Spökhistoria

ghoststoryDet känns onekligen passande att recensera Peter Straubs ”Ghost Story” just nu. Snödrivorna ligger djupa i Stockholm för tillfället, även om de står sig ganska slätt mot det snöoväder som drabbar Milburn, New York, den lilla stad som handlingen till största delen utspelar sig i. Här får vi lära känna fyra åldrande barndomsvänner vars förflutna är på väg att hinna ikapp dem. Eftert att deras vän (tillika den femte medlemmen i the Chowder Society) dött under mystiska omständigheter står det klart att någon – eller något – är ute efter dem. Frågan är bara om de kan göra något för att förhindra att resten av dem också stryker med?

Peter Straubs ”Ghost Story” från 1979 är något av en klassiker i skräcksammanhang. Det är en ganska långsam och stämningsfull historia som Straub målar upp, med en mängd olika sidospår som så småningom knyts ihop.
Vad gäller själva skräckmomenten tyckte jag inte att romanen var särskilt skrämmande. Men det kan ju mer bero på att jag är notoriskt svårskrämd än något annat. Jag läste faktiskt de första hundra sidorna när jag befann mig ute vid sommarstugan tidigare i höstas, ensam i en liten friggebod mitt i natten. Och jag gick aldrig ens upp för att dubbelkolla att dörren var låst …

Straub är bra på att skriva krypande, psykologisk skräck som kanske inte skrämmer vettet ur en, men som lämnar en med en känsla av obehag. Kapitlen om författaren Don Wanderleys möte med den mystiska Alma hör till favoriterna, just eftersom de är så undanglidande, så vaga.
Mot slutet tycker jag att historien spårar ur en aning, men det är ju tyvärr något som är ganska vanlig när det gäller skräckromaner. Jag behöver inte veta hur saker och ting hänger ihop eller se monstret i detalj. Tvärtom. Det är lite synd att Straub inte håller fast vid det mystiska och vaga som jag tycker att han gör så bra i den första halvan av boken.

”Ghost Story” hör inte till de bästa skräckromaner jag har läst, men den är bitvis riktigt intressant. Och precis som Stephen King, som Straub gjort flera samarbeten med, är miljöbeskrivningarna och karaktärerna det som gör boken värd att läsa.

Peter Straub – Ghost Story (Simon & Schuster, 1989)

11 comments

    1. Åh, det finns massor av bra skräck att sätta tänderna i! :) Har du inte läst den så kan jag verkligen rekommendera Michelle Pavers ”Evig natt” (”Dark Matter”) som är en riktigt läskig polarskräckis.

  1. Som tidigare konstaterat i andra kanaler: jag blev verkligen vettskrämd av den här boken, men det var nog just den lågmälda, krypande stämningen som gjorde det (är dock rätt lättskrämd – och det är en bidragande faktor till att jag älskar skräck så mycket, jag går igång på att bli skrämd helt enkelt, att känna något). Peter Straub hamnade under huden på mig, helt enkelt. Gillar verkligen hur Straub skriver och har läst ett par andra böcker av honom, de flesta bra. Däremot kom jag av mig med hans senaste roman Dark Matter, som sedermera vann en Edgar Allan Poe award – eller var det Hugo? – för bästa roman förra året. Tror jag får skylla på mina söta men vid tillfället väldigt allomfattande barn där, då läsningen sammanföll med deras bebistid. Borde göra ett nytt försök.

    1. Jag gillade också den lågmälda stämningen i boken, och har tänkt att jag borde läsa fler böcker av Straub. Det verkar finnas en hel del att välja på. Något tips? Jag har annars bara läst hans samarbeten med Kingen.

      1. Jag gillade Lost Boy, Lost Girl och uppföljaren In the Nightroom väldigt mycket. The Hellfire Club började ganska lovande men spårade ur (hmm, märks det att Straub är kompis med Kingen…?). Sedan är jag själv mer än lovligt nyfiken på den mer fantasydoftande fanfavoriten Shadowland och de tidiga 70-talsskräckisarna Julia och If You Could See Me Now (som tyvärr är, eller åtminstone har varit, rätt svåra att få tag på). Och så som sagt Dark Matter. Jag gillade verkligen språket och tonen där också men det var för lite action för en dödstrött nybliven tvåbarnsmamma. Dags att läsa om.

        Älskar btw vänskapen mellan King och Straub och hur King t ex låter novellen ”Crouch End” utspela sig i Straubs hemtrakter i norra London. Fint!

        1. Tack för tips! Har lagt till dem nu i min evigt växande att läsa-lista på Goodreads … :)
          Jag blir fånigt glad över vänskap mellan författare i allmänhet, och den mellan Straub och King verkar fin. Jag förstår att de gillar varandras böcker, det finns ju verkligen många likheter.

  2. jag förstår din invändning. har heller inte läst om den på många år, vill inte förstöra den. men som jag minns är spretigheten det jag gillar mest. de olika historierna som vävs ihop. den där skolhistorien har fastnat särskilt hos mig, liksom Alma-biten.
    men det jag gillar här, liksom hos King ibland, är hur han tar en amerikansk småstad och visar upp mörkret, det behöver inte alltid vara övernaturligt. men det skeva, det hemska. och sen när monstren väl kommer, då är man som du säger, inte så himla berörd. men fram tills dess har jag oerhört kul under resan.
    fan vilken prettokommentar. men ändå. ungefär såhär känner jag:-)

    1. Äsch, det var en väldigt bra kommentar. Inte det minsta pretto! Och jag håller helt med om att det är skildringen av småstaden och de skilda sidohistorierna som är bokens styrka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s