Alla familjer är dysfunktionella

tigrarTvå kusiner, Nick och Helena, står i centrum i Liza Klaussmanns debutroman ”Tigrar i rött väder”. I början av boken håller deras, två unga amerikanska kvinnor precis efter andra världskrigets slut, liv precis på att börja. Men livet blir inte riktigt som någon av kusinerna hade tänkt sig. Och åren går, 1940-tal blir till 1950-tal och 1960-tal. Vi får följa de båda kusinerna och deras familjer i diverse nedtramp genom åren, ur ett flertal olika karaktärers synvinklar. Och gång på gång återvänder vi till Tiger House, släktens gamla sommarhus beläget på amerikanska östkusten. Ett hus som får symbolisera familjernas komplicerade relationer och dess långsamma sönderfall.

”Tigrar i rött väder” är en ganska ojämn bok. Det är ju alltid en risk för en författare som väljer att skriva en roman ur flera olika synvinklar. Alla röster engagerar inte lika mycket, alla tillför inte historien något viktigt. Dessutom tycker jag att Klaussmann gör ett misstag när hon låter sina karaktärer berätta för mycket och för detaljerat. Hon lämnar inga utrymmen för tolkningar när hon låter alla karaktärerna komma till tals.
De två delar jag gillade mest är sinsemellan ganska olika. Nicks kapitel berättar om en egensinnig, manupulativ och i grunden ganska egoistisk kvinna som ursinnigt kämpar emot konventionerna. Det finns sorg i hennes historia, men mest finns där bitterhet över ett liv som inte gått enligt planerna. Över förlorad frihet.
Daisys del är istället en ganska bitterljuv coming of age-historia. Den utspelar sig under en sommar vid Tiger House, där Daisy får uppleva sin första kärlek och sitt första svek. Samt familjeproblem som bubblar upp i bakgrunden.

Jag tycker att det känns lite synd att Klaussmann prompt ska förstöra sin bok genom att ta med en mordhistoria. En på köpet ganska onödig mordhistoria. Det finns många intressanta ingredienser i den här boken – dysfunktionella familjerelationer, hemliga kärlekshistorer, förlorade kärlekar – att mordet känns totalt överflödigt. Jag får känslan av att Klaussmann vill locka till sig deckarläsare genom att stoppa in det där mordet. Att jag för övrigt avskyr bokens sista del, där mordet hamnar i fokus, hör också till saken. Det är klumpigt skrivet och saknar all tillstymmelse till trovärdighet.

Trots att jag inte föll för ”Tigrar i rött väder” så känner jag att Liza Klaussmann har potential. Jag håller mina tummar för att hon i sin nästa roman struntar i att blanda in tråkiga mordhistorier utan kör all the way på det hon gör bäst: dysfunktionella familjer som långsamt bryter ner varandra i elegant östkustmiljö.

Liza Klaussmann – Tigrar i rött väder (Modernista, 2012)

5 comments

  1. Suck alltså, snyggt omslag, spännande tid, plats osv, men så oengagerande skrivet o sånna icke-genomträngande människoporträtt alltså! slutade efter 50 sidor komplett oberörd…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s