Månad: januari 2013

About a girl (and a boy)

kurtcobainFörsta dagen på gymnasiet träffar Lovis Alex och hennes värld förändras för alltid. Alex med sin Kurt Cobain-frisyr, sitt avskavda nagellack, sina teckningar och sin nattsvarta ångest. Han blir centrum i hennes värld, men samtidigt är han svår att komma nära. Särskilt när han mår dåligt och kräver mer än Lovis orkar ge.

Hanna Jedviks ”Kurt Cobain” utspelar sig under tidigt nittiotal där musiken är minst lika viktig som kärleken och vänskapen. Det är ett nittiotal jag själv känner igen mig i väldigt mycket – kläderna, böckerna och festivalerna – trots att jag är några år yngre än Lovis.
Jedvik har fångat tidsandan väl. Det nittiotal hon beskriver är ett grungigt och svartrockigt nittiotal som ligger mig väldigt varmt om hjärtat och som för mig var största skälet till att jag ville läsa den här boken.

Relationen mellan Lovis och Alex är fint skildrad. Alex är en undanglidande karaktär, men jag tycker att Jedvik får till en fin balans mellan hans briljans och hans svårare sidor. Jag kan förstå varför hans fascinerar så många människor.

Jag svårare att förstå mig på Lovis. Hon framstår ofta som en ganska ytlig och självcentrerad person. Först dumpar hon sina nuvarande kompisar utan att tveka när hon träffar Alex. Sen prioriterar hon alltid honom först, inte minst framför de stackars killar som har oturen att bli tillsammans med henne. Hon behandlar sina halvsyskon som skit. Och när Alex äntligen vågar avslöja sin stora hemlighet för henne så sviker hon honom totalt.

Problemet med att jag har svårt för Lovis är att boken är skriven i första person. Läsarna är fast i hennes huvud och får alltid hennes syn på saker som händer. Något som för min del blev lite tröttsamt i längden.
Däremot älskar jag det du-tilltal som finns med genom hela boken, där ”du” självklart är Alex. Det ger texten en angelägen ton och en bitvis lite poetisk klang. Det är helt klart ett stilgrepp som lyfter berättelsen.

”Kurt Cobain finns inte mer” är en välskriven och sorglig bok som inte riktigt når hela vägen fram för mig. Den rekommenderas dock, och inte bara till de som liksom jag själv får en nostalgisk tår i ögat av att slungas tillbaka till det alternativa nittiotalet.

För övrigt håller jag helt med Lovis i åtminstone en sak: ”Disintegration” ÄR Cures bästa album.

Hanna Jedvik – Kurt Cobain finns inte mer (Rabén & Sjögren, 2012)

Nytt batteri, nya tag

Om någon händelsevis skulle undra varför jag har varit lite dålig på att uppdatera bloggen med annat än en pliktskyldig recension då och då så kan jag upplysa er om att det beror på datorhaveri. Eller snarare på att batteriet till min netbook lade av helt utan förvarning och att det tog några veckor att få hem ett nytt. Att plötsligt vara två personer som samsas om en enda dator (något jag sluppit under de senaste femton åren) är något som inte direkt påverkar skrivlusten positivt.

Men nu: nytt batteri, nya tag!
Bl.a så tänkte jag få ihop ett inlägg om hur det går med min episka WoT-omläsning (bra!) samt rapportera om hur det går med försöket att krympa min gigantiska trave med olästa böcker.

Honor among thieves

ficktjuvenSusan Trinder är dotter till en mörderska och uppväxt bland tjuvar och småskojare. En dag dyker Gentleman, en skoningslös bedragare, upp med en plan som han behöver Susans hjälp för att genomföra. Han har fått upp ögonen för en förmögen ung kvinna, Maud, som bor isolerat på landet med sin morbror. Tanken är att Susan ska ta anställning som Mauds jungfru och övertyga henne om Gentlemans kärlek. Men saker och ting är inte som de verkar och Susan inser snart att hon är indragen i planer långt mer diaboliska än hon någonsin kunnat ana.

Sarah Waters ”Ficktjuven” är en gotisk kärleksroman med en twist. Eller flera twistar, varav vissa är ganska oväntade och väl genomförda.
Utan att avslöja alltför mycket vad twistarna går ut på så kan jag berätta att boken är indelad i tre delar. Jag gillade den första delen, som känns som en ganska straight forward gotisk roman med en galen kvinna på vinden och allt. Den andra delen är den jag gillar bäst. Waters skiftar perspekiv och narrativ totalt trots att hon delvis berättar samma historia. Det är mycket snyggt gjort och mycket väl genomfört.

Under den tredje delen tyckte jag att romanen spårade ur en aning. upplösningen kändes lite väl enkelt, men samtidigt lite fånig. För mycket melodrama för min smak, vilket kan tyckas lite paradoxalt då melodrama är en mycket vanlig ingrediens i gotiska romaner. Men vissa saker kändes helt enkelt lite för osannolika. Och vissa karaktärer visade sig så irriterande att jag bara ville ge dem en smäll på käften.
Som vanligt var jag också missnöjd med slutet. men det känns mer regel än undantag, så det är snart ingen idé att ens nämna saken längre.

I jämförelse med de romaner jag tidigare har läst av Waters (”Nattvakten”,”Kyssa sammet” och ”Främlingen i huset”) så gjorde mig ”Ficktjuven” faktiskt en aning besviken. Det känns som att boken inte riktigt nådde den höga standard som jag blivit bortskämd med när det gäller Waters böcker. Men, det är ändå ett klart läsvärt – och bitvis briljant – stycke roman.

Apropå Waters andra romaner förresten, borde det inte vara dags för henne att komma ut med något nytt snart? Eller är det enbart önsketänkande från min sida? Helena, har du någon inside information att dela med dig av på den fronten?

Sarah Waters – Ficktjuven (Natur & Kultur, 2004)

Märkligt men fantastiskt

errantryAlla som är trötta på mitt stjärnögda hyllande av Elizabeth Hand gör nog bäst i att sluta läsa redan nu. Den här recensionen av hennes senaste novellsamling ”Errantry” kommer nämligen innehålla otillbörliga mängder superlativ, något som verkar ofrånkomligt när jag skriver om Hands böcker.

Novellerna i ”Errantry” rör sig i gränsmarkerna mellan fantastik och något som kanske inte direkt är realism, men besläktat. Där verkligheten tar slut och något annat, odefinierat, tar vid finner vi Hands novellkaraktärer. Som i inledande ”The Maiden Flight of McCauley’s Bellerophon” där protagonisten dras in i ett projekt som går ut på att försöka återskapa en miniatyrversion av en mycket bisarr och till synes helt osannolik flygmaskin. Eller ”Near Zennor”, där en man efter sin hustrus död reser till Cornwall för att ta reda på vad som egentligen hände henne där när hon var ung. Eller ”Uncle Lou”, om en excentrisk man som visar sig bära på en mycket stor hemlighet.
Det är mystiskt, märkligt och alldeles beroendeframkallande välskrivet.

Det är symptomatiskt på något sätt att den novell jag tyckte var svagast i samlingen är den som är renodlad fantastik, ”The Return of the Fire Witch”. Det blir lite för mycket i den här novellen. För flummigt, för märkligt. Och det skriver jag som någon som inte räds fantasy med häxor och magier det minsta. Det är som att Hands noveller gör sig bäst när de om inte står stadigt så åtminstone snuddar med tårna vid något slags konkret verklighet.

Jag blev överraskande glad över att få återvända till Kamensic i titelnovellen. ”Black Light” är inte min favorit bland Hand-romaner, men jag är verkligen förtjust i miljön den utspelar sig i. Och som den nörd jag är kan jag ju inte annat än att älska alla metalitterära kopplingar mellan den romanen och den här novellen. Vivian sällar sig till den ständigt växande raden av uppfuckade, nerknarkade Handska protagonister som leds av allas vår Cass Neary. Klart man gillar.

Både ”Errantry” och novellsamlingen ”Saffron & Brimstone” är utmärkta utgångspunkter för den som är nyfiken på Elizabeth Hands författarskap. Eller den som helt enkelt är sugen på att läsa en samling märkliga, men helt fantastiska noveller.

Elizabeth Hand – Errantry: Strange Stories (Small Beer Press, 2012)

Mad world

purePressia minns inte särskilt mycket av världen som den var, innan den förstördes för alltid. Hon bär precis som alla andra på ärr efter katastrofen och precis som alla andra försöker hon ta en dag i taget. Överleva. Hon bor tillsammans med sin morfar i en f.d frisersalong och försöker att inte räkna ner dagarna till sin sextonde födelsedag. Den dag då hon kommer att bli hämtad av OSR för att tvingas gå med i deras milis, eller – än värre – visa sig vara en av de som inte platsar. I hennes värld finns ingen valfrihet.
Partridge är en ”Pure” och har levt större delen av sitt liv i en skyddad kupol. Han trivs inte i den strikta miljön och inte blir saker bättre av att hans far är mycket högt uppsatt i Kupolens hierarki. Partridge bestämmer sig för att rymma och när han träffar på Pressia, också hon på flykt, tar båda deras liv en helt ny riktning.

”Pure” är första delen i en YA-trilogi (vad annars?) av Julianna Baggott. Boken utspelar sig i en postapokalyptisk värld där de överlevande fått betala ett mycket högt pris. Den gamla världens undergång förändrade stora delar av mänskligheten på en grundläggande nivå. De människor som överlevde smälte samman med den materia de råkade befinna sig närmast – plast, metall, djur, andra människor eller till och med marken. De kallas ”Fused” och är alla mer eller mindre monster.

Bagotts postapokalyptiska värld är grotesk. Här finns mängder av deformerade kroppar, vissa så vridna att det mänskliga i dem knappt ens längre kan anas. Något händer med en människa som tvingas smälta samman med en bil eller som blir en del av asfalten hen stod på. Jag gillar det extrema i Baggotts värld. Den som är känslig kan nog bli äcklad av alla beskrivningar av bisarra sammansmältningar och ärr, men jag tycker att det bisarra är den stora behållningen med den här boken. Tyvärr tyckte jag att Baggott fegade ur lite när det gäller Pressia själv. Det enda hennes protagonist kan uppvisa är ett pyttelitet ärr och ett dockhuvud istället för hand, något som känns ganska lamt i jämförelse med t.ex mödrar vars småbarn smält samman med deras egna kroppar. Pressia är en kapabel ung kvinna, det känns som hon hade kunnat bära upp några ordentliga ärr och något coolare än ett dockhuvud. Faktiskt.

Vad gäller själva storyn tycker jag inte att ”Pure” håller riktigt hela vägen. Jag gillar Pressia och Partridge och kanske framför allt Bradwell, killen med fåglar i ryggen som hatar precis allt som har med kupolen att göra och som vill få fram sanningen om vad som egentligen hände när världen gick under. Jag gillar världsbygget. Men intrigen övergår alltför snabbt i jakten på Sanningen. Jag hann som läsare inte ens börja intressera mig för vad den sanningen skulle kunna vara innan jag blir infodumpad till månen och tillbaka. Det är lite synd, särskilt eftersom det verkar som att Baggott redan från början tänkt skriva en trilogi. Varför sparade hon inte lite på krutet i första boken? Byggde upp världen, skapade ett intresse för den? Lät karaktärerna få utvecklas lite långsammare istället för att göra kovändningar redan i första boken?

”Pure” är en helt okej bok. Men jag måste erkänna att jag inte direkt brinner av otålighet över att läsa ”Fuse”, nästa del i trilogin som ska komma ut i år.

Julianna Bagott – Pure (headline, 2012)

The Wheel of Time Reread

För alla er andra som har tänkt att ni ska läsa om ”Wheel of Time” (helt eller delvis) inför den sista boken har jag ett tips: The Wheel of Time Reread hos tor.com! En utmärkt genomgång av böckerna, några kapitel i taget, tillsammans med mycket intressanta och ofta roliga kommentarer.
Leigh Butler är inte enbart otroligt genre-savvy och en begåvad skribent, många av hennes kommentarer är sådant jag själv har tänkt när jag har läst böckerna. Som att Mat uppför sig som en puckad karaktär i en b-skräckis i första boken. Ni vet, den där snubben som går ner i källaren utan ficklampa eller vapen när han hör konstiga ljud. Man vill örfila upp honom, men låter honom hållas bara för att man vet att han så småningom kommer att bli rätt så badass.

En liten varning: inläggen är totalt proppfulla av spoilers! De är tänkta för omläsare, och därför finns det massor av referenser till saker som händer i senare böcker, kommentarer om foreshadowing (“Battles interest me,” Mat said.), spekulationer och konspirationsteorier. Perfekt för omläsare med andra ord, men inget för den som läser böckerna för första gången. Själv blev jag så road av att läsa genomgången av första boken att jag bestämde mig för att läsa även andra boken, innan jag hoppar till bok 11. Vi får se hur det här slutar …

Inga hjältedåd

theheroesSPOILERVARNING för alla som inte har läst Joe Abercrombies First Law-trilogi! ”The Heroes” kallas visserligen för fristående, men bygger vidare på det som hände i den trilogin.

Det har gått några år sen händelserna i First Law-trilogin och det har återigen brutit ut krig mellan the North och the Union. Order har kommit från unionens kung att pressa nordmännen så hårt som möjligt för att få dem att retirera, men nordmännen ger inte upp i första taget. Det dyker upp en hel del bekanta karaktärer från båda sidor; som Caul Shivers, Bremer dan Gorst, Black Dow och the Dogman. Samt självklart Bayaz, the First of the Magi. Den här boken handlar om slaget vid the Heroes, en cirkel med resta stenar som markerar ett antal gamla gravar. En plats och ett krig där det inte finns plats för hjältedåd. Eller hjältar.

Jag har ju tjatat några gånger förut här i bloggen om hur mycket jag gillar Joe Abercrombies hårdkokta barbarfantasy. Men jag måste erkänna att jag faktiskt dragit mig en smula för att läsa ”The Heroes”. Förklaringen är att jag tycker att det är otroligt tråkigt att läsa om fältslag i fantasy, särskilt när de är väldigt långdragna. Och här utspelar sig ju hela boken kring ett specifikt slag, med alla de detaljer som hör till. Att jag ändå inte tyckte att boken var tråkig får ses som en stor komplimang till Abercrombies skrivförmåga.

”The Heroes” är inte utan problem.
Ett av dem (som Anna Bark Persson på ett fantastiskt sätt framförde till författaren på Kontrast i höstas) är den uppenbara bristen på kvinnor. Visst, det har varit ganska få kvinnor med i de tidigare böckerna. Men de har funnits. De har haft stora roller eller, som i ”Best Served Cold”, huvudrollen. Och de har sparkat rumpa. I ”The Heroes”, en bok som inleds med en flera sidor lång lista över karaktärer, finns det fyra kvinnor med. Två av dem är fruar till officerer i Unionen, en är läbbig trollpacka och en är en s.k Named Man (eller Woman, då) som slåss för the North. Det känns ganska fattigt.

En annan invändning jag har gäller slutet. Här blir det en extra spoilervarning. Markera den vita texten om du ändå vill läsa: Det känns som att Abercrombie har använt samma slut tre gånger i rad nu. Stuff händer, saker ställs på ända, och så visar det sig på slutet – surprise! – att Bayaz ligger bakom allting. Igen. Jag gillar själva konceptet i att the First of the Magi är en kall och manipulativ jäkel som utnyttjar alla människor som har oturen att komma i hans väg och som kontrollerar precis allt som händer. Men för mig som läsare blir det ganska trist att läsa samma slut om och om igen. Oavsett om jag uppskattar sensmoralen eller ej.

Jag blir lite orolig av att jag inte har gillat Abercrombies fristående böcker lika mycket som hans trilogi. Har jag tröttnat? Har han blivit sämre på att skriva? Eller saknar jag helt enkelt bara Logen Ninefingers alldeles för mycket för att kunna uppskatta de här böckerna tillräckligt?
Oavsett vilket så har jag ju ett (signerat!) exemplar av hans senaste bok, ”Red Country”, hemma som väntar på att bli läst. Jag ser fram emot ännu en kvinnlig protagonist. Och jag hoppas på Cormac McCarthy-vibbar i sword and sorcery-format!

Joe Abercrombie – The Heroes (Gollancz, 2012)

Just nu

Jag lånar en enkät av Fiktiviteter.

Just nu …
… läser jag i läsfåtöljen: Jag har kommit ungefär halvvägs i omläsningen av Robert Jordans ”The Eye of the World”. Dock försöker jag läsa boken i soffan istället för i läsfåtöljen, så att jag kan luta den mot knäna. Ni vet, den obligatoriska tegelstensläseställningen.
… läser jag inför bokcirklar: Nästa bok för EMK är John Scalzis ”Redshirts”. Jag har inte börjat ännu, men vi har å andra sidan inte kommit fram till vilket datum vi ska ses nästa gång, så jag är inte det minsta stressad.
… längtar jag efter att läsa: Jag blev mycket sugen på att läsa vidare i ”Locke & Key” efter att ha hört Sara berätta om hur bra serien blir redan i volym två.
… har jag nyss läst: Jag läste ut Naja Marie Aidts novellsamling ”Babian” igår. Det började lite tamt, men blev både bättre och mer obehagligt mot slutet.
… ligger detta på sängbordet: En lagom hög, med bibliotekslånade ”Kurt Cobain finns inte mer” av Hanna Jedvik överst.
… finns detta i mobilen/läs-/surfplattan: Jag har bara lästt av två av böckerna som ingick i ”The Humble E-book Bundle”, så jag har så att jag klarar mig på plattan.
… ser jag: De sista avsnitten av ”American Horror Story: Asylum” – skruvat, skräckligt och mycket blodigt. Jag gillar. Ser fram emot att få påbörja tredje säsongen av ”Lost Girl” så snart som möjligt.

Vad läser ni just nu?

Egensinnig fantastiksamling

jagannathKarin Tidbeck är en författare som tycks gå från klarhet till klarhet. Jag älskade hennes dystopiska SF-roman ”Amatka” som kom ut tidigare i höstas och jag älskar hennes engelska novellsamling ”Jagannath” som också den kom ut i höstas.

Att kategorisera ”Jagannath” är inte det lättaste. Precis som Kelly Link så rör sig Tidbeck över hela spektrat av fantastik, från steampunk till mörka sagor till SF. Trots bredden känns inte samlingen det minsta spretig. Tidbecks berättarröst är så tydlig så att jag som läsare aldrig tappar fokus.
Att översätta den här samlingen kan inte ha varit det lättaste. De flesta novellerna utspelar sig i Sverige och flera har en tydlig förankring i svensk mytologi. Det ger dem en säregen prägel, särskilt när man läser dem på engelska. Men jag tycker att det fungerar. Och jag kan bara tänka mig hur exotiska många av novellerna måste verka för den internationella läsarkretsen.

”Jagannath” har en genomgående melankolisk grundton som jag är mycket förtjust i. Karaktärerna är ensamma och bär ofta på en längtan bort. Många av dem är historier som stannar kvar långt efter man har läst dem, som fastnar och skaver och ställer frågor. Som ”Rebecka”, novellen om en ung kvinna som vill dö i en värld där döden inte längre existerar. Eller ”Arvid Pekon”, en absurd historia om existens och identitet. Jag har tidigare skrivit om titelnovellen ”Jagannath”, en fantastiskt välskriven SF-novell som tecknar en hel värld på bara några få sidor. En annan favorit är ”Reindeer Mountain”, en historia om vittras märkliga dragningskraft på två systrar.

”Jagannath” är helt enkelt en mycket välskriven och egensinnig novellsamling. Den gör mig än mer övertygad om att Karin Tidbeck har en lysande författarframtid framför sig.

Karin Tidbeck – Jagannath (Cheeky Frawg, 2012)