre dominerande i den här boken, som tur är. Men jag såg tydliga tecken på att deckarinslagen kommer att återvända i kommande böcker om Maja Grå, vilket kommer få mig att hålla mig borta från dem. För är det något som effektivt tar död på en spännande spökhistoria så är det är prosaisk deckarvändning – något som Hellberg verkar ha en fäbless för.

Även om ”Tistelblomman” var avsevärt mycket bättre än ”Döden på blek häst”, så är jag tveksam till om jag kommer att läsa fler böcker om Maja Grå. Jag bryr mig helt enkelt inte om karaktären tillräckligt mycket för att orka med att läsa om henne som något slags medium i polisens tjänst.
Dock fick läsningen av den här boken mig att äntligen ta tag i att läsa ”Styggelsen”, den första boken om Maja Grå. Håll utkik efter kommande recension i en blogg nära dig!

Amanda Hellberg – Tistelblomman (Månpocket, 2012)

13 comments

  1. Jag brukar ibland ha svårt att genrebestämma vissa böcker, då oftast otäcka deckare. Jag tror jag ska börja använda skreckare som genre :)

    1. Genrebestämning av böcker är ofta svårt tycker jag. Men skreckare är ju en ganska vanlig genre egentligen, så jag hoppas att uttrycket börjar användas av många. :)

  2. Jag tycker också att Tistelblomman och Döden på en blek häst hade varit mycket bättre utan deckarinslagen. Det förstör liksom allting. Men Styggelsen tycker jag är helt fantastisk, sjukt läskig bok.
    Gillar för övrigt det här omslaget mycket bättre än den inbundna versionen!

  3. Jag har bara läst Tistelblomman men insåg att jag nog är helt ointresserad av teckare (igen), inte ens skreckaren kunde hjälpa mig! Fastnade faktiskt inte för något, hur mediokert kan det bli liksom?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s